SKIVAKTUELLT. Den här veckan har Timo Kangas lyssnat på skivor med John Cale, Ryuichi Sakamoto, Belle and Sebastian, Coil, SoiSong och Billy Nomates. John Cales nya album är hans starkaste på evigheter, konstaterar Kangas.
Förra gången stiftade vi bekantskap med Iggy Pops nya album ”Every Loser”. Iggy fyller 76 år i april, men har gjort sin argaste skiva på väldigt länge. ”1969” heter en av Iggys tidigaste låtar och samma år sparkade hans musikkarriär i gång på allvar när The Stooges släppte sitt klassiska debutalbum, producerat av Velvet Underground-mannen John Cale.
Den grånande gentlemannen Cale fyller 81 i mars, men vägrar även han att bli stillastående i sin musik. ”Mercy” (Domino, LP/CD/DL) är walesarens första album med nytt originalmaterial på över ett decennium. John Cale lever sitt kreativa liv i nuet – även om här finns en tillbakablick till New Yorks nattliv med Bowie på 1970-talet, och en annan låt är tillägnad Nico. På ”Mercy” har han helt konsekvent valt att samarbeta med yngre förmågor som han beundrar.
“Kangas klanger”-hyllade singer-songwritern Weyes Blood närmar sig nästan Nico i sina vokala bidrag till elektrifierat framsvävande minisymfonin ”Story Of Blood”. Laurel Halo är en annan dam som gästar och hon sätter sin prägel på titelspåret.
Ytterligare en artist som jag nyligen skrev om i ”Kangas klanger” dyker upp. Avant-elektroniska favoriten Actress agerar motspelare till John Cales alltid lika igenkännbara musikaliska silhuett i ”Marilyn Monroe’s Legs (Beauty Elsewhere)”. Andra som förgyller tillställningarna är legendariske afrobeat-trummisen Tony Allen (inspelad innan hans bortgång 2020), Dev Hynes (alias Blood Orange), Sylvan Esso, Fat White Family samt Animal Collective-medlemmarna Avey Tare och Panda Bear. Minst känd är colombiansk-kanadesiska artisten Tei Shi, eller Valerie Teicher Barbosa som hon egentligen heter.
”Mercy” är det starkaste album vi fått från John Cale på evigheter. Stämningarna kan minna om de David Bowie skapade mot slutet av sin karriär. Låt oss hoppas att samma öde inte möter John Cale alltför snart, för han är högst relevant på ”Mercy”.
Apropå Iggy Pop så rekommenderas hans radioprogram på BBC Radio 6 Music. Iggy spelar ofta musik av Billy Nomates, som är Tor Maries valda artistnamn. En brittisk singer-songwriter, beväpnad med trummaskinsbeats, gitarrer och syntar, och som bland annat samarbetat med Sleaford Mods.
Nu kommer hennes andra fullängdare ”Cacti” (Invada, LP/CD/DL) på Invada Records, Bristol-etiketten där Portishead-mannen Geoff Barrows (numera mest aktiv i konstellationen BEAK>) är en av de drivande. Det är en kraftfull och obeveklig musik, full av överlevnadsinstinkt och attityd, men fullständigt enkel att ta till sig.
Uttrycket är personligare den här gången, urladdningen inte lika nukleär. Musiken är mindre postpunkig, här finns inslag av 80-talets syntpop. Den är mer strukturerad och aningen mer återhållen än senast, men med starka låtar och en övertygande, ärlig grundkänsla. Billy Nomates är mer än värd din bekantskap.
Vänligare ljuder Belle and Sebastians nya album. ”Late Developers” (Matador (LP/CD/DL) kommer som en överraskning, tätt inpå fortfarande relativt färska ”A Bit of Previous”. Textrader som “I wish I could be content / With the football scores / I wish I could be content with my daily chores / With my daily worship of the sublime” paketeras genomgående i mer uppåt musik än på fjolårsalstret.
Låten ”Give A Little Time” är typiskt jublande Belle-indiepop med handklapp och 60-talsvibbar. ”When We Were Very Young” följer efter med mollskuggor och verser som nästan får mig att tro att det är Bowie/Iggy-låten ”China Girl” som rullat i gång. ”So In The Moment” ekar av mods-psykedeliskt 60-tal, medan ”I Don’t Know What You See In Me” är ett formexperiment åt mainstreamhållet till. Den överraskar med sitt arenapopsound och la-di-da-inslag; nästan modern Mello. ”Do You Follow” närmar sig 80-talets skoltryckare, som ett Saint Etienne på hemligt uppdrag i Alphaville. Blandat bandat, alltså, men som alltid så genomsympatiskt. Sedan må det vara hänt att jag gärna hoppar några spår, som det tralliga titelspåret.
I förra Kangas klanger skrev jag om en hyllningsskiva till japanska legendaren Ryuichi Sakamoto, en gång i tiden i Yellow Magic Orchestra och inspiratör för otaliga artister inom syntpop, hiphop, techno och electronica. Sedan decennier är Sakamoto en prominent soloartist och kompositör för film, och därtill samarbetspartner med alla från David Bowie till Roddy Frame. Han hyllades av en rad artister över ett helt album med tolkningar inför den 70-årsdag som inträffade 17 januari.
Ryuichi Sakamoto har drabbats av obotlig cancer, men det har inte hindrat honom från att slutföra albumet ”12” (Milan/Sony), som till råga på allt råkar släppas i samma veva som gamla YMO-bandkamraten Yukihiro Takahashi gått bort.
”12” är ingen dussinskiva, det är en vidunderligt vacker sak. Ett slags ordlös dagbok för att bearbeta sjukdomstillståndets olika faser. ”12” rymmer minimalistisk instrumentalmusik att drapera rummet i, med stämningar som genljuder i sinnet. Elektroniska klanger och ensliga pianotoner masserar mig varsamt till ett trankilt tillstånd. Jag kan inte tänka mig en mer passande skiva att varva ned till i dagens kaotiska värld, ej heller i den här evighetsmörka årstiden. ”12” får 12 poäng av 12 möjliga.
Två andra inflytelserika musikmakare som verkat inom den elektroniska musiken – och som redan lämnat oss – är John Balance (död 2004) och Peter “Sleazy” Christopherson (2010) som utgjorde kärnan i brittiska Coil. Den experimentella duon startade Coil efter att ha lämnat det ockult präglade Psychic TV. Christopherson hade tidigare även varit medlem i legendariska industrimusik-pionjärerna Throbbing Gristle, samt ingick i designfirman Hipgnosis, som gjorde klassiska skivomslag åt bjässar som Pink Floyd, Led Zeppelin, Wings och 10cc.
Nu finns två återutgåvor tillgängliga av ovanliga Coil-album, båda ursprungligen släppta år 2000. På ”Constant Shallowness Leads To Evil” (Dais, LP/CD/DL) har kärnduon sällskap av Thighpaulsandra (bekant från Julian Copes band och Spiritualized), samt Simon Norris alias Ossian Brown.
Skivan kräver en hel del av sin lyssnare, men har mycket att ge till den som är van vid mer utmanande musik. Förutom den någorlunda normala (nåja) “I Am the Green Child”, med groteskt förvrängd John Balance-röst, är det som att stoppa huvudet inuti en monstruös maskin. Inledande “Higher Beings Command” är det spår som mest liknar moderskeppet Throbbing Gristle. Annat skakar om likt högpotenta högspänningsledningar på högvarv, och det hela övergår till slut i ”None More Black”-noise-kaskader i den långa och yrselframkallande ”Tunnel Of Goats”. Överkörd bara ler jag fånigt när musiken är över.
“May Cause Drowsiness – Do Not Play While Driving Or Operating Machinery” läser jag på skivomslaget, och det är bara att instämma.
Just maskinerna får klara sig utan Peter Christophersons vridande och petande på systeralbumet ”Queens of the Circulating Library” (Dais, LP/CD/DL). Istället får John Balance och Thighpaulsandra här sällskap av pensionerade operasångerskan Dorothy Lewis, Thighpaulsandras mor som reciterar texterna. Så släpptes inspelningarna också ursprungligen på Mother’s Day.
Musiken är gjord på analoga syntar och ter sig efter ett tag mysigare än den på ”Constant…” Som en enda, 49 minuter lång drone-färd med subtila skiftningar. Klaus Schulze kan kanske vara en referens. En mjukare upplaga av Coil, perfekt att lyssna på medan jag långsamt rör de båda skivornas lentikulärt tryckta omslagsbilder fram och tillbaka. De skapar en tredimensionell effekt som matchar musiken. Snygga pjäser!
Om Peter “Sleazy” Christopherson lyser med sin frånvaro på ”Queens of the Circulating Library” hittar vi honom igen på en nyutgåva med duon SoiSong. Den catchy titeln lyder ”qXn948s” (Dais, LP/DL), och det skvallrar väl om att musiken knappast är hitlisteinriktad.
Efter John Balances bortgång 2004 flyttade Peter Christopherson till Thailand. Ett av projekten var denna kortlivade duo ihop med ryske experimentalisten och multiinstrumentalisten Ivan Pavlov (COH), som faktiskt är bosatt i Sverige. Halvtannat decennium efter originalreleasen låter musiken lika obunden i tid nu som då. Glitchiga ljud, ekokammar-stämningar, gamelan-strålning och ett spöklikt piano samsas (och gruffar) i något som känns närmast bortomvärldsligt.
Nu finns denna tidiga SoiSong-musik tillgänglig på vinyl för första gången. Vi slipper med andra ord bryta sönder skivomslag av avancerad origami för att komma åt musiken, som var fallet med SoiSongs ursprungliga CD-utgåva. SoiSong hade nämligen sådana hyss för sig. De släppte även musik som bara gick att lyssna på i en Walkman där luckan svetsats ihop – och med begränsad batteritid kan ni ju räkna ut vad som väntade…
En konstnärlig markering tillika symbolisk handling som törhända alluderar på konsten som handelsvara, alternativt på allas vår utmätta tid. Eller på hur flyktigt skapande, konst och design ändå kan te sig. Det skulle nästan kunnat vara en passande inramning för Ryuichi Sakamotos nya – och presumtivt sista – album.
Och därmed stänger “Kangas klanger” luckan för den här gången.
info@opulens.se
