POP/ROCK. Idag startar Opulens en musikspalt, Nya ljud, signerad Hanna Chawki som främst kommer att ta upp aktuella musiksläpp med pop- och rockartister. Den här veckan har Hanna lyssnat på en primadonna, arbetarsånger och en fortfarande vital idol.
Som sig bör är det ladies first! Lena Margreth Lee Junoff, även känd som Primadonnan från Hisingen, övade upp sin röst till osannolik förmåga och stort omfång, från fem års ålder då hon började lyssna på och härma Yma Sumac.
Hennes liv har efter det kantats av äventyr med Duke Ellington, Johnny Bode, Spotnicks, Hep Stars och på senare år Cosmic Ellington Girls (där avantgardistiska hårdrullande musiker som Timo Lundgren och Pontus Torstensson, såväl som superrullaren Nikke Ström, florerat på skiva och scen). Hon är verksam sångerska på Göteborgs svartklubbar och små scener än idag. Hon snart fyller 80 år och hennes röst, musikalitet, personlighet och improvisationsförmåga överraskar fortfarande.
2020 släpptes en orättvist ouppmärksammad EP med henne och det en gång i tiden världsberömda gitarrbandet Spotnicks. Låtar de spelade in tillsammans redan 1987 men som kom ut först förra året. Främst är det pärlan ”Det kommer nog en dag” som tar tag i det ljus och den oskuld som har boning i hjärtat när vi raderar bort allt som någonsin förbittrat våra sinnen.
Den har en strålande vacker melodi och text. Lenas förtjusande kvitter är fritt från cynism, hennes tro på grönskan, blommorna och att hålla i hand skär i bröstet. Livet som spirar i oss som ett fång små rosa ängsblommor under en klarblå himmel.
I september släpptes den andra skivan med rymdgubbarna och Lena inspelade under samma period 1987. Denna gång är låtarna på engelska. Jag föredrar den svenska skivan men den engelska är också bra. Musiken finns på Spotify och ber man Junoff snällt så specialbeställer hon cd-skivor av Urmas Plunt som hon senare signerar vid önskemål om det. Skivbolaget som ligger bakom släppet är Riverside Records.
Franska Trion är ett annat Göteborgsband som hade sitt första gig på friformklubben Brötz 2004. Pianisten och sångaren Matti Ollikainen, trummisen Tommy Larsson och kontrabasisten Viktor Furbacken spelade på små fester och krogar, ute i ingenstans för ibland fem personer – ganska många år innan deras hängivna publik växt fram, förtrollade av Ollikainens fantastiska, intensiva pianospel, egensinniga texter och sång som sticker i väg och har en tajming lika säker som hos Dylan och Lou Reed. Trion har under alla år valt att ge ut sina skivor själva och friheten att följa eget huvud och hjärta – alltså integritet – genomsyrar varje cell av Ollikainens gärning.
Efter att ha levererat en uppsjö plattor ut i kosmos och efter trummisen Larssons plötsliga död, Furbackens sorti, de nya medlemmarna Christopher Cantillo och Viktor Turegård intåg, släpper Franska Trion en EP med klassiska arbetarsånger. I dagarna hade filmen I väntan på Jan Myrdals död av filmaren och radioproducenten Bosse Sjökvist premiär. Det är trion som på uppdrag av Sjökvist gjort musiken. Filmbolaget Picky Pictures ger ut låtarna, även på vinyl.
De tuffar fram jazzigt utan början och utan slut, påminner om tider då sossar med rörande värdighet paraderande med nejlikan i knapphålet och röda fanor på första maj, stolta över sin strävan efter rättvisa, solidaritet och folkhemmet.
En svunnen tid, då alla politiker nu verkar tappat det, en samtid då girighet och förvirring äter upp människan inifrån (dock börjar små lågor slå fram lite överallt då konsekvenser av vår galenskap är så uppenbar att den inte kan förnekas). Ollikainen och hans trio kanske lyckas återskapa en magi som en gång rådde, ge några beskedliga sossar styrkan och tron tillbaka. Ollikainen sjunger mjukt, sluddrar igenom vissa fraser, har inte bråttom nånstans, vänder skeppet bakåt i hamn till enkelhet och värdighet. Lyssna här!
Den sista artisten jag denna gång vill nämna och hylla är min stora levande idol Iggy Pop. Ännu en person som vet vad han vill och inte gör avsteg från sin i stjärnorna nedtecknade kompromisslösa punkiga bana. Iggy har en egen radioshow på BBC radio, är vital nog att vara nyfiken på andras musik och fortsätter själv rocka i studion lika glatt och chosefritt som alltid.
Senaste släppet är en singel, ”European son”, cover på en Velvet Underground-låt. Ett samarbete med Matt Sweeney. En ihållande hetsig basslinga, distade gitarrer, sång och tjut. Inget märkvärdigt men ändå väldigt märkvärdigt och underbart att Iggy låter sig leka, skrika och bara ha kul. Befriad från hävdelsebehov och att upprätthålla nån fånig status.
Leve Iggy!
info@opulens.se
