Klezmermusiken lever och förändras

FÖRÄNDRING. “Över åren har musiken förändrats. Jazzen har influerat, liksom lite ragtime.” Thomas Wihlman tar tempen på klezmerscenen.

”I min barndoms stad var ingenting som förut. Av de cirka fem tusen judar som bodde där före kriget fanns knappt sextio kvar, bara vuxna, inga barn. Alla frågade efter sina anhöriga. Ingen hade några svar.”

Citatet är hämtat ur Kodnamn Frisör, som kom ut för några år sedan. Violinisten Semmy Stahlhammer låter sin far, Mischa, berätta om dennes uppväxt i den lilla polska staden Krasnik, inte långt från Lublin, fram till och med efterkrigstidens liv i Sverige. Berättelsen växer fram mot en relief av omfattande förföljelser mot den judiska befolkningen, förföljelser som ägde rum långt före tyskarnas inmarsch och som fortgår än i dag. I denna fantastiskt gripande bok kommer vi denna tillvaro, in på vardagen men också krigets hemskheter, motståndskamp, partisaner och Röda armén. Och när kriget tar slut finns förföljelsen av judar kvar i Polen.

Det är en skrämmande inblick i hur gudstrogna katoliker på olika sätt manifesterar sitt hat mot judendomen, före kriget men också efter. Förföljelserna i slutet av 1960-talet ledde till att cirka 13 000 judar lämnade Polen. Många kom till Sverige, som förläggaren Dorotea Bromberg, författaren Maciej Zaremba och kriminologen Jerzy Sarnecki.

I Stahlhammers bok är umgänge och musik en del av det som gör att förföljelserna för stunden kan glömmas bort. I denna typ av miljöer växer den musikform vi kallar för klezmer fram, och spelar en stor roll i släkten Stahlhammers liv.

Om klezmer skriver musikforskaren David Thyrén: Musikaliskt bygger klezmer på uttrycksfull och rikt ornamenterad melodik, skiftande harmonik med tvära kast mellan olika modus samt stadig rytmik. Resultatet blir en härlig blandning av glädje och melankoli.

Klezmer är alltså en musikform med rötterna främst i östeuropeisk och rysk folkmusik. Utöver detta finns det en dos romska inslag.

Över åren har klezmermusiken också förändrats. Jazzen har influerat, liksom i viss mån ragtime. Andra världskriget innebar förstås ett kraftigt slag mot musikformen. I Vilna, det nuvarande Litauens huvudstad Vilnius, var judarna en stor del av befolkningen och här skrevs både ny klezmermusik och spelades teater – ja, kulturscenen var livlig. Tre fjärdedelar av den judiska befolkningen i Vilna mördades av nazisterna.

Mischa berättar i Kodnamn Frisör: Vår familj tillbringade en stor del av vår vakna tid i frisersalongen. På väggarna hängde banjor i olika storlekar, mandoliner, gitarrer, violiner, en cello, en bas, stora och små trummor, tamburiner och cymbaler. Under dagtid då vi inte hade kunder och på kvällarna efter stängningsdags spelade vi, tillsammans eller var för sig.

Efter kriget, i Stockholm, återvänder Mischa till musiken, inte så mycket till ett eget musicerande utan med hjälp av hantverksskicklighet och uppfinningar gör han livet lättare för många musiker. Den som i stället för musiktraditionen vidare och blir en framstående musiker är i stället sonen Semmy, född i Eskilstuna 1954. Semmy, förutom att ha varit förste konsertmästare på operan och väldigt mycket annat, har fått faderns uppfinningsförmåga och hantverksskicklighet, med tre egna patent. Han har också gjort klezmermusiken till en del av sitt eget musicerande, genom Stahlhammer Klezmer Classic.

– Min far spelade ofta vackra/fina melodier hemma på mandolin och gitarr, säger Semmy.
Melodier man hört sedan man var liten minns man på ett speciellt sätt, det är som de alltid funnits…

Semmy konstaterar också: Musik av varje sort man hör och/eller spelar bidrar till större förståelse för musik i andra musikgenrer.

Nu i höst utkom Stahlhammer Klezmer Classic, tillsammans med sångerskan Anna Kalmering, med albumet Vayter (jiddisch för framåt). I Opulens skrev Bo Bjelvehammar: “Detta är musikaliska berättelser om det som har varit och om det som är, från den djupaste sorg till den ljusaste glädje. Ett tungt vemod och en svärta löper bredvid ljus och lekfullhet. Det är högst personliga tolkningar, med själ och hjärta, allt klätt i en dräkt med färgstyrka och poesi.”

Recensionerna har varit fina, och publikgensvaret stort. Som en evig releasekonsert. Så beskriver Anna Kalmering det intresse som visas för utgivningen av Vayter, där ett antal extra releasekonserter fått sättas in.

Klezmern har alltså levt upp på nytt i Sverige, också via grupper som Sabbath hela veckan och Den Flygande Bokrullen. Den förra gruppen är även den scenaktuell, med utsålda hus. Trots att det vanligaste språket i klezmer är jiddisch, som i Sverige idag talas av kanske 3 000-4 000 personer i den judiska minoriteten. När Kalmering frågar publiken på releasekonserten för Vayter: talar någon av er jiddisch, blir det tveksamma svar från två personer, trots att publiken till stor del tycks bestå av judar.

För egen del var det via en Balkanorkester jag själv hörde klezmer live för första gången, en strålande och livfull upplevelse vid en konsert på Västerås Stadsbibliotek i början av 90-talet (och jag har ingen egen judisk bakgrund). Kontakt med musik på jiddisch fick jag också, som säkert många andra svenskar, via Hai och Topsy (Henrich och Gunnel Frankl). På albumet Wacht Oif! Jiddische Arbeiter- und Widerstandslieder lyfter de särskilt fram judiska motstånds- och kampsånger, som till exempel “Zog nit keyn mol”, Partisansången, som skrevs 1943 och också kommit att bli en minnessång för Förintelsen. Mischa Stahlhammers partisanliv upptar också en stor del av innehållet i Kodnamn Frisör.

En nutida artist som lyfter fram både klezmer och jiddisch är israeliska Chava Alberstein, född i Szczecin i Polen 1947. En av hennes finaste sånger är “Mayn shvester Khaye”, en tonsättning av poeten Binem Hellers dikt. Heller fick frågan: varför skriver du på jiddisch, ett nästan utdött språk? Han svarade: Därför att Khaye tog hand om honom och hans broder när de var små, när mamman måste arbeta långa timmar. Khaye dog i Treblinka, och jiddisch var det enda språk som hon förstod.

Far ir shrayb ikh oyf yidish mayne lider
In teg di shreklekhe fun undzer tsayt.
Bay got aleyn iz zi a bas-yekhide —
In himl zitst zi bay zayn rekhter zayt.

(Ungefärlig översättning till engelska:
It’s for her that I write my poems in Yiddish
In these terrible days of our times.
To God Himself she’s an only daughter,
She sits in heaven at His right hand.)

Historien har gjort klezmermusiken till vad den är idag, och det finns flera frågor vi kan ställa oss i anslutning till detta. Om krig och pogromer i stor utsträckning inte utplånat den judiska kultur som fanns i Östuropa, inte minst i Polen, hur hade det då sett ut? Hade det varit en lokalt begränsad tradition eller hade det skett en annan typ av förnyelse?

Vad vi vet, genom Semmy Stahlhammers bok, är att Mischa Stahlhammer stannar i Stockholm, det gamla Krasnik finns inte längre. En som reser till dessa trakter är dock Peter Handberg, som skildrar en värld av folkmord och förfallna synagogor i Världens yttersta platser – judiska spår, en skildring som också blivit Augustpris-nominerad. Det Handberg skildrar är ett kvarstående judehat, en helt oförståelig ignorans och brist på empati hos de människor som idag tagit över det som en gång, till exempel, var Stahlhammers frisörsalong och judiska hem. Idag finns också ytterst få människor kvar som har egen erfarenhet av det liv som levdes i det gamla Generalguvernementet, i Lublin och i Krasnik.

Genom Handbergs skildring, genom Semmy Stahlhammers förmedling av fadern Mischas berättelse och genom musiken, och intresset för klezmer, kan vi ändå nära ett litet hopp att vi lär av historien. Ett viktigt hopp.