MINNESORD. Den 17 februari i år avled Nannie Porres i en ålder av 85 år. Thomas Millroth minns en framstående jazzsångerska.
JAG TÄNKTE PÅ DIG…
Anteckningar om Nannie Porres
”Och ändå bultar något i mig
Ja, det bultar”
Petter Bergman
Sveriges största jazzsångerska?
Bläddrar i Berndt Hermeles bok ”Judejävel”: ”På samma våningsplan bodde också familjen Porres. Herman var en ovanlig kombination av boxare och violinist. Han blev svensk mästare i welterviktsklassen. Men han fick lämna tillbaka guldmedaljen när förbundet upptäckte att Herman inte var svensk medborgare (han var född i Ryssland, min anm T M) … Musikaliteten gick i arv till dottern Nannie Porres, som var husets enda kändis.”[i] Så förflyttas vi till trakten kring Hornstull på Södermalm i Stockholm. En tid, en plats, kanske också en mentalitet, som inte liknar vårt nu. Nannie Porres föddes 1939, hon var denna tid. Men också en föregående av jazz, Amerika och kulturradikalism. ”Pappa spelade ju fiol, ´Dinah´ och liknande låtar, och han hade hört Armstrong 1933 på Auditorium.”[ii]
Största jazzsångerska? Ok, välj ett annat adjektiv. Någonting som har med närhet att göra.
Så känns Nannie Porres sång. Haptisk, sinnlig, sensuell, berörande. Bryter sig ur tiden.
Formad av och i sin tid, det hon sjöng kom ur den, men ändå fanns det något – jag vet inte vad. Hur ska jag förklara? Under en skogspromenad stannade jag vid en gammal bok, där ett älskande par skurit in sina initialer för sjuttio år sedan. Lade min hand över alla årtiondena, kände spåren mot huden, föreställde mig hur hon tagit Morakniven och långsamt ristat stora bokstäver och datum i barken. Rörelsen inne i min hand, den förälskade darrningen i fingrarna som styrde kniven. Så känns Nannie Porres sång. Haptisk, sinnlig, sensuell, berörande. Bryter sig ur tiden.
Tiden var en annan än nu. Om nätterna rattade Nannie in olika radioprogram, hörde schlager, jazz, Sonya Hedenbratt och Alice Babs. Så småningom också Billie Holiday. Och alla skivaffärer! I de egna kvarteren runt Hornstull fanns en där hon kunde spisa Armstrong och Fitzgerald. Snart hittade hon till Konserthuset för att höra Dizzy Gillespie.
Jazzen. Tidens lingua franca, ett språk många förstod, eller åtminstone kände igen. Jazzen var en väldig kultur, som rann över också i schlager.
Jazz var viktigt, en känsla av ett slags centrum. En stor kraft att ansluta sig till. De som inspirerades skapade en mängd olika subkulturer över hela världen. I Stockholm bland annat. Det var bara avglansen av ytan som var gemensam med New York, men de ville så gärna…
I denna längtan fanns förstås en naivism, som också blev ett av de bärande uttrycken. Energin och styrkan.
Nannie Porres blev yngsta jazzvokalisten i stan. Sångerskorna var fortfarande vokalister i en tid av folkparker och tävlingar i sång. ”Junior på styva linan”, ”Ungdom tar ton”. Det var en väg att komma fram. År 1952 blev hon Mälardrottning och fick åka i landå längs Hornsgatan sjungande ”Tico Tico” och ”Drömmar om silver och drömmar om guld” till dragspelskomp. Och jag måste nämna arrangörerna, typiska för sin tid, kvällstidningen Expressen och nykterhetsrörelsen IOGT:s ungdomsavdelning Käcka Viljor.
Till skillnad från många andra imiterade hon aldrig de stora sångerskorna, inte ens Billie Holiday.
Hon vann tävlingar och blev snart vokalist i mer eller mindre glömda orkestrar, gästspelade till och med i Frankfurt am Main, jazzens Mekka i Tyskland, en annan livaktig subkultur. Och hon sjöng uppseendeväckande. Hade struntat i sånglektioner, lyssnade i stället på instrumentalisterna. Hörde hur blåsarna improviserade, intonerade, fraserade. Så ville hon ha sin röst. Till skillnad från många andra imiterade hon aldrig de stora sångerskorna, inte ens Billie Holiday. Saker hände snabbt för en begåvning. År 1955 sjöng hon med Staffan Paulins Happy Flapjacks – ett namn i tiden. Trumpetare var den förre detta New Orleans revival-musikern Olle Sundh. Imponerad berättade han för sina kompisar om den unga sångerskan. Så lärde hon känna Lars Gullin, Stig Söderqvist, Claes Göran Fagerstedt. Och snart jobbade hon med dem i Råsta Park norr om Stockholm. Återigen tiden, alla dessa småscener, där jazzmusiker fick jobb. Musiken utvecklades, de försörjde sig, spelade både sökande, nyformande och till dans.
Det här var nog viktigt, hur hon kunde lyssna in Söderqvists trumpet och ventilbasun, Gullins barytonsaxofon och inte minst få en kongenial motstämma i Fagerstedts piano.
En av de tongivande jazzkritikerna, ett yrke på modet i tiden, Carl Erik Lindgren, ”Cool Erik”, hörde kretsen kring pianisten Fagerstedt på jazzklubben Birdland i Värtahamnen 1956: ”… unga Nannie Porres med bred marginal är den bästa jazzvokalist jag träffat på i detta land. Hon har en fullständigt unik förmåga att frasera jazzmusikaliskt riktigt och dessutom en fängslande röstklang…”[iii]
I början av 1957 bildades det kooperativa Jazz Club 57 av Fagerstedt, Söderqvist, Rosengren, Porres, basisten Torbjörn Hultcrantz, trummisen Sune Spångberg. ”Publiken gillade oss nog, det var ´The Preacher` och ´Doodling´ och sånt, mycket från Horace Silvers och Art Blakeys repertoar.”[iv] Hemma hos musikerna snurrade Sonny Rollins, Miles Davis, John Coltrane.
På Jazz Club 57:s tidiga inspelningar hörs fräsande fräscht saxspel av Rosengren och strävt egensinnig sång med enorm känsla av Porres. Som ”Willow weep for me”. Första gången jag hörde henne live sjöng hon just den. Öron och hjärtchock. Känslostorm. Där stod hon rakt upp och ner på scen och sjöng så rättframt, avskalat och utan onödiga gester att jag rodnade. Tänkte att hon ju sjöng som om hon spelade saxofon. Det finns en version av låten som kommer mycket nära min upplevelse på albumet i hennes eget namn från 1987, All the things you are.
Nannie Porres och hennes musikvänner tog de här amerikanska låtarna till sig, gjorde dem till sina. Också texterna, som ofta är rätt banala. ”What a little moonlight can do” – hallå! Men också mindre glättiga saker som ”You´ve changed” eller ”All the things you are” är mest popklichéer. Ändå. Att sjunga detta handlade förstås inte i första hand om banaliteter, och i tiden fanns också poeter, som lockades av det omedelbara och känslosamma i den amerikanska sångbokens värld, där enkelhet, naivism och en del vardagsrealism samsades på ett sätt som föregående årtiondens poesi intensivt hade undvikit. Jag talar om Lars Forssell, Beppe Wolgers, Petter Bergman och inte minst Sonja Åkesson. Det sägs att de bra jazzsångerskorna menar vad de sjunger. Jag säger tvärtom, de menar inte vad texten säger, de gör något helt annat av den.
Här talar jag om jazzen som subkultur, alla de som inte gjort sina lärospån i New York eller Kansas City, och därför aldrig kan räknas till de Stora Mästarna. Men egentligen är de ofta intressantare. Egna språk, dialekter, böjningsmönster utvecklas. Gilles Deleuze och Félix Guattari har beskrivit vad de med Franz Kafka kallade den ”mindre litteraturen”: ”Skriva som en hund som gräver ett hål…” Och då närmar jag mig möjligheten att skriva, skapa, spela, sjunga från insidan, och för det behövs inte total behärskning av ett större allmänt accepterat språk. Detsamma gäller jazz. Nannie Porres är förstås en mästare i den ”mindre jazzen”. Och hon har gott sällskap.
Men som hon interpunkterar fram till slutet med timing, frasering, förskjutningar, klangfärg!
Att spela och sjunga inifrån. Att göra det banala troligt, inte bara det, ta det till sig, forma om, uttrycka. Precis som poeterna gjorde. Och det är inte en tillfällighet att en av Nannie Porres bästa skivor utanför jazzfacket är Sånger med Sonja, 1983, där Åkesson tolkas utan uppvisning, publikfrieri och onödig bravur, all retorik bortskalad, rakt på, och när låten tar slut är den slut – inga slingriga avslut. Bara punkt. Men som hon interpunkterar fram till slutet med timing, frasering, förskjutningar, klangfärg!
Knappt hade Jazz Club 57 etablerats förrän jazzen fick lämna scenen. Rock och schlager tog över. Nu blev jazzmusikerna ännu mer subkultur. Nannie Porres försörjde sig på småjobb, litet tv, turné och när engagemangen tröt jobbade hon i grammofonaffären Skivhörnan vid Stureplan, i jazzavdelningen som typiskt nog låg en trappa ner. Det talades om jazzens kris. Mästare som Lars Gullin och Bernt Rosengren kunde inte klara sig på sin konst. Men de höll ut.
Jazzen tätnade de här åren. Lyssna på Bernt Rosengrens Stockholm Dues från 1965, som han gjorde med kamraterna från Jazz Club 57, men i stället för Spångberg spelade Bosse Skoglund trummor. Och trumpetare var Lalle Svensson. Något nytt hörs, formen öppnas, ett av styckena är tillägnat Don Cherry, ”Tribute to Don”. Men ”You´ve changed” med Nannie Porres vid sångmikrofonen markerar jag nog med fetaste rödpennan. Kanske den svenska jazzens allra intensivaste sju minuter – någonsin. Det där banala igen, det naiva resonerandet om sviken kärlek: Du har ändrats, du bryr dig inte om stjärnorna längre… Men Fagerstedts pianointro dukar för vardagsdrama, då rösten kommer in, han drillar litet undrande. Som ett blåsinstrument formar hon melodin, ibland frågar pianot något, de stannar upp, funderar. Lalle Svenssons trumpet stryper tonen, söker en känsla, sluddrar lätt. Rosengrens sax smyger in bakifrån och stöttar Svensson. Det låter nu som gråtande operaria. Innan Porres släpper ut sin mörka altstämma över trumpetens mummel. Summa: ett mästerverk om sviken kärlek, där alla vill finna de ord som texten inte har. Musiken var livet, de glider ur sången, Rosengren bereder sig på att avsluta, då Svensson i sista sekunden blåser en blöt kyss.
Jag vill dröja ett tag vid trumpetaren Lalle Svensson, som gjorde några av sina allra bästa spår just med Nannie Porres. Han hörde till dem som for illa i tiden, vilket kanske påverkade hans spel, men inte hans musik. Det där som beundrades, ytan, den jazzmusikaliskt riktiga fraseringen, som Lindgren pekade på, ja, det försvann. Byttes ut. Konturerna löstes upp, kärnan trädde fram. Och Svensson utvecklade det som funnits i tiden och var på riktigt, innerligheten, naiviteten, närheten, det icke spektakulära tilltalet. På baksidestexten till ”The unique Lalle Svensson” från 1978 hävdas att teknik har bytt betydelse. Till det där andra, det svårbeskrivliga.
Det där andra hörs redan på I thought about you från 1971, Nannie Porres första album i eget namn. Titellåten inleds med Fagerstedts klinkande piano, en liten stråkgrupp drömmer skyar, där rösten också hålls, det största, mörkaste och mest skimrande molnet. Hon drar hela sångens story till nyckfulla kast i pianot, då Svensson kommer in, osäker på tonen, luddig i kanterna, men säker på vart han vill, inåt, inåt, för att nå dit pressar han tonen så att han nästan tappar andan. Tills han blåser en varm bön riktad till sångerskan. Mot slutet tar hon upp Svenssons sköra vibrato i röstens innersta. En verklig visa steg ur de amerikanska klichéerna.
Och minst lika starkt spelar de ihop på ”I remember Clifford” på The unique Lalle Svensson sju år senare. Ett lamento, en klagan, sargat, trevande, ungefär som hur ska vi säga det här nu då? Svensson tafsar runt med lätt oviga figurer, då Porres visksjungande sträcker ut för att ge honom sats till ett inåtvänt, sprucket solo, en psalm, en önskan, och hon slutar med att i rösten ta upp trumpetens kvävda bön. Starkare kan det knappast bli.
De här musikerna var inte ute efter scheman eller formler, det gällde rena träffar. Poeten Petter Bergman beskrev det i en dikt om en annan musiker:
Eric Dolphy i ultrarapid
Aldrig på taktslagen; alltid
Strax före eller efter. Men
Herregud när det lyckas!
Och takten långsamt, långsamt förskjuts
och hamnar
strax före eller efter.
Det fanns en romantisk och samtidigt vardaglig stämning i jazzen de här åren, som musikerna höll fast vid, utvecklade. Drömde som om de drömde om sina egna drömmar. Det är så tydligt på It´s true Nannie porres sjunger Lars Gullin från 1979. Lars Sjösten och Bernt Rosengren har arrangerat en blandning av storband och stråkorkester. De målar upp ljuva horisonter, skimrande färger. Och i detta glimrar solon som solreflexer. Melodiskt skönt som Gullins eget spel. Det är inte konstigt att hans mycket personliga saxofon passade Nannie Porres. Över de svävande storbandsarren sträcker sig hennes röst i självklarhetens vackraste färger.
Men riktigt förtätat blir det först med mindre sättning. ”Prima Vera” förvandlas till ett slags akvarellmålning med stråkkvartett tillsammans med fem jazzmusiker och Nannie Porres röst. Hon smyger försiktigt fram över stråkarnas nykrattade gång. Lennart Åbergs sopransax låter som en förbedjare och Torbjörn Hultcrantz tecknar som alltid egna geniala baslinjer. Hon uttalar med ömhet ”Prima Veras” spröda melodi. Rösten sjunker, stiger, andas.
Jag hör en förfinad essens av den förflutna tidens alla drömmar. En röstpoet. Hörde jag ett stänk av saknad?
Kanske en längtan i hennes konst, hennes musik. Inne i, innerlig. Som på den av Sveriges Radio utgivna skivan ”Club Jazz 3”, 1971: på ena sidan Nannie Porres med Claes Göran Fagerstedts trio och på den andra Bernt Rosengrens kvartett. Om du frågar mig, det bästa jazzalbum som gjorts i Sverige!
Nannie Porres har skapat punkter i tiden som träffar mig.
Rosengrens grupp i en lös flödande form. Och Porres musiker som borrar sig inåt i den fasta formen. Musiken pulserar kring Torbjörn Hultcrantz magiska spel ihop med Claes Göran Fagerstedt. Snacka om puls och svårimiterad energi. Och så hon tänjer rösten att rymma så mycket i ”My funny valentine”. Hon förvandlar musiken till ett nytt talspråk, ett direkt tilltal, och avslutar med låtens sista ord ”day” utan några som helst krusiduller. Punkt slut. Övrigt: Balladsång så nackhåren reser sig, pianospel som vrider de enklaste fraser till dramatik. Och av bara farten gör hon om Mick Jaggers ”Expectations” från bluesexhibitionism till en sorgesång över förlust. Pianotrion är en vågkam med Nannie Porres röst överst.
Nannie Porres har skapat punkter i tiden som träffar mig. Då jag blundar hör jag. En kanske glömd tid, men den finns ännu. Som röstmusik, närhet, innerlighet, ja, jag vet inte vad jag ska kalla hennes sång. Och är det inte så, att det jag kan sätta namn på, kan egentligen inte träffa mig.
Vad var det Werner Aspenström skrev?
”Det finns en sådan tid, en sådan punkt i tiden.”
————————————————————————————————————————————————
[i] Berndt Hermele berättar om det sk Judehuset, där han själv växte upp, så kallat eftersom många judiska familjer bodde där, i ”Judejävel: Om svensk sionism och israelisk ockupation”, 2016.
[ii] Intervju med Albrekt von Konow i Orkester Journalen juni 1986.
[iii] Carl Erik Lindgren i Stockhoms Tidningen 1956, citerat från Orkester Journalen juni 1986.
[iv] Intervju OJ juni 1986.
info@opulens.se
