SKIVNYTT. Kangas klanger släpper den mogna musiken från föregående spalter och kastar sig ut i Londonpunkens värld. Lite moget är det dock ändå eftersom det rör sig om Sex Pistols-, PiL- och Damned-medlemmar som blivit äldre och en smula lugnare.
Gamla punkare rostar aldrig. Londonpionjärerna The Damned var enligt di gamles sägner det första brittiska punkbandet ut med en vinylsingel i oktober 1976, med den Nick Lowe-producerade ”New Rose” på legendomspunna etiketten Stiff. Nästan ett halvt sekel senare väsnas The Damned fortfarande, och två originalmedlemmar är kvar på nya plattan. Plus långvariga basisten Paul Gray, en man vi även kunnat höra i Eddie and the Hot Rods. Men de har en sprillans ny trummis i William Granville-Taylor, som gör ett bra jobb på ”Darkadelic” (earMUSIC/Edel, LP/CD/DL).
Skivans titel skyltar med bredden som detta band besitter. The Damned visade sig nämligen snabbt vara allt annat än blott ett 1-2-3-4-punkband. Ganska snabbt visade de sina influenser från 1960-talets beat, garagerock, psykedelia och även en smula prog. Gitarristen Captain Sensible hade till och med en svindlande poplistekarriär för 40 år sedan. Sångaren Dave Vanians direkt-från-kryptan-look närde goth-hordernas stilmedvetenhet (”Dark” i ”Darkadelic”), medan den unge Thåström var påfallande lik The Damneds originalgitarrist Brian James. Den senare medverkar ej här, men var med när den tidigare så tvistande originalsättningen gjorde några spelningar nyligen.
”Darkadelic” är ett förvånansvärt starkt album. Politikergisslande singeln ”Beware of the Clown” kunde vara en dramatisk minihit i en mottagligare värld. ”Western Promise” lovar vad den håller i melankolisk gitarrpop av fint märke. ”Wake the Dead” inleds med de där väderkvarnsgitarrerna som The Who ställde upp för alla presumtiva Don Quijotes att tampas med. Dramatiskt igen, och det märks att The Soundtrack Of Our Lives lärt sig en del av The Damneds upplägg. Här byggs också atmosfärer via Monty Oxymorons synth. En man som ser ut som en galen professor på scenen, och faktiskt arbetar deltid som psykskötare. I The Damned sköter han i stället om mycket av det psykedeliska i soundet. Faktum är att ett band han varit medlem av tidigare hette Punk Floyd…
Första delen av det bandnamnet kommer till liv i ”Motorcycle Man”, med det där Eddie Cochran-muterade gitarriffandet som The Damned visade prov på redan i början av karriären. “Leader of the Gang” handlar om Gary Glitters smutsiga brottsbana, medan “Follow Me” avhandlar influencers. Jodå, albumet ”Darkadelic” är nog det mest vitala jag hört från dessa lurifaxar på länge. Och, förresten, efter The Damneds platta väljer Spotify att spela The Queens Of The Stone Ages nya singel ”Emotion Sickness”, det säger nog något.
The Damneds generationskamrat Glen Matlock – som faktiskt spelade bas på några Damned-låtar från 1995 – har också ett nytt album ute. ”Consequences Coming” (Cooking Vinyl, LP/CD/DL) inleds med den politiskt arga ”Head on a Stick” som faktiskt låter lite som The Damneds skiva, fast med svagare sång. Såklart. För Glen Matlock är ingen stor sångare, precis. Det har han ju aldrig behövt vara heller, som låtskrivande originalbasist i Sex Pistols innan han blev Sid-steppad. Matlock behövde inte heller sjunga i nästa band, Rich Kids, där blivande Ultravox-sångaren Midge Ure ingick.
”Consequences Coming” är en sympatisk rockplatta, utan att vara något nyskapande, men ju längre jag kommer in i den känns den aningen jämntjock. Låtarna har fötts ur Brexit- och Trump-eländet och den glöden hjälper till att höja intensiteten. ”Tried to Tell You” låter ”Sista natten med gänget”. ”Face in a Crowd” heter ett annat spår och det skvallrar om hur det låter. Faces-fantasten Matlock – han spelade bas på deras återföreningsspelningar – tar hjälp av kompisar som Bowie-gitarristen Earl Slick och Blondie-trummisen Clem Burke för att knåda ihop ett bagardussin låtar. Matlock är för övrigt turnébasist för just Debbie Harrys gäng också. ”Call Me”, som en av Blondies låtar heter
John Lydon, som Johnny Rottens föräldrar döpte honom till, kommer till Sverige i höst för konserter med Public Image Limited. PiL släpper också ”End of World”, deras första nya album på åtta år, i augusti. När den konstellationen var som bäst – för över fyrtio år sedan – hette basisten Jah Wobble. Wobbles pass säger John Joseph Wardle och hans musikaliska kompass säger dubreggae och alla former av världsmusik. Han har samarbetat med medlemmar ur krautpionjärerna Can och postpunk-tungviktarna Killing Joke, med Brian Eno och Baaba Maal. Det är enkelt att konstatera att Jah Wobble är en musikalisk upptäcktsresande.
Då passar paradoxalt nog bra att han tar bussen hemmavid och spelar in. För det är just vad Jah Wobble gjort inför instrumentalskivan ”The Bus Routes of South London” (egen utgivning, CD/DL). Bekvämt placerad på främsta sätet på övre däck på bussarna, med iPadens inspelningsfunktion ständigt redo. Skisserna har sedan bearbetats hemma i studion, med Wobbles karaktäristiskt dubbiga bas och svävande ljud som förstärker känslan av att färdas genom södra London på kvällen eller natten. Ibland fastnar vi i en rondell och snurrar runt utan att komma någonvart men oftast är det ändå värt biljetten.
Tänk ändå vad stor skillnad det kan vara i uttrycket hos Matlock och Wobble. En trevlig traditionalist och en ständig sökare.
Mittemellan dessa två ytterligheter finner vi forna Clash-basisten Paul Simonon. I färska projektet Galen & Paul samarbetar han med Galen Ayers, dottern till den 2013 bortgångne Soft Machine-medlemmen tillika soloartisten Kevin Ayers. Färska debutalbumet heter “Can We Do Tomorrow Another Day?” (Sony Music, LP/CD/DL).
Simonons spagettiwestern- och Jamaica-influenser möter här latinamerikanska stämningar och sång på spanska – eller kanske snarare mallorqui, en för Mallorca lokal variant av det katalanska språket. Både Galen och Paul har spenderat mycket tid på Mallorca, och träffades via en gemensam bekant. Det hela slutade med att Galen blev inneboende hos Simonon i Paddington och i det tv-fria hemmet kom snart låtskrivandet i gång.
1960-talets franska pop, chansons, Brill Building, ståltrådsgitarrer – till och med sjömansvisor – gör sig påminda. Och se där, Damon Albarns melodica som tutar. Det finns tydliga drag av Simonons samarbeten med Blur-mannen Damon Albarn i Gorillaz och de båda herrarnas gemensamma projekt The Good, the Bad & the Queen, där även tidigare Verve-gitarristen Simon Tong och afrobeat-trumlegendaren Tony Allen ingick. Allen har gått ur tiden, men Tong hänger med till Galen & Pauls skiva. Andra som bidrar till gemytet är Sebastian Rochford (Polar Bear, David Byrne, Patti Smith) och Dan Donovan (som var med i Mick Jones post-Clash-band Big Audio Dynamite).
Minnesstarka lyssnare minns kanske Paul Simonons Pérez Prado-refererande band Havana 3AM som gjorde ett album för tre decennier sedan. Galen & Paul ekar stundtals av det också, men med Galen Ayers kvinnliga röst blir det mer av Lee & Nancy och yé-yé, lite mindre av motorcykelhäng. Med hjälp av producenten Tony Visconti (David Bowie, T-Rex, Sparks) har Galen & Paul åstadkommit en charmant liten skiva.
Vi besöker Magaluf, och reser till Paris för en pastis och en Croque Monsieur, innan ett besök på konstmuseum. ”Lonely Town” avslutas med ett ”cha-cha-cha” från Simonon. Gitarren härmar Big Bens klockor innan ”It’s Another Night” tar oss med på en lördagspromenad längs Edgware Road. Vi hoppar på en buss. Ingen Jah Wobble i sikte – han håller sig väl i Peckham, Putney och söderöver – men den här musiken är befolkad med andra impulser från Londons omfattande musikaliska busskarta.
Apropå Jah Wobble så kan den som vill höra mer av den flitige mannens produktion kan med fördel närma sig samlingsboxen ”Dark Lumonisity – The 21st Century Collection” (Cherry Red, CD,DL). Hela fem timmar av Wobbles bubblande skapelser från 2000-talet samlade i kronologisk ordning i en behändig förpackning om 4 diskar i digipack. Wobble har varit med och valt ut innehållet och skriver själv om låtarna i omslagstexten.
Det är mycket att ta in på en och samma gång, men här finns många godbitar. Musiken inlemmar asiatiska, afrikanska, latinamerikanska och en busslast andra influenser. Samlingen snurrar på i bakgrunden och skapar stämningar som är rätt långt från The Damneds och Glen Matlocks vid en jämförelse tämligen rättframma rockmusik.
”Dark Lumonisity” heter alltså samlingen men den kunde lika gärna lagt beslag på The Damneds albumtitel, för den här musiken låter ofta i sanning ”Darkadelic”.
Om gamla punkare aldrig rostar vete fanken, men de serverar i all fall inte förfabricerat, näringsfattigt formbröd stöpt i en och samma form. Det är fortfarande mer fuck off än bake off.
info@opulens.se
