METAL. Björne Lundquist presenterar det progressiva metal-bandet Meshuggah från Umeå och recenserar därtill deras senaste album som släppts nu i april. Ett album som han hyllar som både stort och steget före.
Immutable med Meshuggah
Skivbolag: Atomic Fire
Meshuggah. Smaka på ordet. Det betyder galen eller vansinnig på jiddisch, vilket kan ge en föraning om hur det här bandet låter. Embryot till det som skulle bli Meshuggah bildades under andra halvan av 80-talet i Umeå, och har, undantaget ett par basistbyten och en temporärt tjänstledig gitarrist, genom åren haft en stabil sättning.
På Ume-dialekt i replokalen: “Jo grabbar, jag har som pillat lit’ på en låtidé därhemma. Versen går på dom härna ackorden, sen kommer som ett bräjk å så refrängen på dom härna andra ackorden. Nu tjör vi! Ett-å-två-å-tre-å-fyr!”
Nej. Icke. Meshuggah rör sig inte i rockens traditionella strukturer, rytmer eller harmonier. De spelar ett högst originellt slags tekniskt avancerad metall/hårdrock av det mörkaste, hårdaste och brutalaste snittet, likt ett gäng Musikakademin-examinerade hormonstinna neandertalare. Ända sedan de tidiga åren, och alltmer ju längre tiden gått, har de utvecklat och renodlat sitt sound och vision vad gäller egenart, attack, rytmik och spelteknisk finess. Många äro kallade, få äro utvalda: Mängder av andra band eftersträvar att spela den mörkaste, hårdaste, brutalaste och mest komplexa musiken som tänkas kan, och det finns en hoper band som går utanför de gängse normerna och gör ett bra jobb, men inom Stravinskij-metallen bär Meshuggah odiskutabelt ledartröjan.
På Immutable (tidlös, oföränderlig på svenska) finns mycket att höja på öronbrynen åt. Meshuggah var tidiga med att använda 7-strängade gitarrer, med en extra lägre B-sträng. Från och med 2003 års album Nothing spelar de på egendesignade och custombyggda 8-strängade gitarrer, stämda från F (snudd på en oktav lägre än traditionell stämning) och uppåt. Detta, ärade läsare, borgar för ett stort tonalt register: Det dånar.
I Meshuggahs musik finns ingen bluesbaserad rockig koppling kvar, inga låtar av konventionellt vers-refräng-struktur, men icke desto mindre rockar det som själve f-n. Svärtade, tunga trögflytande, närmast 12-tonsmusik-aktiga blytunga riff och figurer, helt frigjorda från penta-skalans traditioner och begränsningar, dominerar Immutable. Riffandet går i elastiska och perkussivt rytmiska cykler kring Tomas Haakes oerhört kraftfulla och organiska trumspel, vilket även det står fritt från de traditionella rockbeaten. Man bör dock inte förvänta sig något större mått av dynamik. Bortsett från ett par mer stillsamma partier är det fullt muller och full kraft.
“Jag lyssnade på ‘Shuggah nyss,
men jag har tappat takten.
Jag hittar inte ettan alls,
var katten har de lagt den?”
(Fritt ur filmen Snövit och de Sju Dvärgarna.)
I låtarnas fundament hittar vi alltid en 4-delstakt, ofta hårt hållen av tomas Haakes högerhand, vilken dock interpunkteras, synkoperas, modifieras, punktmarkeras, tänjs ut och förvrids bortom det gängse. Representativa exempel på detta, och på sömlösa pukvandringar mitt i fjärdedelsanarkin, kan höras på exempelvis I Am That Thirst, plattans tionde låt. Inte sällan rör sig trummor och gitarrer i olika långa cykler, och sammanstrålar på lämpliga ställen. Men, som sagt, pulsen och svänget finns där, högst påtagligt trots knepigheterna, polyrytmiken och primtalsbeaten.
I begynnelsen sade Gud “Varde gitarrsolo”. I Meshuggah sköts solospelet av den multibegåvade Fredrik Thordendal. Han bjuder oss dissonanta, smått friform-jazziga löpningar och fantasifullt gränslösa ekvilibristiska tonkaskader. Ett fin-fint smakprov på detta bjuds i solopartiet efter 2:51 i “God He Sees In Mirrors”. Fredrik är den ende gitarrhjälte du behöver.
Många blir avskräckta av de vokala insatserna inom den brutalare musiken. Grottmannagurglandet inom death metal, kraxandet i black metal och brölandet inom hardcore; det finns mycket att lyssna snett på. Meshuggahs sångare Jens Kidman utgör inget undantag när han bokstavligen skäller ut oss efter noter. Hans ilsket vrålade ord sitter med vass precision fästa i beatet, penetrerar det musikaliska uttrycket och fungerar som ett extra rytmelement. Enahanda, javisst, men hur dynamiska är exempelvis Bob Dylan, Charlotte Perelli, Madonna eller Evert Taube i sina respektive sångstilar? Ett tips för eventuella skeptiker, innan ni låter er utsättas för Jens etter, är att lyssna på den instrumentala “They Move Below.” Den börjar med stilla, paradoxalt nog, melodiskt gitarrplock innan det mäktiga fusion-tordönet, utan sång, anländer vid 2:24. Majestätiskt.
Trummande Tomas Haake skriver en stor del av texterna åt Jens. Lyriken rör sig bland annat kring teodicé-dilemmat, brun-högerdårarnas framfart och människans plats och roll i dagens högteknologiska samhälle. Här handlar det definitivt inte om party-party, drakar, hedonism, demoner & krigare, öl & sprit, snabba bilar eller Djävulens förträfflighet, utan om vår meshuggiga samtid.
Det musikaliska övervåldet fulländas och kompletteras av basisten Dick Lövgren och kompgitarristen Mårten Hagström. Den senare har komponerat merparten av låtmaterialet.
Det här blev mer av en exposé över Meshuggahs samlade gärning och produktion än en recension av den aktuella plattan. Slutklämmen blir oavsett detta att det är fantastiskt att ett band som gått i bräschen för framåtsträvande och utmanande musik nu på sin nionde platta, efter trettio aktiva år, fortfarande nyanserar sig, laddar med allt de har och ställer inte bara skåpet utan hela j-a IKEA på plats. De fortsätter med självklar pondus att vara svåröverträffade (utom av sig själva) och oberörbara. I framtida musiklexikon kommer de att ha en given plats jämte Lennon/McCartney, Jagger/Richards, Hetfield/Ulrich, Page/Plant, Holdsworth och de andra giganterna. För att ta till sig Meshuggahs sound bör man dock ha åtminstone en liten gnutta öppenhet för att kunna tycka att det arga, karga, svarta, ogästvänliga och introverta har en viss skönhet.
Stort. Steget före. Ekvilibrister. Imponerande. Enastående. Organiskt. Rock. Mäktigt. Mer än bara rock. Tyngd.
När det gäller betyg så ger jag den 9/10. Minst. Passa på att utsätta dig för atombombs-ångvälten Meshuggah live innan de brunnit ut.
info@opulens.se
