FÖRVANDLING. “Musiken listar sig förbi intellektet och kan påverka en människa djupgående. Inför musik är vi försvarslösa”, skriver Björn Gustavsson.
Musikens makt hette en tidskrift som gavs ut 1973—1980 av en grupp radikaler formade av 68-rörelsen. Här betonades musikens makt i ett politiskt sammanhang. Gång på gång underströks också vikten av att läsarna själva spelade och sjöng, bland annat så gavs instruktioner i hur man själv kunde bygga sitt instrument. Naturligtvis tipsades det även också om icke-kommersiella musikställen. Detta var under en tid då många knappt ens vågade erkänna att de tyckte om Abba, Ted Gärdestad, Tomas Ledin med flera. Polariseringen var total och ”den rätta sidan” höll nästan en hel generation i ett fast grepp.
Mot slutet av 1970-talet trycktes fortfarande Musikens makt i svartvitt – ofta med handskrivna rubriker. Det amatöristiska, icke-professionella ansågs ha ett värde i sig. Snygg layout och reklam var fult och representerade klassfiendens sätt att arbeta. Borgerlighetens ohöljda marknadstänkande skulle med alla medel motarbetas. Till och med Konsum lanserade vid denna tid ett stort sortiment av ”blåvita” varor. På förpackningen stod kort och gott ”Tvål”, ”Tvättmedel” osv. Jag minns att hyllorna med de där varorna påminde om precis den sortens sortiment jag året innan hade sett i det kommunistiska Östtyskland.
Det första numret av Musikens makt kom 1973, lagom till Gärdetfestivalen på Djurgården. I det fanns följande tidstypiska programförklaring: “Maktens musik, svensktoppens och hitlistornas eländiga dravel, bygger upp en skog av fördomar och söver ner oss till passiva konsumenter. Med musikens makt ska vi gå till strid för en levande, progressiv musikkultur. En musik som aktiverar oss. Ger uttryck för oss själva och den tid vi lever i.”
Musik tycks ha funnits i alla kulturer, i alla tider, överallt på jorden. Och dess makt har varit uppenbar – alltsedan mänsklighetens gryning. Det äldsta instrument som hittats är ungefär 35 000 år gammalt. Det är en flöjt, gjord i ben och ett par decimeter lång, med fem hål. Flöjten hittades djupt inne i en grotta i Tyskland.
Ingmar Bergman klargjorde ofta sin höga uppskattning av musik – vilket även framkommer i hans filmer, som mer eller mindre präglas av känslostark klassisk musik. Bergman sa vid tillfälle att han gärna (”om jag hade varit mer musikalisk”) skulle ha velat bli dirigent. Särskilt Mozarts Trollflöjten intog en särställning, där flöjten kan ses som en metafor för musikens makt att betvinga människan, förvandla henne. Jag minns fångvaktarna som vid ljudet av flöjten börjar dansa och tappar all lust att hålla vakt. Deras hjärtan av sten – för att alludera på Astrid Lindgrens Mio min Mio – ersätts av glädje och medmänsklighet.
Franz Schubert sa en gång: ”Trolltonerna från Mozarts musik visar oss en väg från det här livets grådask mot ett klart, vackert fjärran, som vi med tillförsikt får hoppas på.”
Om musikens makt skrev Arthur Schopenhauer: ”Ingen konstart påverkar människan så omedelbart eller så på djupet som musik.”
Musiken listar sig förbi intellektet och kan djupgående påverka en människa. Inför musik är vi försvarslösa. Det vet inte minst filmskapare. Musiken påverkar hur vi uppfattar ett visst skeende. Byt musik – och upplevelsen blir helt annorlunda.
Musik som medicin? Varför inte. Martin Luther skrev, efter att ha befunnit sig i en djup depression: ”Mitt hjärta flödar över av tacksamhet till musiken, som så ofta har vederkvickt mig och räddat mig ur stor själsnöd.”
Den tyske romantikern ETA Hoffman sa: ”Musiken låser upp ett obekant rum för människan – en värld som inte har någonting gemensamt med den yttre sinnesvärld som omger henne och i vilken man lämnar kvar alla vardagliga känslor för att ge sig hän åt en obeskrivlig längtan.” (Det här påminner om vad en åhörare sa efter en kammarmusikvecka: ”Jag hade svårt att komma ner till jorden igen efter alla himmelska upplevelser.”)
Människor kan beskriva det som att de känner sig alldeles ”höga” efter upplevelsen av viss musik. Och vad är nattklubbar och discon om inte en parallell till fångvaktarnas förvandling i Trollflöjten: strikta vardagsmänniskor blir som rusiga. Kroppen, känslan blir med ens viktigare än intellektet – och krossar fullständigt den vardagliga lusten till kontroll.
bjorn.gustavsson@opulens.se
