MAGI. “Så djuplodande och vackert kunde alltså Evert skriva – och Sven-Bertil tolkade orden med så underbar närvaro att enbart detta renderade honom applådåskor av ett slag man sällan hör i denna salong”, skriver Björn Gustavsson om Sven-Bertil Taubes visafton.
83 år gammal, och nästan blind, är Sven-Bertil Taube fortfarande en fullfjädrad artist, ja, bättre än kanske någonsin. I slutet av december gav han en enastående visafton på Dramatens stora scen, Så länge skutan kan gå, tillägnad faderns visor.
Redan för femtio år sedan gjorde Sven-Bertil fantastiska tolkningar av Everts visor, långt mer skimrande än Evert själv någonsin förmådde, och dessutom med starkt musikaliskt bistånd av Ulf Björlin.
Denna gång svarade unge Peter Nordahl för ackompanjemanget. Det är dock svårt att se Nordahls jazzaktiga, experimentella och komplexa pianoarrangemang som kongeniala med Taubevisornas enkelhet, klarhet och harmoniska grundstruktur. Peter Nordahls musikaliska egensinne framstod här snarast som på tvärs mot visornas grundkaraktär och framför allt i första delen av programmet som störande snarande än stödjande. Och hur väl Sven-Bertil än framförde Everts visor, förblev flygelackompanjemanget frustrerande disparat.
Men strax efter paus hände något oväntat. Nordahls ackompanjemang blev lugnare, mer dämpat, och programmet i sin helhet mer koncentrerat: fyllt av nerv, närvaro och en musikalisk koncentration som lyfte Everts visor till de höjder där de hör hemma.
När Sven-Bertil sjunger Fritiof Nilssons paradmarsch, Nocturne, Sjösalavår och de andra klassikerna ackompanjerad av ett mer följsamt piano är det som om en väldig strömbrytare förvandlar konserten till något långt mer än den var nyss.
Men det är inte bara Sven-Bertils fina uppfattningsförmåga av visornas poetiska dimensioner och hans förmåga att i likhet med Håkan Hagegård intensifiera närvarokänslan genom att odla ett slags fokuserad nedtoning; här kommer även Sven-Bertils mästerliga berättartalang och känsla för anekdoter till sin fulla rätt. Han berättar bland annat om hur fadern en sommardag gick naken på ängen i Sjösala, överraskades av en betande häst – som han raskt hoppade upp på. Därefter gick han hem och skrev visan Den lycklige nudisten.
Men det mest gripande var ändå deklamationen av Diktaren och tiden; en text som ställer djupgående existentiella frågor och där diktens själva vingslag klingar snudd på shakespeareskt. Garderobiären berättade efter föreställningen att mängder av besökare kommit fram och frågat vad detta var för en text. Så djuplodande och vackert kunde alltså Evert skriva – och Sven-Bertil tolkade orden med så underbar närvaro att enbart detta renderade honom applådåskor av ett slag man sällan hör i denna salong.
Ytterligare en fantastisk konsert: Dalsinfoniettans nyårskonsert i Siljansnäs kyrka. 25 mil från Stockholm, i ett gnistrande snölandskap: klassiska wienervalser med en av landets bästa sinfoniettor (här under Niklas Willéns ledning) och därtill sång av Lena Willemark och Olle Persson, som ju kommer från skilda musikaliska kulturer (världsmusik respektive opera/musikal) men som tillsammans här skapade en musikalisk magi jag sent ska glömma.
bjorn.gustavsson@opulens.se
