ALTERNATIV. “Berlin har och har haft sina alternativscener. Det intressanta är hur dessa – pop eller konst – kan sugas upp och bli till i det närmaste institutioner men samtidigt behålla sin alternativa prägel och attraktionskraft”, skriver Andreas Engström.
Det var någon gång i slutet av förra decenniet. En bar i ett industriområde i södra Neukölln. Senhöst och råruskigt ute, rökigt och svettigt inne. I de små prången vrålade högtalarna ut någonting som uppenbarligen gick att pogodansa till. Distade gitarrer skar genom rökridåerna, slamrande slagverk studsade mellan vägarna, skrikiga röster, brötig elektronik. Jag kunde urskilja Wolf Eyes, Merzbow, Hijokaidan och annat som brukar klassificeras som noise. Tidigare under kvällen hade den länge i Sverige verksamme noisepionjären Zbigniew Karkowski spelat fullständigt öronbedövande elektronik i en kvart; längre brukar det inte bli, det är vad publiken klarar. Innan framförde sicilianaren Valerio Tricoli ett audiovisuellt stycke med analogsynt och glödlampor.
Vad är detta? Hur kategoriserar vi kulturella uttryck? Måste vi göra det? Frågan här gäller, naturligtvis, populärkultur vs. konst. Rör det sig om populärmusik? Nej. Populärkultur? Ja.
För att belägga det senare, det populärkulturella, skulle man kunna börja i den ”sociologiska” ändan – publiken. Hur ”konsumerades” kulturen, efter vilka mönster (lyssnande, dansande, drickande, rökande… )? Vad var det för några som hittat hit – vilka är deras egentliga kulturpreferenser? På sätt och vis befängda frågeställningar. Skiftar vi fokus och lyssnar, så hörde jag inte annat än konstmusik och avantgardism. Men helheten, som sagt, påminde mest om Trinkteufel i Kreuzberg på småtimmarna. Också för punkklientelet. Men nu var musiken som sagt konstmusikalisk noise, som i det allmänna stöket visserligen lät som punk. Som det gick att pogodansa till.
Berlin har och har haft sina alternativscener. Det intressanta är hur dessa – pop eller konst – kan sugas upp och bli till i det närmaste institutioner men samtidigt behålla sin alternativa prägel och attraktionskraft. Just denna kväll gjorde ett visst avtryck på mig. Men inte för att den var så ovanlig utan framför allt för att den på något sätt var väldigt typisk i sin otypiskhet.
Ett närmast institutionaliserat alternativmusikställe är baren Madame Claude. Så gott som varje måndag är ”Experimentmontag”. I ett av rummen nere i den källare som är själva stället ges då konserter med alternativmusik av både etablerade och helt okända musiker.
Madame Claude har genom åren figurerat en hel del i turistguider. Det är således en internationell och nyfiken publik som måndagar och andra dagar i veckan strömmar iväg mot de Kreuzbergska punkkvarteren längst bort i den östra delen av gamla Västberlin. Oavsett om man kommer dit bara för att hänga i baren och dricka öl eller om det är en viss musiker som drar betalar man inträde, mellan 1 och 6 euro beroende på vad man känner för. Det fantastiska är hur många som väljer att tränga in sig i det lilla konsertrummet. Där kan man höra alternativpop, experimentell singer-songwriter, drone, live-elektronik, audiovisuals, noise, kammarmusik, impro, nypsykedelia … Mycket av detta skulle jag kalla konstmusik.
Om en får generalisera gäller på Madame Claude precis som på den där baren i Neukölln kombinationen konst och populärkultur. En konstmusik som konsumeras under ett slags vardagligt (nåja…) umgänge. Det handlar om ”både och”, eller varför inte ”varken eller”. I alla fall funkar det inte att applicera det ytterst svenska tänket i ”högt” och ”lågt”, ”fint” och ”fult”.
Berlin och dess kulturliv är väldigt mycket. Kanske är det detta, det gräns- och kategorilösa, som är essensen och den drivande kraft som gör Berlin till en kulturstad olik alla andra. Det handlar om kontaktytor. Konstmusik kan vara populärkultur. Men det spelar ju ingen roll vad någonting är så länge det funkar.
andreas.engstrom@opulens.se
