JAZZ. Lena Torquato Lidén har haft en fin jazzupplevelse som hon redovisar här. I sommar ges det fler chanser att uppleva Viruspojkarna live.
Brännös egen Henrik Wallgren bjuder in oss till storslagen njutning av hans sångskatter tillsammans med en ny konstellation av jazzmusiker.
Det var 15 långa månader sedan de mötte publiken så ni kan tro att de är pepp! Henrik Wallgren har under pandemin framfört digitala och kritiska sånger tillsammans med Viruspojkarna där de andra två är Per Umearus och Stefan Sporsén.
I mötet mellan tre av Sveriges främsta jazzmusiker och västkustens mest egensinniga röst skapas magi. Det handlar om Eva Kruse bas, Christian Jormin piano och Lade Källfelt trummor. Förutom denna nya konstellation är det också det första som händer på Brännö Värdshus när de åter öppnar upp för levande musik.
Första sången börjar och det känns liksom ansträngande, men efter några toner så förstår att man att det är sant, att vi sitter tillsammans på en solig glasveranda och tittar på musik. Gamla och unga runt borden övervakade av det stora uppstoppade bockhuvudet över baren och med risotto på tallrikarna och öl i glasen. Det finns ett ljus från Henrik, det som jag känner igen i de kisande ögonen som ikväll också är lite fuktiga av sinnesrörelse. Han sjunger om ganjabaroner och folk från Burning Man som stannar till ibland. Denna mytiska amerikanska festival känner han ju väl till och den sammanfattar ganska bra den kreativa galenskap som driver artisten framåt
Sedan en sång om konfirmationsprästen som gav honom ett bibelcitat att ta med på färden genom livet. Citatet är Job 42:2 och det lyder:
Job svarade Herren och sade:
Jag vet att du kan göra allt,
inget du beslutar
är omöjligt för dig.
I sången tänker han att man kan se unga människor så enkelt, ge dem så mycket av så lite som bara några ord på de rizlatunna pappren i en konfirmationsbibel.
Sången om hur de träffar sångerskan Leila K som mycket ung tjej som rymt från ett arrangerat äktenskap ger mig alltid en dålig smak i munnen. Det är en sorglig historia om en femtonåring långt från harmonisk uppväxt och jag håller med Henrik där: Kom hem nu Leila, kom hem. Rytmen i hans visskatt är lite snabbare i den här låten och då känner man att bandet lyfter, speciellt gillar jag trummisens mjuka träffsäkerhet, som ofta är fallet med jazz så är det lågmält men ändå så svängigt.
Nästa låt är en fin hyllning till mannen som tidigare ägde Henriks båt och som i likhet med honom var musiker. Han tackar den gamle mannen för skeppet och skålar för Tom och för dem vi bara hört talas om. I sången berättar han att Tom brände alla brev, så sångerna han skrev sjunger bara vinden nu. Han levde som en lodis men var kung iallafall.
Sedan en sorts sorglig kärlekshistoria om han från Brännö och hon från stan. Hon glömmer sin handväska efter att ha varit hos honom och det gör att han börjar drömma om en kvinna i sitt liv. Han plockar fram hela väskans innehåll och tittar på allt det som kvinnor har i sina väskor, då ringer hennes telefon! Tack, jag kommer ut med nästa båt, säger hon men han ställer väskan på trappan och flyr ut på sjön med båten.
Nästa låt handlar om sten, vilket är passande berättar han för det är det han ägnat sig åt under pandemin som medfört artistiskt näringsförbud. Bygga i sten, på ett sätt tror jag att han mår bättre än på länge. Så det kanske inte var så tokigt att inte kunna jobba som artist iallafall.
Kärlekssången “Som kärleken är” blir finare med det här bandets musikaliska skjuts, den är skriven till hans kärlek Martina och så närgången och innerlig att jag blir rörd.
“Pank men rik” är även den ett sorgligt hyllningsporträtt av henne, flickan som reste överallt men sedan stannade med honom. Hon är pank men rik och med henne vill han ligga under äppelträdens skugga och titta upp på molnen.
lena.torquato.liden@opulens.se
