SKIVNYTT. Retro behöver inte bli löjligt eller förvanskande. Kangas klanger tänker på Amy, Sade och Otis – och njuter av en ny, organisk souldebut från sydöstra Kalifornien.
The Altons är ett av de där retro-tintade soulbanden som skivbolaget Daptone Records är så bra på att lyfta fram. Tidigare har Brooklyn-etiketten gjort underverk med Sharon Jones och Charles Bradley, som tyvärr gick ur tiden 2016 respektive 2017, men som undertecknad hade turen att fånga live i Stockholm vid välbesökta och bejublade konserter på Berns och Nalen.
Daptones näsa för soul och funk har även givit oss Menahan Street Band, The Budos Band, The Sugarman 3 och afrobeat-orkestern Antibalas. Nu droppar skivbolaget The Altons debutalbum ”Heartache in Room 14” (Daptone, LP/DL), en skönt organisk soulplatta med ekon av 1960-talet.
Bandet från Maywood i sydöstra Los Angeles har i Adriana Flores en sångerska som omedelbart sätter stämningen, och hon jobbar stilsäkert ihop med falsettflygande sångkollegan Brian Ponce. De excellerar i sina duetter här. En soultradition, med Otis Redding och Carla Thomas som ett kärt exempel.
Efter en handfull singlar de senaste åren har bandet fått en hög status som en väsentlig del av den nya Chicano-soul-rörelsen på USA:s västkust. En låt som ”Waiting” har den där typen av stopp i arrangemanget som gör att vi visualiserar en långsamt cool scenkoreografi av klassiskt soulsnitt. Elorgeln dripp-droppar toner, trummisen Caitlin Moss varsamt lever om. Samtidigt minner låten en hel del om Sade.
”Tangled Up In You” heter en annan sugande soulballad som är svår att tidsbestämma. Medan ”Float” passar fans av soulikonerna The Delfonics, men inte minst alla som lider av Amy Winehouse-abstinens. Så var ju också medlemmar ur Daptones husband The Dap-Kings en gång inkallat att förgylla Winehouses inspelningar på bästsäljande albumet ”Back to Black” från 2006. Året därefter anlitade även brittisk-amerikanska artisten Mark Ronson stora delar av Dap-Kings för sitt andra album” Version”.
”Del Cielo de Cuido” är ytterligare en långsam sak med latin-läckert snygga sångharmonier, och klär med fördel en spellista där sådant som nutida kaféfavoriterna Khruangbin ingår. Den är en av två låtar med distinkt bolero-influens.
Själva soundet på skivan är så mycket Daptone det bara går, och mycket riktigt har bolagets grundare Gabriel “Bosco Mann” Roth agerat producent med vederbörlig fingertoppskänsla.
Det är bara att tacka och ta emot. Retro behöver inte bli löjligt eller förvanskande. ”Heartache in Room 14” och dess genomgående långsamma tempon är en mer än välbehövlig dos balsam för själen i dessa orostider.
info@opulens.se
