RESURSFÖRDELNING. “För vart pengarna från det offentliga stödet till musikalisk verksamhet tar vägen är inte direkt ett mysterium värt att kalla på Sherlock Holmes för: Kulturrådet gillar helt enkelt jazz, klassisk – och folkmusik”, skriver Linda Bönström.
En afton vandrade jag förbi tidningsaffären Presstop och i dess stora fönstermonter fanns ett tjugotal utgåvor av Rolling Stone. Framsidorna prydes inte med mer än fyra popstjärnor och alla kvinnliga artister.
Men alla popoffer och popsnören då! Har de ingenting att säga till om längre? ”Vi är trötta på att spela kompgitarr, eller ska jag säga andrafiol, åt maktens musik”, säger Joppe – självklart har popen en Joppe – Pihlgren till DN (2017-08-09) när Svensk Live och Studiefrämjandet Väst presenterar sin nya rapport: Maktens musik – En vitbok om popmusiken och den svenska kulturpolitiken. Mastig titel och mastiga siffror. För vart pengarna från det offentliga stödet till musikalisk verksamhet tar vägen är inte direkt ett mysterium värt att kalla på Sherlock Holmes för: Kulturrådet gillar helt enkelt jazz, klassisk – och folkmusik.
När 31 miljoner kronor skulle delas ut i stöd förra året lyckades arrangörer för popmusik enbart skopa in åtta procent av beloppet. Frågan är om vi pratar om pop eller populärmusik? En påtryckande helylle Per Gessle som lämnat sitt slott i Halmstad för ett överraskningsbesök på allsången, Lady Gaga som har hittat en ny Madonna-låt att ta efter, eller har rentav de där med randiga tröjor gungandes till en ledsen Robert ”The Cure” Smith vräkt på mer svart ögonskugga och vet inte längre hur emo man kan vara innan man hatar sig själv? Charmen är väl att ena helgen dra på sig sjömansutstyrsel för att nästa se Kylie Minogue göra trettiotvå klädombyten på scen. Är det rättvist? Självklart inte!
Problemet är väl av den delikata arten att popmusik faktiskt säljer, arrangörer behöver inte oroa sig för att behöva köpa tillbaka överblivna biljetter till Ullevi, till och med de där runda glansiga skivorna från förr inhandlas av trogna CD-formatsfans. Tyvärr är det, som så ofta, yngre talanger som offras. För att bli popmusiker idag är det säkraste kortet tevelekar, göra några covers och waila bort allt det fina med popsnuttar. Kanske är det också en del av problemet för Kulturrådet när pengar ska fördelas, för vem går i god för kvalitén? Men är det något som popmusiker är bra på så är det revansch! Där på det goda nittiotalet när Take That hade grepp på världen och de brittiska tabloidtidningarna var så hungriga att de singlade ut Robbie Williams som absolut värdelös – han var den som inte hade något alls att bidra med. Och så som det blev – bäst säljande soloartist i England!
Om det nu ska till att kallas indiepop eller inte, mina The Smiths plattor är sorterade under Morrissey och det säger väl det mesta om hur Mozzer reste sig efter de utdragna rättgångarna mellan bandmedlemmarna. Kevin Federline dansade sig fram från bakgrunden till Britney Spears famn och ett kommande gigantiskt underhåll medan Spears själv rakade av sig håret och omhändertogs för psykiatrisk vård. Likaväl så kom ikonen Spears tillbaka och så sent som tidigare i år valde myndigheterna i Tel Aviv att byta datum för primärvalen då det krockade med hennes föreställning Britney: Live in Concert.
Det behövs replokaler, instrument och mentorer – investeringar – i svenskt musikliv för unga. Aspirerande musiker förtjänar bättre saker att sträva mot än en hojtandes Kishti Tomita eller synen på Alexander Bards knätofsar medan de ligger på scengolvet och blir verbalt mosade. Vi måste kunna erbjuda bättre drömmar för unga popmusiker än att en dag få sitta inklämd mellan Eric Saade och Ikona Pop medan Kikki Danielsson snusförnuftigt talar ut – igen – om de svåra åren i Så mycket bättre.
linda.bonstrom@opulens.se
