PREMIÄR. Idag är det premiär för en ny musikspalt signerad Timo Kangas. Han kommer att ta upp aktuella musiksläpp i vitt spridda genrer. Den här veckan handlar det om Weyes Blood, Caitlin Rose, Richard Dawson, Actress, Plaid och Ove Markström.
Timo Kangas heter jag, kanske bekant från skriverier i Göteborgs-Posten, Lira och en räcka andra publikationer. Jag tänker dela med mig av mina musikaliska upptäckter från vitt spridda genrer. Detta uttryck: genrer… All musik är ju sammanlänkad, för att tala med Weyes Blood, som ni strax kommer att få läsa om. Det finns ju egentligen bara två sorters musik, inga dåliga kläder. Vi öppnar veckans walk-in-closet med en av årets mest värmande kreationer.
Weyes Blood har många fans och John Cale hör till de främsta av dem. Och Natalie Mering – som artisten egentligen heter – medverkar på Velvet Underground-legendarens kommande januarialbum. Men först lyssnar vi dock på Weyes Bloods egen skiva, And In The Darkness, Hearts Aglow (Sub Pop, LP/CD/DL). En albumtitel som väl beskriver känslan i Weyes Bloods musik.
Redan i öppningsspåret “It’s Not Just Me, It’s Everybody” har hon mig fast. Låten har hon beskrivit som en buddhistisk hymn om hur allt är sammanlänkat. Som för att bevisa detta gör hon sedan musik som över ett stämningsfyllt album gör just det: knyter ihop allt. Eller i alla fall nästan, för skivan utgör andra delen i en trilogi där mörkret hos föregångaren Titanic Rising i nästa del lär mynna ut i hoppfullhet.
Hon gör allt på sitt eget vis, men goda ingångar för nytillkomna lyssnare kan vara allt från Lana Del Rey (som även hon tagit hjälp av Weyes Blood) till Kate Bush. Det finns till synes inget svårt över hennes musik, men den kan vara nog så trolsk. Meg Duffy, Daniel Lopatin (Oneohtrix Point Never) och Mary Lattimore gästspelar på en skiva som hör till årets mest värmande.
Dallas-födda, Nashville-baserade Caitlin Rose skapar en ganska polerad musik på sitt tredje album, det första på nio år. CAZIMI (Missing Piece, LP/CD/DL) är nu inte lika slät i konturerna som exempelvis Kacey Musgraves, men ändå försedd med en breddad ljudbild. Jag gillar det, särskilt i den vackra ”Blameless” med dess pedal steel-ridåer. ”Gemini Moon” klingar också klart som en ökenhimmel.
Med en uppväxt i en Music Row-familj låg musiken nära till hands redan som ung, men Caitlin Rose har alltid adderat en attityd från anti-folk och indierock som känns uppfriskande. Numera har musikvärlden fått uppleva såna som Courtney Marie Andrews (som dyker upp som duettpartner i ”Getting It Right”) och Margo Price, så tiden är mer mogen 2022 för en artist som Caitlin Rose att tillåtas blomma. Och det gör hon här, på en skiva som visar på ökad mognad men bibehåller popmelodi-skickligheten.
Ett annat förhållningssätt till rootsmusik möter vi hos Richard Dawson. Att inleda sin skiva med ett 41 minuter långt stycke är ju ett sätt att testa presumtiva lyssnares tålamod. Dylika grepp är inget Dawson värjer sig för på The Ruby Cord (Domino, LP/CD/DL).
Newcastlesonen Dawson avrundar här en fem år lång albumtrilogi med en tripp ut i ett metaversum, där det framtida Museet blickar tillbaka på en mänsklighet som dött ut för åtskilliga sekel sedan. Ambitiöst så det förslår, men också gripande i sin fantasifulla storskalighet. Att musikstycket även kommer i filmform känns naturligt.
Richard Dawson har ett säreget formspråk, spelar sin gitarr som ingen annan, och varvar sin folkmusikaliska klangbotten med avantgardistiska krumbukter i en musik som får honom att framstå som en värdig arvtagare till såna som Robert Wyatt. En kör, stråkar och en harpa – eller är det en kora? – landar oss mjukt efter den inledande framtidsresan.
Låtarna som följer har mer normala löptider, men Dawsons unika stil bibehålls. Ska bli spännande att se var han hamnar nästa gång…
Även Actress är en brittisk artist som går sin egen väg. På Dummy Corporation (Ninja Tune, DL) tar Darren ”Actress” Cunningham med oss på en annan sorts resa, lika framtidsdoftande men utan Dawsons texttyngd. Actress instrumentalmusik är mer tyngdlös och jag älskar att flyta med i hans elektroniska ljudsjok. 2010 års Splazsh är en stor favorit.
Dummy Corporations inledande titelspår är en sprakande, 19 minuter lång njutning, medan ”Dream” har en 4×4-takt i Detroit-anda. ”Futur Spher Techno Version” är drömsk så det förslår. Labb-lunkande ”Fragments of a Butterfly’s Face” lever verkligen upp till sin titel.
Actress har tidigare bland annat samarbetat med Damon Albarn och Sampha, med olika konstnärer och filmare, samt gjort en multimedia-tolkning av kompositören Steve Reichs ”Different Trains”. Här arbetar han dock solo, och det känns som att bli inbjuden till ett annat rum än det du befinner dig i. Ett trick värdigt en skicklig skådis, som liksom tidigare nämnda Weyes Blood har en biroll i John Cales kommande musik.
Plaid är ett annat tungt namn inom den brittiska elektroniska musiken, inte minst känt för samarbeten med Björk. Feorm Falorx (Warp, LP/CD/DL) är duons elfte album och tonar fram som något mildare än föregångaren Polymer. Musiken andas en akvarievärme mitt i det högteknologiska. Plaid själva refererar till såna som Prince och Jethro Tull, men det kan vara svårt att skönja i den stundtals lätt nippriga musiken.
Skivans koncept är att Plaid ska återskapa en konsert på Feorm-festivalen på planeten Falorx. Tyvärr fungerade inte inspelningsutrustningen Plaid tagit med sig så allt fick göras om, väl hemma i duons Londonstudio. Spejsat, men så ska skivan också åtföljas av videor gjorda med AI- och AR-teknik (AR står för Augmented Reality) samt en serieroman på Falorx-temat.
Skrev jag nyss om akvarium och att komma ned på jorden? Alla som levde igenom 1990-talets svenska indiepop med The Cardigans, The Wannadies och Eggstone minns förstås bandet This Perfect Day. Ni vet, de med Tracksettan ”Fishtank”.
Precis som alla andra har medlemmarna blivit äldre, skaffat jobb, familj, krämpor och vuxenliv. Men till skillnad från såna som The Wannadies har inte Skelleftebandet TPD återförenats på allvar.
Nu kommer dock gitarristen och körsångaren Ove Markström slutligen med sin solodebut i form av albumet Från Kågevägen till Skånegatan (3645799 Records/DistroKid, DL). Som titeln skvallrar om bor Markström numera i huvudstaden. Han har suttit hemma mellan jobbpassen och plitat ihop en skiva med hågkomster (som när han får en hockeyklubba i käften i låten ”Kåge vart tog du vägen”) och livsbetraktelser. Ove Markström har förlorat flera nära och kära och bearbetar detta i låtarna.
Ruben Engzell på bas och piano har vi tidigare hört med Christian Kjellvander och Ossler, medan trummisen Jesper Jonsson känns igen från EP’s Trailer Park. De bidrar till ett fint album som landar mitt emellan de andra Skellefteå-storheterna Hardy Nilsson (det är deras Jan Petterson som gjort skivomslaget) och en mer mogen indiepop. En låt som ”Du tror att vi ingenting ser” passerar likt radiovågor, ”Guld överallt” är en episk sak med Kent-vibbar, ”Syster” bär ekon av The Soundtrack Of Our Lives. Annat är mer personligt hållen pop för ”En vacker dag”, som Ira Levins science fiction-roman ”This Perfect Day” ju heter på svenska.
För att knyta ihop swindie-påsen så har Pär Wiksten från Wannadies mastrat albumet.
Därmed stänger vi garderobsdörrarna för den här veckan. Håll er varma därute!
info@opulens.se
