JAZZ. ”Berättelsen om Organic Pulse Ensemble handlar således om jazz som inte frågar om lov, som pågår bortom professionalism, studiobokningar och meterlånga mixerbord. I tätt släktskap med punkens ursprungliga do-it-yourself-attityd,” skriver Anton Halldin.
“Brilliant from start to finish, A Thousand Hands is definitely one of this year’s best jazz recordings.”
Med dessa ord omfamnade inflytelserika onlinekällan Beat Caffeine svenska Organic Pulse Ensemble, i en glödande recension utlagd i mars i år. Nätpublikationen — hemmahörande i Berkeley, Kalifornien — är ett välkänt namn för de som befinner sig i virvlarna av den internationella musikkultur som lika sömlöst rör sig mellan, såväl brasiliansk tropicália, andlig jazz, Nigerias och Ghanas highlife och afrobeat, samt turkisk funk och avarter inom house, hiphop och electronica som mellan olika musikdecennier.
En internationalistisk musikkultur, med globala förgreningar — som löper genom oberoende skivetiketter och hemmabyggda studioutrymmen, genom musiker, dj:s och skivsamlare. Som rör sig bortom frågan om genre, för att istället hellre handla om ett öppet förhållningssätt till en livslång passion.
”Jag upplever ju att svensk jazz inte riktigt är min scen”, berättar Gustav Horneij, 35, när jag träffar honom i hans hem, i Kortedala, ett grönskande folkhemsområde i östra Göteborg.
”Jag ser ju mig egentligen inte som jazzmusiker, jag är inte utbildad musiker eller så. Utan jag har bara plockat upp instrument och gjort ljud på dem. Och allteftersom så har jag lärt mig mer och mer. Men jag har aldrig spelat i ett band, eller spelat ‘jazz’ liksom, eller spelat det där som man skall spela när man lär sig. Standards, övat skalor. Jag har bara satt mig ner och spelat in och gjort låtar.”
I juni i 
år släpptes Formative Stages, den fjärde fullängdaren, utgiven på estniska skivetiketten RRGems. Andra skivor har getts ut på spanska 2 Headed Deer och belgiska Urban Waves. De utgivna skivorna har spelats in och slutmixats av Gustav Horneij själv — för sensationellt nog är det internationellt hyllade jazznamnet Organic Pulse Ensemble ett soloprojekt, ett enmansband.
Vi kliver in i ett av trerummarens utrymmen, belamrat med mängder av instrument: ett trumset, en fiol, tamburin, tenorsax. En rejäl bambuflöjt, en tvärflöjt, flera andra slags flöjter. I en överblick är det svårt att täcka in alla olika former och instrumentvarianter som syns i det lilla rummet. En basfiol står lutad mot ett hörn, varianter av olika stränginstrument hänger på väggarna, halvt utdragna lådor rymmer små handinstrument. På ett belamrat skrivbord syns en laptop, en spindel i nätet med hörlurar, sladdar och mikrofoner som utsträckta tentakler bland instrumenten.
”Det är ju ett helt vanligt rum i en helt vanlig lägenhet”, berättar Horneij om inspelningarna. ”Så det finns ju begränsningar för vad man kan göra. Sedan delar jag ju också med min sambo, så man vill inte vara ännu en ‘gubbe’ med en man cave (skratt).”
Nästan på en höft berättar Gustav Horneij att han själv byggt de eleganta men synnerligen originella elbasar i mjukt, oljat trä som ingår i samlingen. En av dem, med över- och undersidor av ljusa respektive mörka träpartier, är tillverkad av en stol och ett bord hittade på loppis. ”Sedan sågade jag ut dem, och försökte undvika alla skruvhål och sådant där, och limmade ihop dem.”
En cittra som stämts upp blir till harmonisk fuskharpa på skiva. Och först när Gustav nämner det, träder trumsetet fram som delar hopplockade från lite här och där. ”Bastrumman, det är nån puka som jag hittade på loppis, i Angered. Jag använde den som puka, men det är afrikanskinspirerat. Detta är en djembetrumma, där ute står den undre halvan. Jag sågade av den, för att matcha pukan.”
”This superb 7-track recording, which has a strong improvisational approach, blends together spiritual and meditative modal jazz grooves, layered percussion, saxophone and flute solos, driving bass lines, Ethio-jazz and Eastern music influences. The album sounds moody, beautifully uplifting, adventurous, and reflective all at the same time.”
Så skriver nämnda Beat Caffeine om den jazz som skapas i detta koncentrerade instrumenthav, genom detta musikrum. “Jag börjar kanske med en basgång”, berättar Gustav. “Eller om jag har en melodislinga som startpunkt, så spelar jag in den. Och sedan bygger jag vidare. Jag har det inte skrivet på något sätt, utan det är mycket improvisation. Ibland spelar jag en snutt och loopar, och strukturerar upp låten efter det. Ibland spelar jag hela låten i sin helhet, allt eftersom.”
Under en period kring 2010 trädde flera nya namn fram inom jazzen, på många sätt en våg som representerade ett radikalt och oberoende förhållningssätt, i motsättning till den museala, stelnade pastisch som genrebegreppet ”jazz” lätt förknippas med. Bland dessa nya namn fanns bland andra amerikanska Kamasi Washington och brittiska Sons of Kemet.
Det var just vid denna tid som Gustav Horneij började intressera sig för musiken — men ingången var från början ett sökande efter lämpliga samplingar, bland 60- och 70-talets radikala jazzklassiker.
”Det som började få in mig på jazz var ju hiphopbeats, när jag samplade mycket gammalt, som Sun Ra. Sedan var en av mina favoritproducenter (inom hiphop) Madlib, som ju också hade lite jazzprojekt. Men mest har han influerat mig genom de skivor som han samplade ifrån.”
I 20-årsåldern köptes en elbas, sedan ett trumset, ”för jag började tänka att jag skulle använda det till att göra beats”.
Gustav Horneij ger ett ledigt, men på samma gång samlat intryck — en kreativ, utforskande nomad som bemästrar de uttryck som han gör till sina. För 2023 rymmer de inspelade verken både själ och känslofint djup, med en rik ljudbild, omfångsrik och levande.
Genom att låta musikstyckenas klang färgas av olika instrumentering blir musiken även stundtals geografiskt förankrad — med hänvisningar bland annat till Mulatu Astatkes särpräglade jazz, eller Alice Coltranes andliga harmonier.
Brittiska nätpublikationen UK Vibe jämför — ”more so in general vibe than in musical implementation” — med Manchesters Nat Birchall och österrikiska Muriel Grossmann, två hyllade namn i det samtida jazzlandskapet, den senare vars musik även delar skivetikett med Organic Pulse Ensemble genom RRGems.
På samma sätt kan förgrenande samhörighet hittas i Manchesters esoteriska Matthew Halsall (intervjuad av undertecknad i nätzinet Profet) eller i den improvisatoriska Londontrion Ill Considered (skönt sågade i DN, i recensionen av deras Stockholmskonsert i juni). Även tyska pianisten Nils Frahm och svenska dunderprojektet Sven Wunder kan nämnas i detta sammanhang.
Som exempel på en rent konkret inspiration nämner Gustav Horneij själv finska Oiro Pena — ett alias för en multi-instrumentalist och dennes jazzkollektiv, verksamma i en myllrande finsk jazzscen sammanflätad av festivaler, skivetiketter och publikationer. ”Hans musik har varit väldigt inspirerande”, berättar Horneij. ”Just att de gör musik på liknande sätt. För jag tror att jag sätter upp ’jazzmusik’ på ett sätt som att det fortfarande är någonting ouppnåeligt.”
Ett förhållningssätt som även samspelar väl med jazzens anti-konformistiska och radikala traditioner.
För att dra in hyrespengarna jobbar Gustav Horneij heltid på förskola. Ursprungligen kommer han från Östersund, och innan han och sambon flyttade till Göteborg bodde de tillsammans i Umeå, i en studentlägenhet där de första två utgivna skivorna spelades in.
Horneij är även verksam i ett annat musikprojekt, tillsammans med vännen Dimitrios Karatzios. Under namnet Duoya (uttal: du-å-ja) har de gett ut skivan International FM, där de två spelat in var för sig och skickat musiken mellan varandra.
Berättelsen om Organic Pulse Ensemble handlar således om jazz som inte frågar om lov, som pågår bortom professionalism, studiobokningar och meterlånga mixerbord. I tätt släktskap med punkens ursprungliga do-it-yourself-attityd.
”Det var tryggare att spela själv än att försöka hitta ett band att spela med”, berättar Horneij. ”För jag kände väl aldrig att jag hade någon direkt talang för musik när när jag växte upp. Just att spela instrument och så var någonting som jag satte upp på piedestal, någonting ouppnåeligt. Då kändes det ju tryggare att spela på mina egna premisser.”
Ett förhållningssätt som även samspelar väl med jazzens anti-konformistiska och radikala traditioner.
info@opulens.se
