SKIVSLÄPP. Timo Kangas gör en djupdykning bland nya skivsläpp och går igenom allt från en postum platta med Esbjörn Svensson till album med Horace Andy och Momus. En bred exposé där även nyligen bortgångna Opulensmedarbetaren Hanna Chawkis Surreal Lovers uppmärksammas.
Veckans musikspalt mjukstartar med två pianister. Stilbildande internationella stjärnskottet Esbjörn Svensson gick ur tiden 14 juni 2008, men bara några veckor innan det spelade han in lite musik hemmavid. Nio pianobaserade låtar släpps nu under titeln ”HOME.S.”(ACT, LP/CD/DL). och det är sensationellt bra.
Stillsamma toner möter oss, lyriskt pianospel i ett återhållet stämningsläge. Det är fascinerande att höra denne mästerlige pianist och kompositör utanför Esbjörn Svensson Trios ramar, ensam nere i husets källare. Hans änka hittade inspelningarna i den dator Svensson hade med sin den där ödesdigra dagen då han skadade sig allvarligt vid sportdykning och senare avled. Hon har lämnat över materialet till Svenssons ständige ljudtrollkarl Åke Linton, och nu kan vi alla höra Esbjörn Svensson åter svinga sitt trollspö.
Esbjörn Svenssons tronföljare på pianopallen kan sägas vara Martin Hederos. Åtminstone är det han som klinkar på tangenterna i Tonbruket, det band basisten Dan Berglund startade efter tiden i Esbjörn Svensson Trio.
Hederos har genom åren visat prov på imponerande bredd. Jazz, pop, rock och folkmusik – allt ryms i hans paraply. Han har rockat världen över i The Soundtrack Of Our Lives. Han har fyllt vitrinskåpet söder om Söder med Grammispriser för Tonbrukets skivor. Musiken till tv-serien Tunna blå linjen (ihop med Irya Gmeyner) har under hösten fyllt våra vardagsrum, och just nu är han ute på vägarna med Sofia Karlsson med julshowen Stjärnenätter. Den senare har gett upphov till fina, folkmusikaliskt ljudande singeln ”Lucia”, med Tracey Thorns moderna klassiker ”Joy” på ”B-sidan”.
En annan av vinterns vackraste stunder väntar lyssnaren på Martin Hederos färska soloskiva ”Hederos c/o Satie” (X5 Music/Warner Classics, LP/DL). Pianisten har länge varit en stor beundrare av Erik Saties oeuvre, och närmar sig här nio av fransmannens kompositioner. Vackra, eftertänksamma klanger i gränslandet mellan jazz och klassiskt. Ett fenomenalt bra ljud av producenten Anton Sundell, och Dan Berglund dyker upp med sin kontrabas på två ställen.
Satie lär hyllas stort vid 100-årsminnet av hans död den 1 juli 2025 och bli inte förvånad om Martin Hederos blir inkallad.
Hederos agerar även kapellmästare för Hederosgruppen. Andra albumet ”Ståplats” (Hoob, LP/DL) visar dock med all önskvärd tydlighet att gruppen som bär hans namn är en demokrati. ”Bismillah bebop” är komponerad av gruppens trummis Konrad Agnas. Andreas Sjögren på träblås, trumpetaren Emil Strandberg och Josef Kallerdahl på kontrabas bidrar alla lika mycket till helheten, och turas om som låtskrivare. Något undertecknad blev varse nyligen vid en fantastisk sjösättning av albumet på Skeppet i Göteborg.
Musiken växlar mellan riffbaserade, jazzrotade nummer som tar oväntade vägar, och vackra ballader med skeva inslag. Spelglädjen är påtaglig när Hederosgruppen blandar brasiliansk bossa och afrikanska rytmer med bebop, andlig sextiotalsjazz och pop. Det låter lekande lätt, men är nog så svårt att få till. Kolla även in 2020 års debut Storstrejk (Diesel Music/Playground, LP/DL) som kvintetten spelade in redan vid sin tredje session tillsammans.
Martin Hederos gamla vapendragare Björn Olsson har varit av Göteborgs tongivande musikaliska idésprutor i åtskilliga decennier. I band som Union Carbide Productions och The Soundtrack Of Our Lives, men också som producent åt alla från Mando Diao till Håkan Hellström. Hans egen solokarriär har inneburit instrumentalmusik, ofta med karaktäristisk vissling av melodier.
Just visslandet hålls tillbaka på nya albumet ”16” (Egen utgivning, DL).
Kanske är något spår här grunden till en kommande Håkan Hellström-låt? Det är ju ändå Olsson som komponerat folkkära alster som Valborg…
Sex av låtarna har geografiska namn, fyra är döpta efter personer. Hemsedal har ett mjukt Status Quo-gung med surfgitarrer och vågljud. ”Bruce Emms” tillägnas göteborgska musikinstrumentaffären MUG:s legendariska, i år bortgångna, ägare med samma namn. Emms förärades en stor gala på Pustervik där The Soundtrack Of Our Lives återförenades för en låt. Olsson medverkade inte – såklart – men trummisen Fredrik Sandsten satt på pallen, och han får en låt tillägnad sig här. Den låter ”Da Doo Ron Ron”, ska och smått karibiskt mot slutet. Apropå den där TSOOL-återföreningen så var inte heller den nyss avhandlade Martin Hederos eller Mattias Bärjed (från förra spaltens Merit Hemmingson-skiva) med då.
”Rhodos” är som en surfig filmmusik-instrumental, med kraftigt fuzzad sologitarr. ”Torsten Larsson” är döpt efter skivans inspelningstekniker, även bekant som Stonefunkers- och Olle Ljungström-musiker. Låten startar som Eddie Cochrans gamla ”Somethin’ Else” men övergår snart i racerbane-surf. ”Skåne” är Dr. Feelgood på strandraggarstråt. ”Veronica Andersson” påminner om stämningen i Ebbots ”Drowning In A Wishing Well”. ”Västkusten” är änna Morricone. ”Gotland” är Buddy Holly och ”Do wah diddy diddy dum diddy do” i ett räkskal.
Det är det där Björn Olsson är så bra på, han tar element vi känner igen och så fyller han Ullevi – eller kanske den lokala surf and turf-krogen? – med resultatet. Räkna med att få höra det här i någon surf- eller snowboardvideo framöver.
Just att lyssna på musik via rörliga bilder kan vara nog så givande. Mitt under pandemin gjorde Emil Svanängen – under artistnamnet Loney Dear – en tv-inspelning i den klassiska Atlantistudion i Stockholm. Vi skriver april 2021. Blott åtta åskådare i studion. Vissa musiker kunde inte ens närvara. En medproducent blev pappa och fick utebli.
I Atlantis satte så andra förlossningsvärkar in. Emil Svanängen blockerade stressen, satt vid tangenterna och bara lät sina stämningsfulla låtar flöda ut. Något vi tv-tittare tacksamt värmde oss med när det hela sändes. Lika tacksam är jag när ”Atlantis” (Real World, LP/DL) nu förlöses rent fysiskt på Peter Gabriels skivbolag.
Svanängen väljer fritt ur sin låtskatt. En skatt som får ny strålglans av situationen, och av de ypperligt inlyssnande medspelarna. Atlantis lär ju knappast sjunka om invånarna heter Per Texas Johansson (klarinett), Mattias Ståhl (vibrafon), Johan Graden (piano) och Tonbrukets Johan Lindström (pedal steel). Hederosgruppens rytmsektion icke att förglömma.
På ”Hulls” gästas Svanängen av självaste Helen Sjöholm. Ett vinnande schackdrag som ger låten ett helt nytt liv och en bredare klassikerkaraktär. En låt du kan spela för vem som helst för att övertyga dem om Loney Dears storhet. För hans sparsamt hållna, stundom elektroniskt pyntade, ljudmålningar är bland det bästa vi har i vårt land.
Goat är andra svenskar som nått ut i världen. Enligt den hembrända mytologin är det ständigt maskerade bandet hemmahörande i Korpilombolo, men ihärdiga rykten gör gällande att Göteborg är deras bas. Det hörs väl om inte annat i gruppnamnet?
Internationellt ryktbara och stundtals förväxlade med lika maskerade svenskarna Ghost rullar get-settarna nu ut sin nya flygfarkost på landningsbanan. För psykrockiga albumet ”Oh Death” (Rocket Recordings, LP/CD/DL) är i sanning en resa. Vi får resa med till fjärran länder, till de mest psykedeliska destinationer, tas med på afrikanska rytmexkursioner och wah wah-vandringar. Vi släpps fria i jazzens avant-gärden, manas på med 70-talsfunkiga vandringsinstruktioner. Ofta sker allt i en och samma låt. Intrycken är många och får sorteras när vi landar hemma i vintriga Sverige igen.
Imponerande att Goat ett decennium efter albumdebuten håller sig så relevanta. Identiteterna må vara hemliga, men musiken är ändå tillgängligare än man kunde tro.
Lika Göteborgsbaserade Magdalena Ågren har ett elektrifierande soloprojekt vid namn Mag. Annars har vi kunnat höra henne härja på hamnstadens underjordiska scen i band som BADA (med Anna von Hausswolff) och SORK. Hon fick ett fång pressrosor efter sitt framträdande på Sonic City Festival, där Sonic Youth-profilen Thurston Moore agerade curator.
Live gifter sig Magdalena Ågrens musik med performancekonsten. Medelst megafon, trombon, loopar, trummaskin och allsköns hemmasnickrade elektroniska instrument skapar hon ett rått men kärvt poetiskt sound som inte riktigt går att jämföra med andras musik.
Mags andra album ”En fis i rymden” (Surplus Recordings, LP/CD/DL) bjuder en motsträvig motvallsmusik. Den där fisen växer i styrka till en orkan. Det är gasen i botten, men ibland pyser den samlade kraften ut i mindre intensivt tempo, bara för att strax släppa oväder igen. Texterna är arga, med spuckna illusioner som ändå tillåts skina i det tilltagande mörkret. ”Häxbrygd” heter en av låtarna. VDN, säger jag.
I samma Göteborg verkade även Opulens-skribenten Hanna Chawki, som sorgligt nog gick bort nyligen, bara veckor innan hennes nya album med Surreal Lovers skulle möta världen. Nu finns albumet tillgängligt på strömningstjänster som Spotify, och Zip along Zooty (Madame C) är en egensinnig skapelse, djupt uppfriskande i dagens musiksverige.
Hanna Chawki är sin alldeles egen David Bowie, med stundom pådrivande, stundom blåtonad musik som hos få andra. Hennes röst tränger igenom allt omgivande skval. Medverkar gör bland andra Matti Ollikainen från Franska Trion, Pontus Torstensson från Tentakel, Christian Dyresjö (Slowgold, Den Stora Vilan) och Sebastian Öberg (Fleshquartet, Freddie Wadling, Älgarnas Trädgård, Tant Strul). Hanna Chawki får med andra ord urstark uppbackning för att realisera sina visioner. Det är en musik att dröja kvar i, inget som får lyssnaren att zippa och zappa vidare. We ain’t fakin’, a whole lotta Chawki goin’ on. Tack för visionerna och musiken, Hanna!
Visionär är även rave-räven Neil Barnes i Leftfield. I dagarna tillbaka med sitt första studioalbum på sju år: ”This Is What We Do” (Virgin, LP/CD/DL). Fram till den ursprungliga splittringen för tjugo år sedan ingick även Paul Daley i Londonduon, men i dagens Leftfield jobbar Barnes ensam eller i tandem med Adam Wren. Neil Barnes har haft det tufft på sistone, med cancer och skilsmässa. Han har även skolat om sig till psykoterapeut.
När jag lägger mig på terapisoffan är det istället jag som tar in. Leftfields musikaliska uttryck har benämnts progressive house, vilket 2022 kan låta lite retro. ”Accumulator” är en riktig rökare i högt tempo, där det rejviga nästan övergår i någon sorts latinfest mot slutet för att sedan förses med överstyrda afrikanska sound, och det bara bevisar min tes om hur all musik hänger ihop.
Dub och reggae har alltid varit en integrerad del av Leftfields sound, och de har samarbetat med alla från John Lydon till Sleaford Mods, remixat både Inner City och David Bowie, medverkat på Trainspotting-soundtracket såväl som i dataspel och prisade reklamfilmer. Nya skivan gästas av Fontaines D.C.-gastaren Grian Chatten och av två gamla Leftfield-bekantingar: reggaevokalisten Earl 16 och poeten Lemn Sissay. Det låter förvånansvärt retrofräscht, även när Kraftwerk dras fram ur terapins djup.
En annan brittisk guru inom remixandets ädla konst är Adrian Sherwood. Vi minns hur han rattat till såna som Einstürzende Neubauten, Depeche Mode och Primal Scream. Men han är också en ärrad producent och har drivit skivetiketten On-U Sound i över fyra decennier.
Sherwood har sitt alldeles egna sätt att skapa dub, vilket inte minst genrens ledstjärna Lee ”Scratch” Perry dragit nytta av.
Nu släpper Sherwood ett album med en annan jamaikansk hjälte: Horace Andy. Även de icke inbitna reggae-lyssnarna känner igen roots reggae-sångaren Andy som den enda vokalist som medverkat som Massive Attacks samtliga album.
Som en blinkning gör han en mycket bra version av Massive Attacks megahit ”Safe from harm” på färska ”Midnight Scorchers” (ON-U Sound, LP/CD/CASS/DL).
Skivan är en dubbel LP med en sound system-stajlad syn på materialet från inspelningarna av vårens albumsläpp ”Midight Rocker” (ON-U Sound, LP/CD/CASS/DL).
Sherwood tänker eko. Eko som i dub-soundet och eko som i ekologiskt återbruk av inspelat material.
Fast allt är inte idisslande instrumentaler.
Här finns helt nya låtar sida vid sida med dancehall-omgörningar där Daddy Freddy och Lone Ranger lägger in sina patenterade MC-inslag. Midnight Scorchers står på egna ben som en lyssningsupplevelse.
Apropå Leftfields terapi och Adrian Sherwoods återbruk är den sistnämnda även aktuell med en djupdykning i Austin-rockbandet Spoons ”Lucifer on the Sofa” (Matador, LP/CD/DL) en skiva som släpptes i februari.
I Sherwoods händer förvandlas den till ”Lucifer on the Moon” (Matador, LP/DL). Dubmästaren gör om låtarna, ofta från grunden.
Han tar fram fragment och detaljer som inte ens är med på originalalbumet.
Till sin hjälp har han trotjänare som basisten Doug Wimbish och trummisen Keith LeBlanc, paret som utgjorde rytmsektionen hos rapmusikens pionjärbolag Sugarhill Records. En luftig upplevelse som ekar ur högtalarna, men det känns som om Sherwood håller igen den här gången?
En artist som ibland jämförts med Bowie är skotten Nicholas Currie, mer känd under artistnamnet Momus. Jag har till och med sett honom framföra ”Ashes to Ashes” live – ja, det var nästan karaoke… – med sin karakteristiska lapp över ena ögat. Momus musik är egen, litterär och har en brittisk ton som slagit an hos japanska popartister som Cornelius. Han har också skrivit en japansk listetta åt Kahimi Karie, vilket bidragit till att skapa en ekonomisk situation som gör att Momus kan fortsätta göra sin unika musik. En musik som även inspirerat Jarvis Cocker i Pulp (och som det hörs!) och Brett Anderson i Suede.
Momus nya heter ”Issyvoo” (American Patchwork, CD/DL) och hämtar sitt namn från det sätt på vilket Christopher Isherwoods hyresvärdinna uttalade författarens namn. Inspelad i Berlin är skivan ännu en lågmäld artpop-juvel från skotten, dock med poppigare melodier än vanligt. Texterna genomsyras av tematik om sexuella läggningar och könsidentitet, men berör också konstvärlden (spela ”The Art Creep Is Dead” på nästa vernissage!), den brittiska monarkin och sociala medier. Allt försett med Momus speciella twist.
En minst lika kultstämplad britt är Lawrence. Han har gjort en besläktad avigpop i konstellationer som Felt och Denim. De senares ”Back In Denim” har till och med tolkats av norska Turbonegro. Andra medlemmar i fanklubben är Jarvis Cocker (igen!), Saint Etienne och Belle and Sebastian.
2022 heter Lawrences projekt Mozart Estate. Innan nya albumet ”Pop Up! Ker Ching! & The Possibilities Of Modern Shopping” når månglarna i januari kan vi glutta i ”Lookin’ For Lawrence” (West Midlands, folder med 7” singel). En stilig folder, innehållande diverse vykort, affischer, fotomagasin och häften som snarare sprider mer mystik än skiner ljus över denna hemlighetsfulla artist. Det är egentligen sjutumssingelns två spår som är den stora behållningen. Adam Faith-covern ”Honey” är från kommande albumet, medan ”E Trunk Respray” bara hittas här.
Det finns dock redan två andra smakprov ute från kommande Mozart Estate-fullängdaren. Titelspåret på tiotummaren ”Relative Poverty” (Cherry Red, 10”/DL) är en allsångsvänlig, piano- och bas-driven fattigdomsskildring om att leva på ”a tenner a day”, komplett med “A-wop-bop-a-lula” och Grease-iga ”wella-wella”-bakgrunder. Baksidan ”Record Store Day” är en ball bagatell om att göra en skiva till den där årliga tilldragelsen då speciella skivutgåvor ska locka kunderna till de lokala IRL-butikerna. Lawrence skanderar namn som ”John Peel”, ”Mark E. Smith” och ”Rough Trade” till ett glammigt beat och Scalextric-gitarrer.
Det slår ”Rock Me Amadeus” alla dagar i veckan.
info@opulens.se
