KLASSISKT. Köp Stavanger symfoniorkesters nytolkning av Bruckners sjunde symfoni, fast skaffa först en skivspelare som ger rättvisa åt denna alltigenom imponerande norska nytolkning, skriver Ivo Holmqvist.
Anton Bruckner: Symfoni nr. 7. med Stavanger Symfoniorkester,
Dirigent: Markus Stenz:
SSO Recordings
Om pianisten höll tiden kunde Chopins minutvals rymmas på en sida av en 78-varvsskiva. Den hade vi hemma och spelade flitigt tills min bror råkade sätta ett stolsben på den. Så var det slut på den valsen. Det gjorde inte så mycket, i samma veva (kring 1955) stormade LP-skivorna fram, och alla stenkakor blev i ett slag obsoleta. Skivaffärerna fick snabbt anpassa sig. Tjugo år senare frågade jag i en musikaffär i Ängelholm om man fortfarande hade kvar några 78-varvare. Jodå, i ett lager på gården fanns mängder. Jag kom hem med Adolf Wiklunds pianokonsert som inte fanns på LP den gången. Men innehavaren höll envist fast vid sitt varulagers värde och tog betalt som vore det nya 33-varsskivor, så fler än så blev det inte för mig. Det är säkert länge sedan det lagret hamnat på tippen, redan då hade mögel och svamp härjat svårt i det.
När sedan CD-skivor kom på allvar i början av åttiotalet borde det ha inneburit sotdöden för vinylskivor. Så blev det inte, däremot är det väl risk för att marknaden snart är mättad på CD, trots den driftige Klaus Heymanns Naxos (Nicolas Soames The Story of Naxos från 2012 är värd att läsa) som fortfar med sin breda CD-utgivning. Men vinyl har helt oväntat kommit tillbaka, främst kanske av två skäl: dels är det roligare att hantera en stor skiva med gott om plats på konvolutet för kommentarer, och dels är ljudet ofta mera nyanserat, förutsatt att man har en riktigt bra skivspelare. Min Pioneer-anläggning med en enorm dynamik har radio och spelare för kasetter, CD och LP. Den ryms i min morfars gamla skjortskåp (på vinden vilar tills vidare min Marantz). Bakom vinylens återkomst finns också en viss nostalgi hos dem som inte var med när det första gången begav sig.
Efter denna långa inledning, till saken: SSO, som är förkortningen för Stavangers symfoniorkester, har just sänt ut en nyinspelning av Anton Bruckners sjunde symfoni, med Markus Stenz som dirigent, på ett påkostat LP-dubbelalbum. Partituret trycktes 1885, två år efter att det var färdigskrivet, och i en andra utgåva 1944. Här har man använt sig av Nowaks edition från 1954. Den inspelning med Eugen Jochum som jag drog upp till högsta volym som student i Lund (tills grannarna knackade i väggen) står sig slätt i jämförelse med denna nytolkning vars ljud är alldeles fantastiskt. Tempot är varierat i de fyra satserna, från allegro moderato via adagiots ”sehr feierlich und sehr langsam” (det började Bruckner skriva några veckor före Wagners död 1883) till det mycket snabba scherzot och den avslutande finalen: ”bewegt, doch nicht schnell”.
Ett bra komplement till John Caskels ingående kommentar på albumets insidor är kapitlet om symfonin i Derek Watsons bok om Bruckner (på svenska 1986): ”Det verk som gav Bruckner störst framgång och mest glädje var Symfoni nr 7 i E-dur. Den blev utgångspunkten för en internationell uppmärksamhet, och än i dag betraktas den som den vackraste och mest tillgängliga av alla hans symfonier”, ett omdöme som det är lätt att hålla med om. Hos Watson kan man bland mycket annat också läsa om Bruckners djupa religiositet. Hans nio symfonier är mera jordnära och handfasta (han hade många bönder i släkten) än Gustav Mahlers mera maniererade och inte sällan wienskt salongsmässiga. Bådas musik är gripande att lyssna på (Bruckner men knappast Mahler kan nog ha haft en viss betydelse för Edward Elgar). Köp Stavanger symfoniorkesters nytolkning av Bruckners sjunde symfoni, fast skaffa först en stereoanläggning som ger rättvisa åt denna alltigenom imponerande norska nytolkning.
ivo.holmqvist@opulens.se
