Klezmer med mersmak

KREATIVT. En härlig utflykt i ett musikskapande och ett musicerande som egentligen borde finna en publik även utanför skaran av klezmerälskare, anser Thomas Wihlman som lyssnat på Kv. Arkens album.

Frekvens med Kv. Arken

Om man ger sig tid att leta efter svensk klezmermusik så är det påfallande mycket som dyker upp. Ett antal olika orkestrar, musiker och sångare/sångerskor i olika kombinationer. Ofta ägnar sig klezmerutövarna åt musik också i andra sammanhang och i andra former.

Jag uppfattar det så att klezmer är något som man gör för att det är roligt och utmanande, inte för att man tror att det slår igenom hos en stor publik. Sannolikt är det främst hos den judiska befolkningen musikformen når ut, så tycks det i alla fall vara på de konserter jag varit på. Därmed inte sagt att till exempel Kv. Arken, med sitt nysläppta album Frekvens, inte skulle ha potential att nå ut bredare än till Sveriges uppskattningsvis 15 000-20 000 judar. Eftersom språket i Klezmermusiken oftast är jiddisch, som i Sverige talas av kanske 3 000–4 000 personer, så finns dock ytterligare en svårighet.

Ändå är vi en del personer utanför den judiska kretsen som uppskattar klezmern, för dess glädje och dess intensitet, ibland också för dess melankoli, för dess musikaliska expressivitet. Inte minst används viol, eller som här viola, och klarinett för att uttrycka denna musikaliska mångsidighet. Därför är budskapet här: Lyssna till Kv. Arken, det kan ge dig en helt ny musikalisk upplevelse.

Jag konstaterar också att de svenska klezmerorkestrarna kan vara väldigt skiftande till sin karaktär, sådana som energiska Den Flygande Bokrullen eller som Stahlhammer Klezmer. Band med dess dragning åt den klassiska musiken. Semmy Stahlhammer är förstås en välkänd violinst, exempelvis som förste konsertmästare på Kungliga Operan. Kv. Arken, klezmertrio från Malmö, hamnar nog närmare det klassiska och närmare mina egna preferenser, som alltså lutar åt Stahlhammer snarare än Bokrullen.

Oavsett hur man uttrycker sig i sin klezmermusik är mitt intryck att det finns en mycket hög musikalisk kompetens hos flera av klezmerbanden, samma sorts höggradiga kompetens som gör att rockmusiker gärna framträder med jazzmusiker eller vissångare, som Sven-Bertil Taube, ofta omger sig med kammar- eller symfoniorkester.

Denna höga musikaliska kompetensen finns också hos Kv.Arken. På albumet Frekvens handlar det i första hand om en klezmerfierad kammarmusik, eller som trion Annika Jessen, Elina Nygren och Anna Thorstensson själva kallar det: kammarklezmer.

Albumets musik har Kv. Arken (namnet kommer från ett malmökvarter där trion bildades) själva skrivit, eller kanske snarare bearbetat personligt utifrån traditionella förebilder. Även om mycket är melankoliskt, som i t.ex. Ovilja, ska vi inte glömma att det emellanåt spritter till i benen av dansant musik som i Beim Redens Sibeh eller i Freyleks Fun der Kupe. Med på albumet finns också Bessarabian Hora, en av de äldsta kända klezmersångerna, skriven i början av 1900-talet. I det spåret finns också en vacker vokal insats. Ovilja är det enda av de ingående spåren som inte har sin bakgrund i den traditionella musiken, Elina Nygren har skrivit den och den är också släppt som singel.

I Arkens musik finner vi förstås dragningarna åt Östeuropa, men kanske också en liten, liten, touch av det som finns ännu längre österut, eller snarare i sydost. Jag tycker mig till exempel spåra turkisk traditionell musik, kanske inte medvetet utan bara för att det är musik jag själv lyssnat på till exempel i en turkisk taxi. Den som läst Nobelpristagaren Olga Tokarczuks magnum opus Jakobsböckerna förstår att det judiska Östeuropa handlar om en mycket vidsträckt kulturkrets, både geografiskt och på andra sätt, där mycket och många möts.

Att trion är baserad i Malmö känns som en bra markering – att här finns levande judisk kultur som en motvikt till den tyvärr befintliga antisemitism som finns i staden (och inte bara där).

Alldeles oavsett politiken och alla varianter av Klezmer, så är det här sammanfattningsvis musik som tydligt står för sig själv, musikaliskt mycket kompetent vilket även innefattar det vokala inslaget. Själva rubricerar sig Kv. Arken som att de spelar ”klezmer for the heart”. Det stämmer väl, och då väljer jag också att kalla klezmerorkestern Den Flygande Bokrullen för ”klezmer for the feet”. Visst behöver vi mycket hjärta i dessa tider.

Sammanfattningsvis: En härlig utflykt i ett musikskapande och ett musicerande som egentligen borde finna en publik även utanför (den lilla) skaran av klezmerälskare.