AVANTGARDE. Den brittiske tonsättaren Karl Jenkins fyller 75 år nästa år. Björn Gustavsson porträtterar en kompositör med rötter i fusion-musik och avantgardistisk jazzrock som 2019 kommer leda en rad födelsedagskonserter.
Nästa år fyller den brittiske tonsättaren Karl Jenkins 75 år (född 1944 i Wales; mamman var svensk). Han har genom åren gjort sig känd inte bara som tonsättare, utan också som musiker och dirigent. 2019 kommer han själv att leda en stor födelsedagskonsert i prestigefyllda Carnegie Hall i New York för hans symfoniska verk Adiemus. Kommande år kommer Jenkins att leda en rad liknande konserter i Storbritannien; den sista i Royal Albert Hall den 13 oktober.
I en värld som behöver mer av samarbete än av konfrontationer och upprustning är det livgivande att ta del av den brittiske tonsättaren Karl Jenkins musik — där fredstemat utgör ett återkommande inslag.
Efter studier vid Royal Academy of Music i London intresserade sig Jenkins främst för jazz och spelade i dessa sammanhang både saxofon och oboe (”Vi är bara tre i hela världen som spelar jazz på oboe”, sa han).
[CONTACT_FORM_TO_EMAIL id=”2″]
Karl Jenkins engagerade sig i jazzrockgruppen Nucleus, som vann förstapris vid jazzfestivalen i Montreux 1970. Några år senare anslöt han sig till gruppen Soft Machine, som experimenterade inom området rock och progressiv jazz. Gruppen, som hämtat sitt namn efter en roman med samma namn av beatnik-författaren William Burroughs, sveptes med i avantgardekretsarnas förkärlek för fusion-musik.
”Vi var med i Melody Maker och vann en del utmärkelser”, berättade Jenkins för The Telegraph häromåret. ”Men vi var ett väldigt tamt rockband. Vi slog inte sönder våra gitarrer och så. Vi var universitetsstuderande. Inga fyrverkerier. Jag hade inte vuxit upp på det sättet.”
Progressiv rock, ofta med symfoniska inslag, var högsta mode åren kring 1970 och likartade experiment som Soft Machines återfinns hos grupper som Ekseption, Queen, Genesis och Emerson, Lake & Palmer. Karl Jenkins medverkade för övrigt på Mike Oldfields legendariska album Tubular bells – också där utvecklas den avantgardistiska popmusik som under tidigt 1970-tal bildade en livaktig subgenre till mer gängse pop- och rockmusik.
Sitt genombrott som kompositör fick Karl Jenkins med crossover-projektet Adieumus, som han hade dirigerat runtom i Europa men också i Japan. Detta musikprojekt, som hyllats runtom i världen och som innehåller både vokal- och orkestermusik, har avsatt fem studioalbum; det första, Songs of Sanctuary, kom 1995, det sista, Vocalise, 2003.
Här möter maffiga, harmoniska och storstilade tonsättningar som i mångt och mycket skulle kunna rangeras in under begreppet världsmusik. Med ofta framhävd rytmik och här och var med tydliga stråkdrag av gammal folkkultur (kanske rent av kompositörens minnen av keltisk musik?) ter sig denna musik både new age-aktigt meditativ och nyfiket utforskande.
Jenkins musik kan i emellanåt nå en svulstighet som närmar sig musikalens tonspråk. Närmaste svenska motsvarighet till Jenkins torde vara Benny Andersson. Och med sin amerikanske kollega Philip Glass delar Jenkins lusten att låta sig inspireras av främmande kulturer och att egensinnigt skapa musik som förenar harmoni, skönhet och experiment.
Modigt vore det om något operahus samtidigt iscensatte Glass opera Satyagraha och Jenkins opera Eloise (extra spännande också därför att de båda operorna visar musikaliskt släktskap).
Sympatiskt nog har fredstanken långa och djupa rötter hos Karl Jenkins. Det märks tydligt inte minst i körverket The Peacemakers (2012) med texter av Gandhi, Martin Luther King, Dalai lama, Nelson Mandela, Anne Frank och moder Teresa, men också med passager från Bibeln och Koranen. Det är sakral, kongenialt stram musik — oändligt vacker och med körpartier som emellanåt påminner om svensk körmusiks ofta rena uttryck och slanka linjer.
Karl Jenkins nådde enorma framgångar också med TheArmed Man — A Mass for Peace (1999), som framförts tusentals gånger i ett tjugotal länder. Satsen ”Peace, peace” är fylld av en sådan vädjande intensitet att den borde spelas upp i FN:s plenumsal. Verket som helhet kan påminna om Carl Orffs storskaliga, känslomättade Carmina Burana, tillkommet på 1930-talet. År 2010 listades The Armed Man som nummer 1 på Classic FM:s “Top 10 by living composers”.
Utöver albumen med gruppen Adiemus har Karl Jenkins skrivit verk som Palladio (1995), Imaged Oceans (1998), Diamond Music (1996), Ave Verum (2004, skriven för den kände barytonsångaren Bryn Terfel), Te Deum (2008), Songs of Earth (2012) och Lamentation (2018; en tonsättning av dikten Lament for Syria skriven av Amineh Abou Kerech).
Karl Jenkins musik genomströmmas av sång. ”Vi sjöng alltid i min familj”, har han berättat. ”Folk i Wales kanske satsar för mycket på att sjunga, men det är vår tradition.”
bjorn.gustavsson@opulens.se
