AVANTGARDE. Gruppens musik är avgjort mer lättillgänglig numera, men den avantgardistiska attityden är intakt. Den tar sig bara andra uttryck år 2020. Mjukare, men likväl med intensitet och skärpa, skriver Clemens Altgård om Einstürzende Neubautens nya platta.
Alles in allem med Einstürzende Neubauten
(Potomak/Border)
Många som var med på 80-talet associerar nog Einstürzende Neubauten med industrimusik, borrmaskiner, skrotslammer och expressiva skrik. Det som verkade extremt då ter sig numera inte som så sensationellt. Men debuten från 1981 med Kollaps framstår fortfarande som totalt kompromisslös och något av en milstolpe i avdelningen för anti-easy listening, även om Lou Reeds Metal Machine Music, från 1975, intar en särställning historiskt sett.
När Einstürzende Neubauten nu kan fira 40-årsjubileum (de gjorde sitt första framträdande på Moon Club i Berlin 1980) är deras ljudbild totalt förändrad vid jämförelse med de första åren. Men förändringen kom faktiskt smygande redan 1985 med albumet Halber Mensch.
Bullermaskinerna och skrotinstrumenten må vara borta sedan länge, men den avantgardistiska profilen är intakt när de nu släppt albumet Alles in Allem. Experimenterandet med ljud pågår fortfarande, men nu till exempel i form av ljudupptagningar från olika platser i Berlin. Ljud som sedan mixas med musiken.
Den mörkt vemodiga “Taschen” om båtflyktingar har i likhet med flera andra av albumets låtar drag av nutida romantisk konstmusik med minimalistiska drag. “Taschen” har för övrigt inspirerats av den palestinske poeten Ghayath Almadhouns dikter.
Spår som “Am Landwehrkanal”,”Grazer Damm”, “Wedding” och “Tempelhof”, förankrar albumet i Berlin. Exkursionerna i metropolen skulle kunna fungera som exempel på vad Guy Debord och situationisterna menade med begreppet “Dérive” (“driva kring” på svenska). Det vill säga undersökningar av hur olika stadsmiljöer väcker associationer och känslor. Det vilar en närmast skimrande drömlik stämning över en låt som “Tempelhof” med alla dess historiska associationer.
I texten till “Am Landwehrkanal” finns också ekon från det förgångna:
“Ich war nicht dabei, damals bei Rosa
Nicht im edlen Hotel und auch nicht danach
An der Lichtensteinbrücke nach Mitternacht
Ich sitze allein’ am Landwehrkanal”
Det finns ett minnesmärke över revolutionären Rosa Luxemburg vid Lichtensteinbrücke och så, liksom i förbigående, lyfts minnet av henne fram. Vilket säger något om den poetiska teknik Blixa Bargeld använder sig av. Men ibland är det också fråga om ren cut up-teknik som i den inledande “Ten Grand Goldie” där bandets fans fick bidra med ord som sedan sattes samman. Slumpen får, som alltid när det gäller det här bandet, vara med i processen och det leder till oväntade uttryck. Mycket har som sagt förändrats i Einstürzende Neubautens sound under fyra decennier och formerna tillåts aldrig stelna.
Gruppens musik är avgjort mer lättillgänglig numera, men den avantgardistiska attityden är intakt. Den tar sig bara andra uttryck år 2020. Mjukare, men likväl med intensitet och skärpa som när Blixa Bargeld i titellåten “Alles in Allem” sammanfattar vad som varit och vad som föreligger. Den är vacker såväl idémässigt som musikaliskt. Låttexten kan läsas som ett dadaistiskt poem men också en programförklaring om att begära allt här och nu.
Albumet är som helhet en ren njutning att lyssna till och samtidigt växer det för varje genomlyssning.
clemens.altgard@opulens.se
