GEMENSKAP. “Det är inte enbart ett nöje, även om det naturligtvis även är så, utan spelningar är också en gemenskap och en samverkan mellan alla möjliga typer av människor”, skriver Linda Bönström.
Två dova smällar hörs tätt inpå varandra. Tusentals och tusentals människor stannar upp och tystnaden är brutal. Jag ser på mina vänner och de ser tillbaka på mig, vi ser oss runt. Efter en stund, som sannolikt är bra mycket kortare än vad det känns som, börjar den kollektiva rösten av demonstranter på Heden i Göteborg att höjas. Folkmusik mot nazism spelar på och försiktigt frigör vi oss från den tryckande oron. Musiken avväpnar. Musiken är kraftfull för att den i all sin enkelhet får oss att le, får oss att känna det som om vi hör ihop och det är det viktigaste idag: att höra ihop med varandra.
Katastrofen i Los Angeles söndag kväll där siffran för döda i skrivandets stund är 59 och väntas stiga ytterligare visar detta med all tydlighet. Ännu är motivet inte känt varför en man öppnade eld mot tjugotvåtusen countryfans under helgens musikfestival. Tidigare i år anfölls besökare till Ariana Grandes spelning i Manchester av en bombexplosion, 23 offer avled. Vi har i Sverige också haft ett år av turbulent diskussion om säkerheten vid musikfestivaler då fler och fler börjat anmäla att de utsatts för våld. Det här är bara några som drabbats av sista tidens alarmerande ökning av musikälskares utsatthet.
Jag vet inte riktigt när jag själv började att se mig om både en och två gånger, började att syna människor i publiken – efter mer än skrälliga gäng och överdruckna personer – efter något allvarligare. Vaksamheten har blivit annorlunda, kanske till och med mer verklig. Att hela tiden ha koll på utgångar är idag något jag gör som en reflex. Både min dotter och jag har sett fram emot när hon är gammal nog att gå på sin första riktiga konsert, nu är hon i lämplig ålder. Brukade vara lämplig. Hur ska man som förälder idag våga?
Jag vill inte ta den snusförnuftiga tonen och säga att vi måste fortsätta att, så att säga, utsätta oss för risker. Att vi måste vägra att ändra våra liv och intressen och ge efter för terrorismen. Men någonstans bottnar det ändå i just det. Och vad skulle vi annars göra? För en del människor så räcker det i och för sig med att lyssna på en skiva hemma vilket måste räknas som någorlunda tryggt. Den musiken är också viktig, vår vardagsmusik, vårt eget soundtrack. Men att förlora alla känslor som livs levande musik levererar är något helt annat. Det är inte enbart ett nöje, även om det naturligtvis även är så, utan spelningar är också en gemenskap och en samverkan mellan alla möjliga typer av människor. På ett sätt behöver man inte själv spela ett instrument för att ta del av att göra en konsert, vi har alla våra roller.
Live-musik är att höra ihop med varandra, fysiskt och sinnesmässigt, och därför måste jag ta den där tonen ändå: vi måste protestera mot våldet med vår närvaro. Det betyder inte att vi alla ska bete oss som idioter eller utsätta oss för onödiga risker utan det innebär att vi tar våra liv på allvar. Även när det handlar om nöje.
linda.bonstrom@opulens.se
