POP/ROCK. Hanna Chawki har varit på klubb. Men hon har också lyssnat på en septembermelodi, någon som påminner en spindelgudinna och ett album som lovar lite mer än det håller.
Under torsdagskvällen var jag på gig i Göteborg och såg lokala rock’n’rollbandet Dirty Burger som är stentuffa och begåvade med snärtig sång. Arrangören Christian Pallin kommenterar ”de gräver där de står”. Perfekt beskrivning! Gräv där ni står, för faen! Det svänger som flygande spikar. Sedan följer den indiskamerikanska Shilpa Ray som låter typisk New York-underground. Hon fräser ut ordkaskader, det gungar Det känns rimligt att hon varit förband till Nick Cave. Två groovy akter som är värda att lyssnas på! Koloni arrangerade på Bubblan. Göteborgs trevligaste klubb. Pallin är en lokal hjälte. Detta var egentligen en parentes så här följer dagens recensioner.
Franska trions senaste singelsläpp heter ”Solstråle”. En lätt rörande, enkel septembermelodi om ett vackert leende som är värt att leva för. Sångaren Ollikainen, med sin outsinliga charm, torteras av livet och kärleken.
Jag tänker på ”Double Fantasy” med Lennon, ett på det stora hela bekymmerslöst hemmaliv som rullar på under höstsolen.
Skönhet gör ont, som Ollikainen sjunger. Vid första genomlyssningen av Aoife Nessa Frances låt ”This still life” som ligger först på trelåtarssingeln med samma namn, så gör det lite ont inombords. Aoife glider över de upprepade melankoliska ackorden, hon suger in mig i sin väv, likt en spindelgudinna eller en bidrottning. Det limmar, flyter på, utan ansträngning, som honung. Den begåvade damen kommer från Dublin.
Oliver Sims platta ”Hideous Bastard” som han släpper idag den 9 september 2022 väcker min nyfikenhet när jag ser att fenomenala sångaren Jimmy Somerville är med på låten ”Hideous”. Den låten handlar om Oliver Sims öde att vid 17 årsålder få reda på att han har HIV. Han har nu levt med diagnosen i halva sitt liv. Ett öde som berör och Sims ansikte utstrålar starka känslor och känslighet. Honom vill ja’ va’ kompis me’ och hur är plattan? Somervilles pipa är som en laserstråle, Sim står blek bredvid i den ganska spännande låten ”Hideous”. Annars har jag har svårt att komma in i musiken. Jag funderar på varför. För mycket pojkbandssound och för lite klassisk brittisk gaypop? Många gånger känns den onaturlig och rätt omusikalisk. Låtarna spretar.
Jag anar en önskan som inte går i uppfyllelse. Kom över och ta en kopp kaffe, Sim, så kan vi skölja öronen med Bronski Beat!
hanna.chawki@opulens.se
