RECENSION. På torsdag kommer Emil Jensens nya scenshow Flyktpotatis till Katrineholm. Därefter hinner musik- och standup-föreställningen avverka Eskilstuna, Surahammar och Kungsör innan veckan är över.
När Flyktpotatis besökte Lunds stadsteater var stämningen förväntansfull. Detta var det andra framträdandet på den 53 stopp långa, turnén. Emil Jensen kom inte ensam till Lund. Gästartisten Iiris Viljanen inledde med ett knippe vardagspoetiska ,starkt melankoliska låtar. Vi fick höra ”Total Eclipse Of The Heart”, ”Ska vi fira” och ”Årstavikens strand”. Den sistnämnda är en låt där hon omväxlande och flimrande snabbt talade och sjöng om en trasslig relation och ”det sista försöket”.
Jag tycker att Iiris Viljanen har avsevärda kvaliteter som singer-songwriter, men det är låtar som vinner på flera genomlyssningar. Publikresponsen var en smula dämpad. Hennes finlandssvenska röst gick emellertid rakt in med ett existentiellt allvar. Jag förstår att Emil Jensen blev begeistrad redan första gången han hörde en av hennes låtar. Det blev för övrigt alldeles lysande när hon i slutet av föreställningen återkom på scenen och sjöng duett med Emil Jensen i låten ”Kolla på film”.
Till stort jubel visade sig så den som alla kommit för att se — Emil Jensen. I tider av polarisering och ett dramatiskt världsläge trädde han än en gång fram för att framföra sitt kärleksbudskap. Den här gången har han det färska albumet ”Två naturliga armar” som stomme i en lång scenshow, indelad i två akter.
Han inledde med den färska låten ”Våld”. En låt om utsatthet och att få hjälp i en nödsituation. Skickligt skiftade Emil Jensen mellan de olika uttrycksmedel han besitter. Det innebär att han framträder som föredragshållare, skämtsamt men med allvarliga undertoner. Och förstås som poet och sångare — då är det på fullaste allvar om än med humoristiska inslag emellanåt. Det är utmärkande för Emil Jensen att elegant kunna förena mörka teman med lustfyllda ordlekar.
Det blir aldrig spretigt eftersom Jensen har förmågan att sammansmälta de olika inslagen till något som blir en helhet sammanhållen av ett övergripande koncept. Den här gången är temat flykt. Och nej, det handlar inte bara om den aktuella flyktingfrågan utan flykt i alla dess former. Till exempel verklighetsflykt, missbruksproblematik, medberoende och skatteflyktingar. Men också som i låten ”Vykort” från nya albumet, om turismen som ett slags flykt från vardagen. ”Fly till värmen / fly från Sverige… måste bort och koppla av…”
Det finns en politisk udd i vissa av Jensens texter som i ”Gå aldrig ombord” som tar upp sambandet mellan Sveriges mörka förflutna, med rasbiologisk forskning, och dagens stängande av gränser. I ”Politiskt” handlar det om ett samtal med mamman. Den gamla proggformuleringen om att ”ingen kommer undan politiken” får i Jensens tappning ett rappt slam poetry-uttryck.
Om det politiska budskapet är det beska pillret så får det ett sockeröverdrag i form av språkliga lustifikationer och ordlekar och förstås ljuva, smeksamma indiepopmelodier. När det gäller ordlekandet så projiceras också vissa av ordlekarna upp som bakgrundsbilder.
När det kommer till det musikaliska så har Emil Jensen sällskap av en handfull mycket kompetenta musiker. Det rör sig om Anna Dager på cello, Hanna Ekström på fiol och Fredrik Myhr på slagverk. Tillsammans skapar de en ljudbild som ligger nära den som finns på studioalbumet. Det innebär suggestiva slagverksrytmer och smäktande stråkar i lyckad förening. Totalt sett är Flyktpotatis en väl genomförd scenshow. Publiken jublarde i Lund och även om jag är något mer reserverad så var jag ändå mycket nöjd med vad som levererats från scenen.
clemens.altgard@opulens.se
