SKIVNYTT. En svensk jazzartist som knappt spelar på sin egen skiva. En amerikansk bluesman som bor i Sverige. En duo som försiktigt förnyar finsk folkmusik. Kangas klanger gräver i rötterna och finner idel försommarblomster.
Vi glömmer aldrig det klassiska skivbolaget Blue Note. Ja, det existerar ju fortfarande, förstås, och har hälsan. Vad jag menar är att vi aldrig glömmer de odödliga plattorna Blue Note släppte under 50- och 60-talen. Fantastiskt levande inspelningar med lika fantastisk rumsupplevelse i soundet, och de allra läckraste skivomslagen därtill.
En som verkligen diggar den där Blue Note-skatten är Daniel Bingert. Han diggar så hårt att han nu gjort en skiva som förtjänar hyllplats bredvid de gamla klassikerna.
”Ariba” heter albumet, och det släpps på kompisen Jonas Kullhammars kvalitetsetikett Moserobie (LP/CD/DL). Kullhammar har också skrivit skivans omslagstext, eller liner notes om du så vill. Hans ord bör tas med en nypa salt och kanske en citronskiva och något i glaset. För det är galet rolig svengelska och lösa boliner hela the way. Somliga av Bingerts låttitlar bjuder liksom in till dylikt: ”Kennet Lemur”. ”Tom of Norway”. ”Latin Good Times Spela Roll”. Förebilderna hyllas tydligt i låtar som ”Benny Monk” (där Benny Anderssons flygel får sig en dos Thelonious Monk) och ”Mobley Phone” (efter jazzsaxofonisten Hank Mobley och ”Ring, Ring”?).
Musiken inuti det färdigslitet designade skivomslaget är minst lika rolig. Rolig, men samtidigt allvarlig menad. Det är en djupt kärleksfull och lika djupt musikalisk platta som Bingert fått till. Utan att knappt spela en ton själv!
Bingert spelar blott lite Moog i sista spåret ”Älvsala lullabye”. I allt övrigt hänger dock hans skugga över hela skapelsen, även om det är hans kompisar tillika favoritmusiker som framför själva musiken. Kind of Blågul kallar sig dessa herrar när de lirar den Kind of Blue Note-musik som Daniel Bingert komponerar, arrangerar, dirigerar och producerar.
Det formligen ryker om Per ”Texas” Johansson på tenorsax och basklarinett, Jonas Kullhammar på altsax, Karl Olandersson på trumpet, Charlie Malmberg på piano och barytonsax, och Moussa Fadera på trummor. Ariba är en sprudlande svensk jazzskiva som bara måste höras. En rolig detalj är för övrigt att den är inspelad i Atlantic-studion, där Daniel Bingert befann sig redan som tioåring då pappa – den uruguayanske saxofonisten Hector Bingert – spelade in med Kenta. Japp, just han, med Bajen-supportrarnas läktarfavorit ”Just idag är jag stark” och medverkan i Stefan Jarls filmtrilogi om mods.
Svensk anknytning har även Eric Bibb, en amerikansk blues- och jazzartist som länge bott i Stockholm och Sverige, med vissa avbrott. Bibb är en internationellt ansedd bluesman och har nu varit skivartist i strax över ett halvt sekel. Det hindrar honom inte från att vara högst vital på färska albumet ”Ridin’” (Stony Plain/Dixiefrog, LP/CD/DL). Faktum är det kan vara den bästa skiva jag hört från karln.
Eric Bibb har en vänligt empatisk och inbjudande röst som är lätt att tycka om. Tematiken i låttexterna följer samma anda. Det är en naturligt utandande musik, ett rum där alla är lika välkomna. Bibb spelar företrädesvis akustisk gitarr på skivan, men ibland kikar en banjo eller resonator-gitarr förbi på en kopp.
Bluesen bildar bas, men influenser från musik av skilda arter och olika världsdelar inlemmas i Bibblioteket – och det rör sig knappast om korttidslån. Allt hänger ihop fint, inga sidor är lösa, och jag sträcklyssnar gärna på Ridin’, och gärna i soffläge, då musiken är så avslappnande.
Taj Mahal är lite av en mentor och själsfrände, och han dyker mycket riktigt upp i ”Blues Funky Like Dat”, med munspel, akustisk gitarr och sång. Bredden i influenser visar sig återigen när maliska stjärnan Habib Koités röst och akustiska gitarr släpps lös bredvid senegalesen Lamine Cissokhos kora i positivt laddade låten ”Free”. Svensk folkmusik får också vara med när Esbjörn Hazelius fiol och cittra klingar i avslutande ”Church Bells (Interlude)”.
På tal om folkmusik, och för den delen empatisk musik, så har finska duon Timo Alakotila & Johanna Juhola släppt nya albumet Amicum (Åkerö, CD/DL).
Pianisten och kompositören Timo Alakotila har vi kunnat höra ihop med dragspelare som Maria Kalaniemi och engelska Karen Tweed. Den här gången bjuds vi en avskalad duoskiva där Alakotila och dragspelande kompositören Johanna Juhola sprider vackra finska folkmusikaliska stämningar.
De har spelat som duo i två decennier, men ofta med andra musiker i ett större format, åtminstone på skiva.
Här är det dock det intima duospelet som gäller, och de spelar så inlyssnande och fritt flödande att jag smälter. Repertoaren innehåller både traditionella spelmanslåtar och egen musik baserad på densamma. En försiktigt förnyande av finsk folkmusik.
info@opulens.se
