SOUNDTRACK. “Äntligen på väg hem igen, drar upp min iPod och en av plupparna på hörsnäckorna flyger i väg och försvinner någonstans med bussens aggressiva krängningar. Jag tror minsann att jag säger rakt ut vad jag tänker”, skriver Linda Bönström.
Blusen jag ska ha på mig fastnar i något och en reva, en stor sådan vill jag poängtera, uppstår fem minuter innan jag måste springa iväg. Det är tidig morgon, jag har redan sett snön som väcker inte bara en typ av vemod utan en ren och skär ilska inom mig som om det vore en av världens konspirationer emot just precis mig.
Klädbyte i panik leder till för dåligt om fötterna och frusna fötter sätter så som alltid tonen för dagen. På bussen inser jag matt och samtidigt stingsligt att jag åkt ifrån både mobiltelefon och snus. När jag sedan stiger ut på perrongen så flyger min klocka i marken och lyckas att studsa två gånger mot stenklossarna under alla stressade och uttråkade fötter.
Monoton und Minimal
Meine Welt ist ganz neutral
Und die Lösung einfach klar
Monoton und Minimal(Welle: Erdball)
Dagen blir varken bättre eller kortare men på något vis så blir det dags att ta sig hem. Eller snarare så att det blir ett projekt att ordna en ny klocka, att vara lärare utan en sådan är att be om problem konstaterar jag buttert för mig själv. Lönen som inte täcker allt det som vore fördelaktigt att kunna kryssa av på listan av räkningar har precis kommit in.
Några dagar tidigare sätter det igång: detta tillstånd jag tycks dela med många. ”Den där nya skivan…”, ”nu behöver jag något nytt att lyssna på” (trots att man äger en samling sådana plattor för nödfallslyssning), eller min personliga favorit, ”man måste väl få leva också!”. Och får man ett dumt förslag som att ”man kan väl lyssna på den på Spotify” inser man att personen i fråga inte begriper det viktiga i livet.
And I leave behind this hurricane of fucking lies
And I walked this line a million and one fucking times
But not this time(Green Day)
Nu råkar det vara så att tillsammans med min favoritrecensent driver jag i mitt eget tycke Sveriges bästa musiksajt, MONO, men ibland vill man ha en pappersupplaga, något att bläddra i, att göra hundöron på sidorna med nya plattor eller välskrivna artiklar. Och för mig finns enbart en enda sådan tidning, nämligen brittiska Q. Och det här förstår sig de flesta affärer inte på. Kanske man får syn på en eller två avarter som intresserar mig lika mycket som att samla på papperspåsar. Jodå, man kan lätt komma över tjugo magasin om heminredning och det dubbla om så kallad skönhet, för att inte tala om yoga och mindfulness… Men jag har ett ess i min snöblöta rockärm, Hanssons Tobak på Järnvägsgatan! Dit kan man till och med ringa och få en tidning undanlagd för avhämtning.
Men så var det ju själva fan till dag: framsidan pryds av Noel Gallagher. Igen. Och inte nog med det utan den nya serien i egen upplaga, Legends, handlar om… Oasis. Kom igen, Q! Vi har passerat den tiden – hur många gånger ni än trycker något om vare sig Noel Gallagher’s ’High Flying Birds’ (vars tredje album Who Built the Moon? som släpptes i dagarna också hamnar i kategorin papperspåse) eller Liam Gallaghers solodebut As You Were som landade förra månaden (som förvisso har sålt jäkligt bra, men vad betyder det en skitdag som denna?). Likväl så tar jag tidningen, slänger in en Mojo dessutom eftersom jag känner mig bedrövligt orättvist behandlad av dagen. Och för att den lovar ”Exclusive Dylan Track – Unreleased Slow Train from Bootleg 13” – som jag redan där i lilla Hanssons tobaksaffär vet om att vara strunt. Men hur skulle jag kunna motstå, jag är bara människa!
Yes you are, you’re gonna have to serve somebody
Well it may be the Devil
Or it may be the Lord
But you’re gonna have to serve somebody(Bob Dylan)
Äntligen på väg hem igen, drar upp min iPod – jo, exakt så gammalmodig är jag – och en av plupparna på hörsnäckorna flyger i väg och försvinner någonstans med bussens aggressiva krängningar. Jag tror minsann att jag säger rakt ut vad jag tänker. Sedan trycker jag in även den nu enbart lilla metallbiten utan filtrering i örat. Någon måtta får det faktiskt vara!
Monday – humiliation
Tuesday – suffocation
Wendesday – condescension
Thursday – is pathetic
by Friday – life has killed me
by Friday – life has killed me(Morrissey)
linda.bonstrom@opulens.se
