FÅVÄLDE. Opera och musikteater är allkonstverk. Ändå är det kompositören som ses som den huvudsakliga kreatören, rent av förväntas vara allkonstnär. Utifrån Münchenbiennalen reflekterar Andreas Engström över operan och de konstnärliga hierarkierna.
Opera är som bekant ett allkonstverk. Här finns sång och instrumentalmusik, text, scenbild, koreografi, ljus, agerande, kostym … Opera betyder också just verk – i allmänhet.
Ändå förknippas opera oftast med en person. Låt vara att librettisten Lorenzo da Ponte tillmäts stor betydelse för att Così fan tutte, Le Nozze di Figaro och Don Giovanni blev de mästerverk de blev. Men opera är framför allt tonsättarens verk, och de senare är framför allt Mozarts operor.
När någon av de inblandade är extra känd förskjuts hierarkierna. När Kerstin Ekman skrev librettot till Jorun orm i öga för produktionen på Vadstena-Akademien nämndes inte alltid tonsättaren Marie Samuelsson i rapporteringen. Det var heller inte så lätt att få reda på att det var isländskan Karólína Eiríksdóttir som komponerade ”queer-operan” Magnus-Maria i Suzanne Ostens regi för ett par år sedan. Sven-David Sandström är visserligen en av Sveriges mest kända kompositörer, men det var Katarina Frostenson som fick Staden att lyfta medialt. För att inte tala om när Ingmar Bergman stod för regin i Daniel Börtz Backanterna.
Den sista meningens genitivform uttrycker likväl inte bara min egen uppfattning, utan också den grundläggande synen på ansvarsfördelningen och de konstnärliga hierarkierna inom opera och musikteater: en opera komponeras i första hand av en tonsättare. Det här synsättet, enligt vilket tonsättaren är en auteur som står för allt, går tillbaka till Richard Wagner och allkonstverket. Men inte bara. Inom den samtida experimentella musikteatern griper rötterna tillbaka till framför allt 1960-talets ”teatralisering av instrumentalmusiken”, ofta kallat instrumental teater, vilken brukar förknippas med tonsättare som John Cage och Mauricio Kagel.
Hur detta kommer till uttryck i dagens alltmer mediala iscensättningar kunde man nyligen uppleva under den kanske största och viktigaste festivalen för samtida musikteater, Münchenbiennalen. Här varvades interventioner i både offentliga och privata rum med verk som inbegrep danskompanier eller mediala verk där skådespelarna/sångarna/musikerna mest fungerade som ett slags levande rekvisita. Ett slags röd tråd var en form av sceniska verk där musiken, både klingande och som rekvisita i form av noter och instrument, användes som referenser för att associera till en viss epok eller ett visst skeende – ett slags uppdaterad ledmotivverkan.
En av festivalens konstnärliga ledare, Manos Tsangaris, är det kanske viktigaste namnet inom den internationella musikteatern i dag. Han är själv gammal Kagel-elev med en estetik starkt präglad av ett slags auteur-anda där tonsättaren själv ”komponerar” med alla medel. Detta synsätt präglar också hela Münchenbiennalen, som därmed uppvisar ett slags panorama över hur musikteatern ser ut i dag. De konstnärliga medlen samgår i en helhet, där varken sång eller instrumentalmusik har företräde, men där tonsättaren – som oftast är den som tilldelas uppdraget – är den huvudsakliga konstnären. Det senare gäller som sagt också inom den klassiska operavärlden. Förutsatt att ingen av de andra inblandade är mer känd vill säga.
andreas.engstrom@opulens.se
