MUSIKMINNEN. Viss musik sätter sig djupt – och kan ibland framkallas med oväntad kraft. Häromdagen kom en urgammal visa för mig – och även en del av texten: ”Det växte en blomma så fager och skön…” Det visar sig att detta var ett skillingtryck min mamma brukade sjunga när jag var liten och skulle somna. Det är snart sextio år sedan jag hörde sången.
Samtidigt med den molltyngda melodin mindes jag med filmisk exakthet hur jag samtidigt blickar ut över det mörka slättlandskapet till vänster, där jag nu, som liten pojke, sitter tryckt mot bildörren till vänster. Dröjer jag mig kvar i denna minnesbild kan jag till och med höra motorljudet, strax bakom mig (Volkswagen 1200 hade motorn placerad bak).
Får man höra musik som tidigare gjort stort intryck, som man verkligen gripits av, kan man alltså slungas långt tillbaka i tiden – och trolleriaktigt utbreder sig, med denna musik, en försvunnen värld. Arthus Schopenhauer skrev: ”Ingen konstart påverkar människan så omedelbart och så på djupet som musiken.”
Jag minns en söndagseftermiddag 1970 då mina kusiner skulle framföra andra satsen i den femte Brandenburgskonserten i en landsortskyrka. Det var en småskalig konsert, en musikgudstjänst med två violiner och cembalo. Men på mig gjorde alltsammans så stort intryck att jag ännu väldigt precist kan framkalla kyrkorummet, och hur ljuset föll genom fönstren i väster – och inte minst hur jag quasimodoskt drabbades av en upplevelse jag redan då visste skulle bli bestående. Jag minns hur jag svävade av lycka inför den musiken. Jag lyftes ut ur en verklighet och in i en annan.
Jag erinrar mig omslaget till Supertramp-kassetten 1974 Crisis? What crisis? Och genast ljuder musiken och samtidigt som jag erinrar mig Roger Hodsons röst kan jag minnas det grova sofftyget där jag sitter i en förortslägenhet i södra Stockholm.
Så blir musik bärare av minnen, bärare av tid.
När jag häromåret hörde en stråkkvartett av Sibelius mindes jag första gången jag hörde just detta verk framföras – och vips var jag tillbaka i Budapest den där höstkvällen 1984 då jag som förhäxad satt på den hårda träbänken i Franz Liszt-konservatoriet i Budapest; en underbar jugendbyggnad från 1907 och där den röda stjärnan i fonden lyste över orgelpiporna, ty kommunistregimen härskade ännu i landet (Jag minns att min hyresvärd lågmält avslöjade att han just hade börjat läsa György Konrad i ett underjordiskt stenciltryck. Åtta år senare, efter murens fall, träffade jag György Konrad på en författarträff där man höll på att bilda ett nytt demokratiskt parti. Han berättade att han tio år tidigare hade grävt ner manus under ett skjul på kolonilotten).
Jag minns magiskt vackra kvällar i Dalhalla, där vissa artister – som Sven-Bertil Taube och Björn Skifs närmast hypnotiserat publiken så att konserterna framstått som väckelsemöten, med pastorerna ersatta av musiker. Och det ännu så starkt levande minnet av Gunnar Idenstams två timmar långa pianoimprovisation i Carl Eldhs ateljé, en försommarkväll 1988. Jag kan ännu se ljuset hur det faller genom de höga fönstren och sakta stryker vid raden av väldiga statyer, medan musiken söker sig fram och blir till just i ögonblicket när vi så sitter där.
Musikens förmåga att influera är väl känd. Jag ser framför mig flitiga byråkrater på ett statligt verk: hur de koncentrerat, under intensiv tystnad tar sig an långa promemorior. Några timmar senare: after work med högljudd musik och genast har dessa rationella arbetsmyror förvandlats till utlevelsefulla dansare som till ljudet av tunga rytmer blir… ja, lössläppta.
Musik kan användas medicinskt, som läkemedel. På antroposofernas sjukhus i Järna brukar överläkaren, när det är dags för ronden, gå i täten och spela flöjt. Jag tänker mig en vitklädd Orfeus, som med sitt följe drar från sal till sal och väcker nytt mod hos de sjuka, alternativt kallar de svårt sjuka åter till livet.
Martin Luther skrev någonstans att musik flera gånger hjälpt honom ur depressiva tillstånd: ”Mitt hjärta flödar över av tacksamhet till musiken, som så ofta har vederkvickt mig och räddat mig ur stor själsnöd.”
Musikens makt. Jag tänker på Trollflöjten – hur de ondsinta fångvaktarna glädjefullt börjar dansa när flöjten så mozartskt börjar glänsa i den strängt bevakade tystnaden.
bjorn.gustavsson@opulens.se
