BRÖSTTONER. ”I Kunsthalle for Music rör man sig med hårdvaluta inom det kulturella kapitalet. De stycken man valt är mest gamla klassiker som går hem i alla konstläger.” Andreas Engström om en “utställning” som inte hade gått hem om det inte rört sig om samtidskonst.
”Musik är inte nödvändigtvis det du tror. Kan vi föreställa oss ett rum för musik som existerar utanför alla medier och bortom scenen? En plats för icke-inspelningsbar musik, musik med odefinierad varaktighet, som existerar också när vi själva inte är närvarande?”
Citatet är hämtat från programförklaringen till Kunsthalle for Music, en ”utställning” som nyligen ”visades” på den erkända konsthallen Witte de With i Rotterdam. Frågan framstår absolut som intressant. Det är varken jag eller curatorerna i Rotterdam, den amerikanske tonsättaren och konstnären Ari Benjamin Meyers och tidigare konsthallschefen Defne Ayas, ensamma om att tycka. Detta är något som stött och blötts och konkret utforskats inom samtidsmusiken i mer än ett halvt århundrade.
Därmed inte sagt att det skulle vara ett uttömt ämne. Tvärtom. Det fantastiska med konst är ju att varje fråga har ett obegränsat antal svar, en gräns kan alltid skjutas framåt, en rörelse kan alltid ta nya riktningar och så vidare.
För det handlar om hur och i vilket sammanhang något görs. Det är det som är så spännande men också det problematiska. Och har man en liten djävul sittande på ena skuldran kan man ge sig sjutton på att den retsamt viskar: ”Musik i konstkontexten, alltså. Hur hade det här uppfattats om det gjorts inom ramen för samtidsmusiken?”
På Witte de With befann sig under fem timmar ett par dagar i veckan ett tiotal musiker. Bland rekvisita i form av instrument och föremål rörde de sig mellan rummen och framförde i valfri ordning partitur som vart och ett inbjöd till olika former av interaktivitet och medskapande. Besökaren i sin tur kunde söka upp utrymmen där musiker spelade tillsammans eller lyssna till hur två musiker kommunicerade mellan olika rum.
Här tänker jag kanske inte så mycket på den något begränsade musikaliska kompetensen hos vissa av musikerna, som kändes allt annat än hemma i nyare musik och dess bredd vad gäller uttrycksmöjligheter. Inte heller den relativa endimensionaliteten om man jämför med konceptuellt mer genomarbetade verk, till exempel av Solistenensemble Kaleidoskop vars föreställningar oavsett slutresultat bygger på kompetens inom såväl scenkonst som samtida musik och bildkonst. Det jag framför allt tänker på är hur pretentionerna och brösttonerna står i omvänd proportion till kvaliteten och originaliteten i det som vi faktiskt upplever.
Men vad gör det, för i Kunsthalle for Music rör man sig med hårdvaluta inom det kulturella kapitalet. De stycken man valt är mest gamla klassiker som går hem i alla konstläger, som Yoko Ono och Pauline Oliveros, eller nya konceptuella verk av några av de hetaste inom den samtida biennalkonsten, som Anri Sala och Dominique Gonzalez-Foerster. Och naturligtvis: Julius Eastman som snart tre decennier efter sin död gör ett segertåg genom musikvärlden och lustigt nog också konstvärlden.
Hippt och trendigt. Men framför allt: det sorteras under samtidskonst. Hade motsvarande gjorts av andra kuratorer med verk av tonsättare och inom en musikinstitution så hade projektet inte genererat mer än en och annan axelryckning. Nu däremot kan man läsa konstkritikers hyllningar, till exempel på framsidan av New York Times, om nyskapande konst som ger nya perspektiv på musiken.
Det inledande citatet avslutas med en ytterligare fråga: ”Hur kan vi föreställa oss den samtida musiken … som dagens konst?” Vi säger att svaret är lika duchampskt som bourdieuskt.
info@opulens.se
