VECKANS VAX. Denna fredag berättar Jesper Nordström om Leonard Nimoy, för många mera känd som Spock från tv-serien Star Trek. Förmodligen känner inte alla till att Nimoy också hade en karriär som sångare.
Vad var egentligen 60-talet rent musikaliskt? Jag får känslan av att the Beatles dominerade detta årtionde så totalt att vi glömt bort mittfåran. Alla de så melodiösa och strömlinjeformade artister som inte direkt sällade sig till det politiska eller psykadeliska utan de gjorde ”bara” bra pop. 60-talet var också årtiondet av hejdlös framtidstro och teknologisk optimism, något som möts i Leonard Nimoys korta och bortglömda musikkarriär. Tyvärr får man säga att han främst kommit att bli ihågkommen för rollen som Spock, med sitt kalla enbart logiska tänkande, i sci fi-tv-serien Star Trek.
Det kompenserar han för med besked på detta album. Det finns tydliga influenser av Burt Bacharach med sina lika typiska, som överraskande, tonartsbyten. De skapar en slags episk melankoli.
Här finns rena talade och smöriga partier om kärlek och rymden, som rent musikaliskt för tankarna till Lee Hazlewood. En fråga som dyker upp är om inte Nimoy kopplar ihop detta med sin roll som kylig men humanistisk rymdresenär, en slags ambassadör för universella värden?
Typiskt nog nämner inte svenska Wikipedia något alls om Nimoys tid som smörsångare; för detta krävs nördigare forum och specialister. Typiskt nog hade Sveriges Radios P2-program Rendez-Vous ett block om honom. Detta program tar upp musik som är corny, camp eller kalkon – men som ligger i det lite strömlinjeformade lounge-segmentet.
Ju mer man tar reda på om Nimoy, ju mer mångsidig och komplex framstår han som. Allt annat än stenansiktet från Vulcan, och mycket riktigt heter hans självbiografi också I am not Mr Spock.
Leonard Nimoy spelade in barnfilm, var skribent och skrev om Förintelsen och reformjudendomen, och han var aktiv inom olika välgörenhetsorganisationer.
Man kan väl säga att Nimoy drabbades av samma fenomen som Michael Douglas, som länge förknippades med enbart Gordon Gekko, rollkaraktären började till slut att påverka privatlivet negativt.
Här kan du lyssna på Leonard Nimoy.
jesper.nordstrom@opulens.se
