SKIVNYTT. Pitepalt-country möter Elvis och Dylans veteraner. En finsk Eurovision-dirigent som blivit hipp jazzpiano-ikon. Melankolisk norsk jazzbalsam. Kangas klanger botaniserar i närområdet.
Lilla Stockholmsbolaget Ella Ruth Institutet tillhör de mest entusiastiska i vårt land vad gäller att släppa ut musik från countryns, americanans och rootsrockens domäner. David Ritschard, H Self, Eric Palmqwist och färska skivor med Det Blev Hangemäng och Karolina Brännström är bara några exempel. Ella Ruth Institutet har varit med och lagt själva fundamentet till det intresse för countryn vi ser i dag. Åtminstone om vi inte snackar utslätad tv-prispallscountry.
Svensk country med John Henry
Nu presenterar institutet LP:n ”Lucky Luck” (Ella Ruth Institutet, LP/DL) med Piteå-septetten John Henry, som ursprungligen startade som en akustisk kvartett där inriktningen var bluegrass och old-time. 2024 doftar det mer honky-tonk och western swing om John Henrys musik. Elgitarren och det där karaktäristiska pedal steel-glidandet borgar för det. De flesta av bandets låtar är skrivna av sångerskan och gitarristen Ika Weinzoch, och arrade av munspelaren Mikael Bäckman, som även lirar banjo när gruppen framträder live.
För inspelningarna har de begivit sig hela vägen till Nashville. Vardera sida på lp:n är inspelad i olika studior i den legendariska musikstaden, och de får prominent proffshjälp på fiol, dragspel, munspel, vibrafon – ja, även bas på sina ställen. Musikerna de lånar in har erfarenhet av att spela med Elvis Presley, Johnny Cash, Bob Dylan, Willie Nelson, Kacey Musgraves, Loretta Lynn, Paul Simon, Harry Connick Jr., Elvis Costello och Simon & Garfunkel, så bidragen är stilsäkert levererade.
Ika Weinz sjunger övertygande på engelska, och även om jag knappast tror på någon internationell karriär för John Henry så är detta ett aktningsbjudande album som lockar mig till framtida konsertvistelse.
Norsk jazz med Kjetil Mulelid
Från svensk country så över till norsk jazz, men fortsatt med pedal steel-doft. Kjetil Mulelid följer upp den tre år gamla covid-meditationen tillika solodebuten ”Piano” med färska ”Agoja” (Odin, LP/CD/DL). Jag skriver debut om ”Piano” men den skivan innebar blott debut under helt eget namn. I allt övrigt är Mulelid flitigt förekommande på den norska jazzscenen. Han har många engagemang: i grupperna Wako och Fieldfare via en egen pianotrio till duoprojekt som Kjemilie (med sångerskan Emilie Vasseljen Storaas) och fjolårets album ”Blues and bells”, där vi finner Siril Malmedal Hauge vid sångmikrofonen.
På nya soloalbumet ”Agoja” växlar Kjetil Mulelid mellan pianoklinkande och ett snyggt fingrande på Wurlitzer, Rhodes och synthar. Det ger ett varierat uttryck, som ändå håller fullgod styrfart skivan igenom. Han får gediget stöd av Bardur Reinert-Poulsen (en kollega från Wako) på både elektrisk och akustisk bas, trummisen Andreas Winther (kollega från både pianotrion och bandet Fieldfare) samt Lars Horntveth från omtalade Jaga Jazzist på pedal steel guitar. Den senare agerar även medproducent för den välljudande skivan.
Gästar gör flera tunga norska namn, bland dem saxofonisterna Martin Myhre Olsen och Trygve Seim, samt trumpetarna Arve Henriksen och Mathias Eick. Soundet som strömmar ut från ”Agoja” är smått melankoliskt, låtarna lugnande i nutidshetsen. Den här kommer att snurra i sommar.
Olli Ahvenlahti ‒ en finsk jazzlegendar
Som avslutning på denna nordiskt nördiga Kangas klanger välkomnar vi en sann jazzlegendar från Finland. Olli Ahvenlahti har förstås också hunnit med mycket annat under sin långa karriär. Inte minst dirigerade han orkestern när Finland åren 1990-1998 deltog i lejonparten av de årens ishockey-VM, förlåt Eurovision Song Contest. (Jo, det är lätt att ta fel bland dessa numera evighetslånga tävlingar.) Och när vårt östra grannland inte var med och tävlade två av de där åren fick Ahvenlahti i stället kommentera tävlingarna i tv.
Råkar du i samspråk med insatta internationella musikdiggare så är det dock en helt annan sida av Olli Ahvenlahti som träder fram. Hans lp-skivor från 1970-talet lyfts gärna fram som eftertraktade troféer av hängivna skivbörs- och loppis-rotare. Ahvenlahtis finska version av jazzfunk, fusion och latinjazz har i modern tid hyllats av profiler som brittiske radiomannen Gilles Peterson. Be, och ni ska få. Sök, och ni ska finna.
På nya albumet ”Mirror Mirror” (We Jazz, LP/CD/DL) för Ahvenlahti in den där ljudbilden i 2020-talet, och det med bravur och fingertoppskänsla. 74-åringen må sandpappra kanterna en aning, men visst står Ahvenlahtis signum och spegelbild att känna igen i ”Mirror Mirror”
I Olli Ahvenlahti New Quintet ingår ess som trumpetaren Jukka Eskola (även flygelhorn), saxofonisten Joonatan Rautio, basisten Ville Herrala och skinnplågaren Jaska Lukkarinen. Samtliga bereds utrymme att spela ut i skivans Ahvenlahti-kompositioner.
Det är blott maj 2024 och vi har redan musik så in i Norden.
info@opulens.se
