FESTIVAL. Hanna Hartman komponerar rörelser och styr metallföremål i en sublim audiovisuell koreografi. Andreas Engström har besökt Choreographing Sound i Berlin.
Klang, rum, rörelse, kropp. Detta är de musikaliska grundstenarna. Notera att jag inte menar att blott de tre senare, rum, rörelse, kropp, skulle vara grunden till klangen eller dess upphov. Det senaste halvseklets utvidgade musikbegrepp har inte bara inneburit att alla former av ljud accepterats så som musikaliska. Visuella, teatrala, performativa dimensioner i såväl framförande som komponerande är tätt sammanlänkade och ingår idag i musikbegreppet. Rörelse kan vara musik, liksom kroppen, och rummet det sker inom.
Musikens plats inom och förflyttning mellan dessa begrepp har sedan några år varit i fokus vid de festivaler som föreningen Labor Sonor i Berlin organiserat. Med tidigare upplagor som Translating Music och Moving Music gick årets festival under titeln Choreographing Sound. Ett antal musiker från olika discipliner och genrer fick i uppdrag att komponera nya verk för och i samarbete med dansare och koreografer.
Musik som rörelse, eller i rörelse, och som rumslighet är som sagt egentligen inget nytt. Det har också utvecklats ett antal begrepp för olika företeelser: instrumental teater, ljudkonst, ljudperformance… Det speciella under denna festival var hur de som hade att tolka eller realisera verken huvudsakligen kom just från danskonsten — det rörde sig alltså om en väldigt konkret överföring av musik till koreografi, eller om man så vill från en person som i grunden arbetar med klang till en annan som i grunden arbetar med rörelse.
[CONTACT_FORM_TO_EMAIL id=”2″]
Hanna Hartman fann en egen lösning av uppgiften att komponera för någon som koreograferar: Hon tog på sig båda rollerna. I verket Secret Security kom inte bara det klassiska begreppet ”visuell musik” att få en påtaglig dimension. Måhända är det att överdriva en självklarhet, men här rörde det sig om en ”hypervisuell koreografi”.
Ovanpå transparenta ark på en upplyst skiva placerades olika uppsättningar av skruvar och andra små metallföremål, vid ett tillfälle järnfilspån. Bilden av detta projicerades på en stor duk. Dessa extremt uppförstorade föremål koreograferades av Hartman själv när hon rörde en magnet under skivan. Skruvarna kom på så vis att utöva säregna danser, antingen på skivan eller när den andra sidan av magnetpolen användes, svävande lätt ovanför. Genom förstoringen, uppmikningen av ”scenen” och närstudien av ett så grundläggande fysikaliskt fenomen, riktades såväl komposition som betraktarens sinnen helt mot de konstnärliga enskildheterna, processen, samt de tillfällighetsspel som naturligtvis uppstår.
Visst rör det sig också här om ett verk inom ramen för det utvidgade musikbegreppet — absolut. Men lika mycket tangeras det utvidgade dansbegreppet, som i sin tur omfamnar ljud och ljudgenererande objekt. När Hartman utifrån fysikaliska fenomen styr rörelse och klang och därmed levandegör ”död materia” går det absolut att tala om utvidgad koreografi i dess sublima mening. De renaste undersökningarna av konstnärliga begrepp och material kan vara grunden för den mest magiska konstupplevelsen. Och detta var bland det mest fascinerande verk jag upplevt av Hartman på väldigt länge. Ett fullödigt exempel på hur musikens grundelement Klang, rum, rörelse, kropp lika gärna kan sägas utgöra grunden också för den levande koreografin, eller all konst egentligen.
info@opulens.se
