JAZZ. Från en het Londonkvintett på Abbey Road via ett av de största vokala amerikanska stjärnskotten till en skandinaviskt klingande pianotrio – Kangas klanger klappar jazzkatterna i novemberkylan.
Ezra Collective triggar dansnerven
Ezra Collective tillhör de mest omtalade namnen inom de senaste årens brittiska jazzvåg. Detta är Londonkvintetten som gick och blev den första jazzakten att kamma hem det prestigefyllda brittiska Mercury-priset i dess över 30-åriga historia. Förra albumet ”Where I’m Meant To Be” hyllades dessutom världen över för sin livfulla och vågade hybrid av stilar.
”Dance, No One’s Watching” (Partisan, LP/CD/DL) heter det efterlängtade tredje albumet. Här samsas afrobeat och highlife med latin-häng och det där så väldigt brittiska soulstuket vi vid det här laget lärt oss aldrig riktigt brexitar örikets musikliv.
”Written for the dance floor” deklarerar ett klistermärke på LP-skivans skyddsplast. Nu är detta som helhet ingen uppe-hela-natten-och-svänga-de-lurviga-platta men visst finns här mycket som triggar i gång dansnerven.
Rytmsektionens syskon Femi och TJ Koleoso är tajta som få, och krattar manegen åt tenorsaxofonisten James Mollison och trumpetaren Ife Ogunjobis blåsstötar, samt keyboardisten Joe Armon-Jones elektriska och akustiska färgskalor. Den Abbey Road-inspelade skivan rymmer också korta mellanspel med stråkar, vilket bidrar till variationen under albumets generösa speltid.
Yazmin Lacey gästar med neo-soulig sång på ”God Gave Me Feet For Dancing”, Olivia Dean dyker upp i den tillbakalutat coola ”No One’s Watching Me”, och rapparna M. Anifest och Moonchild Sanelly agerar gatans röster på ”Streets Is Calling”.
Jag satsar rätt många Pound på att Ezra kommer att förbli en konstant i musikutbudet, även efter den plötsliga hajpen.
Samara Joy sällar sig till jazzlegendarerna
En annan prisad och förhållandevis ung jazzakt är Samara Joy. Med tre Grammyvinster har hon snabbt etablerat sig som en sångerska värd att notera. Att hon är hemmahörande på anrika etiketten Verve är passande, då hennes musikaliska uttryck sällar sig till jazzlegendarer av sorten Sarah Vaughan, Ella Fitzgerald och Billie Holiday.
Bronx-borna Joy äger en nyansrik röst, som på tredje studioalbumet ”Portrait” (Verve, LP/CD/DL) inte tar sig an riktigt lika många låtar ur standardreportaren som senast. Vilket är tur, för vi vill ju inte att hon ska förvandlas till en ung jazzversion av Rod Stewart. Vid sin sida har hon trumpetaren och bandledaren Brian Lynch, som agerar medprocucent på en skimrande skiva där vi också får oss till livs låttexter som Samara Joy författat till musik av genrebjässar som Charles Mingus och Sun Ra.
Martin Berggren Trio bjuder på vilsam pianojazz
Här på hemmaplan följer Martin Berggren Trio med sitt tredje album upp den nu två år gamla, hemtrevliga julskivan ”Christmas Time, Vol 1”, där Berggrens elpiano av märket Fender Rhodes värmde upp stugorna. Nya ”Distant Storm” (Periferi, CD/DL, ej på Spotify) skippar jultemat men drar sig ändå inte för att inkludera musikstycken med titlar som knarrar likt nysnö under kängorna. ”First Snow” – det är inte svårt att visualisera hur den låter om jag säger att den här trion klingar skandinaviskt i sin pianojazz. Överlag är stämningarna i musiken som gjorda för årstiden, med vilsam lyssning att värma glöggen till.
Den Lundabaserade pianopedagogen har tidigare spelat med namn som Viktoria Tolstoy, Jan Allan, Peter Asplund och Magnus Lindgren. I den egna trion har han sällskap av David Andersson på bas och Andreas Baw på trummor. Tre samspelta herrar som här får celebert besök av gästerna Karolina Almgren från Sisters of Invention på sopransaxofon i två av låtarna. Därtill hör vi Nils Landgrens berömda, julröda trombon i lika många låtar. Lundgren sjunger också den outslitliga klassikern ”What a wonderful world”.
Tomten kommer att jazza fram i släden i år.
info@opulens.se
