RECENSION. “Här befordrar författaren själv en fördom: att modernism måste vara svårförståelig och att den skulle vara oavhängig den klassiska musiken”, skriver Björn Gustavsson.
Böcker om musikhistoria kan väl knappast sägas vara högsta prioritet på landets bokförlag: någon flod av dylika böcker översvämmar inte tryckerihallarna. Men emellanåt utkommer en del intressanta volymer, som nu senast unge musikjournalisten Nicholas Ringskog Ferrada-Nolis Den andra musiken, med undertiteln “En introduktion till att lyssna på klassisk musik” (Atlas), och KG Johanssons Alla tiders musikhistoria (Notfabriken).
Nicholas Ringskog Ferrada-Noli vill lyfta ner den klassiska musiken från den piedestal den ibland placeras på: ”Associationer som innefattar gamla violiner, blänkande flyglar, män i svart kostym och kvinnor i långklänning, passionerat gestikulerande dirigenter, en publik som är äldre, vitare och mer välbärgad än den genomsnittliga konsertpubliken, musik av gubbar som levde för hundratals år sedan, en sinnebild för det gamla Europa.”
Snabbt försöker han punktera den sky av fördomar som faktiskt kanske finns. Han avdramatiserar begreppet klassisk musik/konstmusik och ger sedan en lustfylld, personlig guidning genom den europeiska musikhistorien, därtill med väl valda musikexempel som man själv kan få fram på Spotify.
Ferrada-Noli skriver med en ibland ganska djärvt lättsam ton – som när han sammanfattar symfonin som genre: ”Det är egentligen ett vansinnesuppdrag, det finns ju så mycket som kan gå fel, och många symfonier låter också misslyckade och tråkiga.”
Författaren tar ner den klassiska musiken på jorden, men paradoxalt nog romantiserar han den också: ”Den klassiska musiken är en sagolik skattkammare som rikligt belönar den som vågar sig in i den.” Ibland med ett tonfall à la Erik Schüldt: ”Allt som krävs för att bli berörd av konstens och musikens skönhet är ett öppet hjärta, att man har en längtan efter skönhet.” Och: ”Den klassiska musikens värld är just något annat än ungdomskultur och populärkultur, och dess företrädare borde vara stolta över det och vårda det.”
Detta framstår som dubbelt: dels avdramatiseras den klassiska musiken, dels upphöjs den till något evighetsbelyst, tronande högt över det populärkulturella musikfältet.
Modernismen tycks inte intressera Ferrada-Noli, som frågar sig om någon i musikhistorien ”provocerat etablissemanget mer än vad Schönberg gjorde” och sedan frankt bekänner att han ”är försiktig med att lyssna på denna musik”, som klingar ”obehagligt oförutsägbar”.
Och vidare: ”En orsak till att den klassiska musiken har blivit avlägsen för gemene man hittar man idag i modernismen och hur musik som konstform utvecklades under denna period, det tidiga 1900-talet /—/ det var nästan som om romantiken och det traditionella sättet att komponera musik fullkomligt avrättades”. Här befordrar författaren själv en fördom: att modernism måste vara svårförståelig och att den skulle vara oavhängig den klassiska musiken. Många modernister var faktiskt djupt rotade i den äldre musikens uttrycksformer. Modernistisk musik innesluter (sin ibland kakafoniska, disharmoniska och atonala stil till trots) vattenmärkeslikt den äldre musiken.
Ferrada-Noli anser att den ”svårbegripliga” modernismen till stor del förklarar varför den klassiska musiken förlorat sin tidigare lika självklara som centrala placering i offentligheten. Hm… är det så enkelt?
Författaren räds ”att den klassiska musiken är på väg att bli något som tillhör historien och museerna” och refererar till den höga medelåldern vid många konserter. Resonemanget mynnar i följande slutsats: ”Framtiden för klassisk musik ligger helt och hållet i våra händer. Om vi lyssnar på den kommer den att fortsätta leva, om vi slutar lyssna på den kommer den att dö, så enkelt är det.”
Ferrada-Nolis bok är en räddningsaktion för en utrotningshotad art, den klassiska musiken.
KG Johanssons Alla tiders musikhistoria, är en helt annan läsning. Författaren, som bär den något ovanliga titeln ”professor i rockmusik”, har även undervisat i musikhistoria. Han inte bara kan sin sak; han vidgar dessutom vyerna och behandlar även utomeuropeisk musik som korta kapitel om exempelvis ”afrikansk musik”, ”australisk musik”, ”västindisk musik” et cetera.
KG Johansson snabbspolar den klassiska musikens utveckling för att sedan låta ungefär halva boken handla om folkmusik, jazz och rock. På så vis är den ett banbrytande musikhistoriskt verk, samtidigt som det tydliggör den nära kopplingen mellan populärmusik och modern konstmusik.
Frånsett smärre, lite alltför fackmannamässiga musikteoretiska resonemang är boken populärvetenskapligt skriven och luftigt redigerad. Den skulle passa fint som undervisningsmaterial i folkhögskolor och gymnasieskolor. Alla tiders musikhistoria är en engagerad, lättsam men inte lättviktig volym som både inspirerar och imponerar.
bjorn.gustavsson@opulens.se
