Myhrelds marginalanteckningar: Död åt Moby Dick

MUSIK. Robert Myhreld traskar hemåt från biblioteket i Härlanda och får en musikupplevelse av det ovanligare slaget. 

För något år sedan traskade jag hem från biblioteket i Härlanda, Göteborg. Biblioteket är en del av ett gammalt fängelse och byggnaderna är gedigna, vackra och inhyser både socialkontor och dyra bostadsrätter. Murar kringgärdar det område som sedan 1997 inte är ett fängelse. När jag klev ut ur biblioteket möttes jag av ett klassiskt göteborgskt fenomen: nederbörd som angriper horisontellt.

Sällan hamnar jag i situationer där jag känner uppenbar rädsla. Höjder avskräcker inte på samma vis som tidigare. Inte heller mörker genererar någon större osäkerhet. Skräckfilmer och liknande frambringar inte ett beteende präglat av kuddkramande och primalångest. Men nu fick faktiskt ett stycke musik mig att spritta till.

Invaggad i en lugn sinnesstämning av den rådande väderleken och den mycket stillsamma och närmast undervattenförnimmande inledningen på Below the Sun, (med Ahab) avbröts lugnet abrupt av ett avgrundsdjupt brööööööööl. För en kort sekund visste jag med säkerhet att Herren Satan själv stigit upp för att hämta hem en av de sina.

I turn my body from the sun
To follow the fading phantom into the deep
All collapsed
And the great shroud of the sea
Rolled on as it rolled thousands of years ago
Your malice is my vengeance

Jag personligen är onödigt fascinerad av valar och kulturyttringar med valar som tema är sällan dåligt. En gång upplevde jag, med viss hjälp av diverse, en sällspord upplevelse jag aldrig kommer glömma. Sinnesstämningen frammanad av rök tvang fram glada tårar när jag såg på en saktmodig video med blåvalar som bröt vågorna. Vilka djur, antagligen snart utdöda. Som vanligt.

Nu är jag väldigt dåligt bevandrad inom musik och musiken som kunskapsområde, men har av någon anledning lyckats ramla över andra album som varit starkt influerade av just valar. Gojira med From Mars To Sirius och Mastodon med Leviathan. Men jag avstår från att försöka analysera om musiken i sig, rent musikaliskt, är bra eller inte; den faller mig hur som helst i smaken.

Detta är mörkare än det mesta. Mycket mörkare. Låttexterna går inte med den bästa av viljor att urskönja utan att tjuvkika i lyrikhäftet. Nej, det låter understundom snarare som om ovan nämnda Satan, någonstans i underjorden värmer upp stämbanden och eldar syndare om vartannat.

Det som låter som besvärjelser är egentligen en återgivning av Moby Dick. Spåret The Pacific sätter fingret på en känsla jag har inför världshaven; enorm respekt och fascination.

Oh, ye great mysterious – Thousand leagues of blue
No one knows which mysteries are hidden
Beneath your surface

Är inte haven under oss i sin utformning lite av ett syskon till skyn ovanför oss? Ogripbart och kärl för hemligheter och legender. Haven ger liv, men har även tagit otaliga. Antagligen lär skyn ovanför oss göra det samma i framtiden, haven har bara fått ett litet försprång.

Avslutningen säger egentligen allt om det mänskliga sinnet och dess fallenhet för att åberopa transcendala makters påbud.

Death to Moby Dick!

God hunt us all, if we do not hunt Moby Dick to his death.