ROCK ‘ N’ ROLL. Ronnie Tutt var trumslagare i Elvis kompband från 1969 och fram till 1977 då “The King of Rock ‘n’ Roll” dog. Nu har Ronnie Tutt avlidit. Gussy Löwenhielm minns en barndomshjälte.
Jag var väl kanske fem år. Satt på huk framför den vita skivbänken i gillestugan med dess gröna heltäckningsmatta och den bruna låga obekväma soffan som stod belägen i hörnet av rummet. Några minuter senare skulle jag ligga där och absorbera den musik som nogsamt valdes ut innan jag skulle bege mig till daghemmet Pärlan vars vistelse bara var en lång transportsträcka innan jag återigen skulle stifta bekantskap med den vinylskivan jag tidigare valt ut.
Det här var innan David Bowie hade gjort entré i mitt liv och strax efter ”Fablernas Värld”, med Bert-Åke Varg i spetsen, var lagd åt handlingarna. Ofta lyssnade jag på Beach Boys ”Surfin’ Safari” eller ”Sounds like Herb Alpert & the Tijuana Brass” men när jag kände att dessa skivor hade tjänat sitt syfte var det dags att hitta ett nytt spår som skulle hjälpa mig att trigga igång dopaminet i det 5-åriga jagets hjärnbark. Det var då jag fann den. Skivan som skulle bli ett ledmotiv till otaliga morgnar innan min vistelse på Pärlan. Skivan med stort S. ”Elvis as recorded at Madison Square Garden”.
Det här var ren och skär magi. Från det invaggande introt med Rickard Strauss ”Also sprach Zarathustra” som följs av Ronnie Tutts oslagbara trumintro som leder in till ”That´s Alright mama” till de avslutande orden från annonsören efter bandet knutit ihop säcken och avslutat med ett outro av ”That’s Alright Mama”. ”Elvis has left the building”. Det var tråkiga nyheter, men som enkelt gick att lösa genom att vända på skivan igen. Och så höll det på.
Elvis-skivan var mitt allt. Min motivation i livet. Anledningen till att jag kom iväg till daghemmet och förmodligen anledningen till att jag även rymde därifrån. Jag kunde nog inte beskriva med ord vad det var som gjorde att den här skivan betydde så mycket för mig, men den gjorde det.
Jag älskade Elvis tolkning av ”Proud Mary” där Ronnie Tutt låter demonstrera sin arsenal av tom toms i ett två takters 16-delsfill. Förmodligen var det just detta trumfill som skulle få mig att välja just trummor som mitt förstahandsval av instrument. Och så ”Never Been to Spain” med James Burtons smakfullt skickliga gitarrsolo som framförs med sån feeling att det 5-åriga jagets lockar nästan rätades ut. Därefter var nästa höjdpunkt ”You’ve Lost That Loving Feeling” där det alltid samlades damm på stiftet vilket gjorde att jag trodde att Elvis sjöng med kakor i mun. (Kan ni tänka er va? Att Elvis var en av de första att acceptera cookies.) Och sen efter denna semilugna ballad var det dags att plocka upp tempot en smula. Det var dags för skivans absoluta höjdpunkt.
”Ok, Bob” säger Elvis och låter basisten Jerry Schef börja pumpa åttondelar som intro till den snortajta och energirika versionen av Tony Joe Whites New Orleans-funkiga ”Polk Salad Annie”. Här smattrar Ronnie på i hårdsynkoperade hi-hatfills innan Jerry får chefa ordentligt och visa var basskåpet ska stå. Det här var ren eufori. En anledning till att jag vid ringa fem års ålder ville ”Tune in, turn on and drop out” of dagis. Jag ville umgås med Elvis hela dagarna. Och vad jag kan minnas gjorde jag det. Vid några tillfällen hade jag med mig skivan till dagis för att lyssna på under vilan istället för ”Pippi på Rymmen”.
Och det är nu den här texten får samma dramaturgi som Lasse Berghagens ”Teddybjörnen Fredriksson”. För skivan föll i glömska. Skolan tog vid, Bowies musik drog in som en tsunami i min hjärnbark och jag hörde att en kille i min parallellklass också gillade Elvis. Det gick inte för sig. Jag knäckte skivan på mitten och slängde den i soporna. Elvis had left the building och det skulle ta nästan 7 år innan han skulle göra sig påmind. På ett disco. Två fritidsledare agerade förband till vårt band ”Kind of Kinky” under en konsert som vi delade med bandet ”Doktor Glas”.
De två fritidsledarna spelade en låt som satte igång något i mitt system. Dopaminet gjorde sig påmint och ett lugn spred sig genom kroppen och slungade mig tillbaka sju år i tiden. Men vad var det för låt? Jo, ”Proud Mary”. Dagen därpå gick jag målmedvetet in på Skivfönstrets butik på Norrlandsgatan där jag nu tillbringade mycket tid. Där. Längst bak i Elvisfacket stod den. ”Elvis as recorded at Madison Square Garden”. Det var underbart att återupptäcka detta barndomens soundtrack tillika mästerverk. Och jag kunde nu lyssna till den med nya öron. Nu var jag dessutom trummis ”på riktigt” och insåg vilken enorm inverkan på mitt trumspel denna Ronnie Tutt hade haft.
Ronnie var ett med begreppet ”in the pocket”. Dessutom var han en motor utan dess like och en riktigt svängig jävel. Ronnie var den förskolepedagog jag hade men ändå inte. Jag tror jag lärde mig mer av honom än av någon på mitt daghem. Därför blev jag enormt berörd av att läsa om hans bortgång. Tack för allt Ronnie. Du var helt fantastisk!
Ronnie has left the building.
info@opulens.se
