KONSTMUSIK. “Hängivet återger Horvath såväl det mikrokosmiska, repetitiva myllrandet som den meditativt egensinniga, storskaliga magi som mynnar i nya, vida världar”, skriver Björn Gustavsson.
Trots Youtube, ja, hela internet-överdådet, produceras ännu kopiösa mängder cd-skivor, inte minst inom konstmusikområdet. Här några titlar som jag de senaste månaderna vaskat fram ur den strida utgivningsfloden.
Först några barockpärlor. Den franska ensemblen Les talens lyriques under ledning av Cristophe Rousset bevisar åter att de är en av genrens främsta uttolkare. På Harmonia mundi-skivan Farinelli – a portrait, en liveinspelning från norska Bergen, excellerar de i ett tätt, mustigt, energisprakande spel som får verken av Broschi, Porpora, Händel med flera att skina av lust och kärlek. Och med svenska mezzon Ann Hallenberg – numera en av världens främsta i sitt fack – är detta som helhet en skiva att ta till sitt hjärta.
Nyligen utkom även 25 Les talens lyriques (apartemusic.com), där ensemblen samlat några av sina bästa inspelningar från sina 25 första år. Bland soloartisterna återfinns Europas nu främsta barockoperan, Sandrine Piau, i en inledande aria av Händel. I övrigt alltifrån hisnande akrobatiska cembalosolon av Couperin till allehanda ouvertyrer och kantater. Ett brokigt men friskt flöde av barocka ljuvligheter. Allra bäst: Cristophe Rousset när han river av några Bachstycken på cembalo, sådär flammande inspiratoriskt.
Mer barock: Cembalisten Peter Whelan leder Ensemble Marsyas i kantaten Apollo och Dafne (linnrecords.com), som Händel komponerade i Venedig år 1709: vacker musik tolkad av en toppensemble med djupa insikter i 1700-talets musik. Callum Thorpe är med sin avslappnade, behagfulla bas ett fynd i rollen som guden Apollon. Sopransolisten Mhairi Lawson som Dafne pressar dock emellanåt rösten lite väl hårt.
En sällsam skiva är onekligen Schubert, Fantasie in F minor and other piano duets: fyrhändigt på ett gammalt fortepianio med Andreas Staier och Alexander Melnikov (Harmonia mundi). Instrumentets museala klang är på gott och ont: å ena sidan ljuder musiken här uppseendeväckande ålderdomlig, men å andra sidan: så här kan det ha låtit när Schubert själv spelade med en av musikvännerna.
Mer subtil njutning återfinns i samspelet mellan honungsmjuka barytonen Matthias Goerne och Steinway-spelande Markus Hinterhäuser i en skiva med schumannska Lieder-tolkningar gjorda med yppersta känslighet: Einsamkeit (Harmonia mundi). Goernes modulerade, nästan viskningslåga sångröst får mig att minnas Rolf Björling när han var som bäst. Sammantaget meditativt men med en skärpa som höjer sinnena och vidgar upplevelsen till oväntad styrka.
Och Robert Schumann (Harmonia mundi) innehåller både Schumanns violinkonsert (här med Isabelle Faust som solist) och en pianotrio (med Alexander Melnikov som pianist och Jean-Guihen Qyeryras som cellist). Lite ovanligt med en mindre orkester i violinkonserten (här Freiburger barockorchester) men efter hand ”vänjer” man sig; det som började lite tungt och styltigt blir efterhand mjukt och nyskapande. En arbetsseger för denna välrenommerade barockensemble, som här gör en utmärkt inmutning av nya marker. Och fantastiska Isabelle Faust: utan behov av att tekniskt briljera utan i stället inåtvänt lyssnar och blir finstilt expressiv. I fodralet bifogas även en dvd med just violinkonserten.
Annat som glimmar till i skivfloden: nyckelharpisten och sångerskan Emilia Amper tar ett rejält steg framåt i karriären med nya skivan Lux (BIS): svängig, milt moderniserad folkmusik i dalaton, tätt och begåvat, här tillsammans med härliga medmusikanter. Det låter som en blandning av Draupner och Ale Möller. Tummen upp också för pianisten Michel Dalbertos instuderingar i Gabriel Fauré, Piano works (Aparte music). Inte helt lättlyssnat, men fin balans mellan rachmaninovskt inåtblickande och samtida expressivitet. Skön känsla också i Nils Landgren-producerade Meet me at the movies, där Viktoria Tolstoy sjunger ”biomusik”. En cd-skiva fylld av suggestioner och fint musikanteri.
Och det som hos mig glimmat kanske mest denna försommar är Philip Glass Glassworlds (Grand piano, distribueras av Naxos), fem volymer med Philip Glass pianomusik, kongenialt sensibelt framförd av Nicolas Horvath. Hängivet återger Horvath såväl det mikrokosmiska, repetitiva myllrandet som den meditativt egensinniga, storskaliga magi som mynnar i nya, vida världar. Ett måste för alla Glass-älskare!
bjorn.gustavsson@opulens.se
