HISTORIA. Urgammal musik kan migrera genom tid och rum och reinkarneras på de mest oväntade sätt. Samtida musik kan visa sig vara uråldrig, framhävt nationell musik kan visa sig ha ett brett förgrenat internationellt ursprung.
Svärmeriet för Dalarna i allmänhet och Siljansbygden i synnerhet nådde en all-time-high under nationalromantikens glansdagar. För det tidiga 1900-talets borgerskap blev en dalaresa något av en pilgrimsfärd: Siljan med sina blånande höjder, oskiftade gamla bondbyar och färggranna folkdräkter sågs som ett Sverige i koncentrat; som ”Sveriges hjärta”. Johan Nordlings bästsäljande roman Siljan, idag totalt bortglömd, utkom 1907 och trycktes i ständigt nya upplagor.
Samtidigt lyftes Dalarnas folkmusik fram. Den betraktades som en ren och oförfalskad källåder, med rötter djupt ner i tiden. Konstnären Anders Zorn levde en globetrotters liv men höll ändå Siljansbygden som allra kärast. På berget Gesunda söder om Siljan arrangerade han 1906 Sveriges första spelmansstämma, i syfte att rädda vad som räddas kundes av den gamla folkmusik, som vid denna tid höll på att gå i graven. ”Hoten” kom från bland annat frikyrkorörelser, industrialism, dragspelsmusik och en allt snabbare urbanisering.
Vallåtar, vaggvisor, hornlåtar – allt sådant framstod med ens som en väldig skattkammare. Hugo Alfvén var vid denna tid inte den ende som ofta lyfte in folkmusikaliska element i sina konstmusikaliska kompositioner.
Spelmannen Höök Olof framförde rättvikslåtar på Berns salonger. Kollegan Hjort Anders musicerade 1913 på en av Stockholms första biografer. Hjort Anders skaffade även dit hornblåserskan Ris Kersti från rättviksbyn Blecket. Höök Olof och Bodaspelmannen Solings Hans gjorde succé i Berlin, där de kallades ”trollkarlarna från Lappland”!
Gärdebylåten, tillskriven Hjort Anders, blev något av signaturmelodi för Rättviks spelmanslag. Mot slutet av 40-talet var gånglåten så populär att den nästintill blev en landsplåga. På rättviksmål heter den ”Jälbilåtn”. Låten finns också med text av Nils Ferlin: ”Viljen I så lekom vi fiol med varandra”…
Men är denna gånglåt verkligen skriven av Hjort Anders – och kommer den verkligen från just Gärdebyn? Ju mer man nystar i melodins ursprung, desto osäkrare blir saken. Enligt många har låten sitt ursprung i södra Hälsingland: där finns flera melodier som påminner om ”Gärdebylåten”.
En annan landskapsanknuten melodi, den melankoliska Värmlandsvisan, lovprisar Värmland som ”du krona bland Svea rikes länder”. Men dessförinnan var Värmlandsvisan en östgötsk melodi – och med texten ”Ack, östra Götaland och Finnespånga län, ack, du är en krona för andra”! Melodin kan ha nått dessa bygder med de holländare som flyttade dit under bruksepoken; temat påminner nämligen starkt om den nederländska sången ”O, Nederland, Let op u saeck”.
Kompositören Smetana, som under fem år bodde i Göteborg, arbetade in delar av Värmlandssången i Moldau, som ingår i den symfoniska sviten Mitt fosterland. Enligt flera forskare kan den israeliska nationalsången möjligen vara en variant av Smetanas Moldau. Andra musikforskare anser sig kunna belägga att såväl Moldau som Värmlandsvisan kan ha inspirerats av den italienska folksången La Mantovana från 1500-talet, vars molltema fick stor spridning under senrenässansen och som inspirerat till liknande folksånger i både Spanien, Skottland, Polen och Ukraina.
La Mantovana återkommer också i Camille Saint-Saëns Rhapsodies sur des cantiques bretons (opus 7). Och i nutid har den japanska filmmusikkompositören inspirerats av La Mantonovana i ett av ledmotiven till tv-serien Wolf’s rain.
Folkmusiken, vars rötter förgrenar sig djupt ner i historien och vars källflöden aldrig kommer att kunna nås, påminner mig om en upptäckt i Dalarna häromåret. En skogsforskare tog prover på en tall uppe på Fulufjället – som nu beskrivs som världens äldsta nu levande träd. Med kol 14-metoden och prov från tidigare rotförgreningar och multnande stammar har det fastställts att trädet är 9 500 år gammalt. Folksånger, teman, musikaliska fragment kan också (än mer oberoende av tid och rum) leva vidare, skjuta nya skott och återkomma i mer eller mindre nya skepnader.
I tyska grottor har arkeologer funnit flöjter mer än 30 000 år gamla. Den folkliga musiken är äldre än världens äldsta träd; musikens rötter sträcker sig djupt ner i det sedan länge förgångna.
Urgammal musik kan migrera genom tiderna och reinkarneras på de mest märkliga sätt. Jag minns berättelsen om sädeskornet som hittades i en egyptisk gravkammare och som efter tusenårig bortglömdhet petades ner i jorden – och började gro och växa…
bjorn.gustavsson@opulens.se
