TONSATTA DIKTER. Thomas Wihlman tycker att folkmusiktrion ro.t har lyckats väl med det nu aktuella albumet “Drömmarnas garn: dikter av Harriet Löwenhjelm”.
Drömmarnas garn: dikter av Harriet Löwenhjelm
med ro.t (Rebecka O’Nils Trio)
Eget skivbolag
Harriet Löwenhjelm har aldrig toppat litteraturens bestsellerlistor. Den som kan sin litteraturhistoria konstaterar torrt att det är en poet som dog för drygt 100 år sedan, 1918, och som tillika var konstnär. Följande rader finns dock i minnet hos många, inledningen till hennes dikt “Beatrice Aurore”:
I gamla sta’n, vid Kornhamnstorg,
I Hallbecks antikvariat
En gammal drömbok köpte jag
I folioformat
Den som kan sin litteraturhistoria ser också likheten med Edith Södergran, båda dör unga, av tuberkulos, och de är samtida (Löwenhjelm 1887–1918, Södergran 1892–1923).
Södergran är den mest kända, förstås, och den som påverkat även modernare författare som Mare Kandre. Men Löwenhjelm tål att återvändas till, att få höras igen, och det är en tanke som slagit rot hos folkmusiktrion ro.t (jag ber om ursäkt för den oavsiktliga vitsen). Löwenhjelms poesi har också en stor bredd, från de yngre årens ironiska och mer lättsamma dikter till de sista årens allvarsamma och av religiösa tankar påverkade.
Det känns alltså bra att ro.t tagit sig an detta innehållsmässigt men inte omfångsmässigt rika material, och att de dessutom har lyckats väl. Ro.t är inte direkt utmanande och musikaliskt nyskapande: snarare erbjuder de lugnande medicin, om än i några av spåren med dystra förtecken. Även det svåra behöver bearbetas, i Löwenhjelms sista år märkbart i form av krig, tuberkulos och spanska sjukan. Idag i form av corona och auktoritära regimer, till exempel.
Finstämt och melodiskt, med vackra tonsättningar, är det alldeles oavsett diktens innehåll. Allra mest gillar jag “Nu så danar världens barn”, “Dalens dimmor” och “Vaggvisa”. Genom valet av dikter och av tonsättningarna manifesteras också de skiftande stämningarna i Löwenhjelms poesi, det ljusa till exempel i “Vaggvisa”:
Solen går sin höga ban
Uppå himlarunden
Månen seglar som en svan
uti midnattsstunden.
Allting gammalt är så nytt för en liten fattig glytt,
som kom i jåns till världen.
Det enda som väl är sådär är nytolkningen Hjalmar Cassermans gamla tonsättning av “Beatrice Aurore”. Kanske detta har att göra med att den är en klassiker som jag som lyssnare vant mig vid, att den texten och melodin ska vara på ett visst sätt, och det är ju den inte här. Men överlag är jag glad över en trio som tar sig an vår poesiskatt på detta melodiska, vackra, naturliga och seriösa sätt utan att vara överpretentiösa.
Rebecka O’Nils står för tonsättningarna och sjunger tillsammans med Jenny Klefbom, som arrangerar för stämsång. William Bülow O’Nils ackompanjerar och arrangerar musiken för gitarr, och deltar också i sången. Ro.t är en förkortning för Rebecka O’Nils Trio. Välkomna till visskattkammaren – jag väntar ivrigt på mer.
info@opulens.se
