SKIVAKTUELLT. Äntligen är Timo Kangas här igen med sina klanger! Den här veckan handlar det om multimusik, bitterljuvt, atmosfäriskt, rymdrock och mangel. Han recenserar nya skivor med Young Fathers, Robert Forster, Sebastian Rochford/Kit Downes, Mette Henriette, Monster Magnet och Officine.
Ett av årets mest emotsedda skivsläpp är Young Fathers fjärde album ”Heavy Heavy ” (Ninja Tune, LP/CD/CASS/DL). Edinburghtrion gör en egensinnig multimusik på första plattan på fem år.
Det handlar om en energisk och smått kakofonisk musik där trummorna manar på och subbasen brummar i en gränslös genredjungel där soul, pop, rock, hip-hop och noise förenas med mörka stråk och optimism.
Young Fathers lyckas blanda allt det där utan att förlora i egenart, och när trion tar ned tempot påminns vi om att trion är ena hejare på det melodiska också.
Skivan som helhet känns mer avslappnad än de tidigare, men energinivån går ändå inte att anmärka på.
Rytmerna är lika viktiga som någonsin, här finns både samhällskritik och uppmaningar till att ha roligt, men visst har väl Young Fathers mognat?
Australiensarna i bandet The Go-Betweens var stora favoriter på 1980-talet med sina litterärt läckra låtar
Mognat har också Robert Forster, från sina tidiga låtar där han trånade efter bibliotekarien Karen eller skådespelaren Lee Remick. Låtar vi har kunnat höra svenska Wannadies göra kärleksfulla covers på.
Australiensarna i bandet The Go-Betweens var stora favoriter på 1980-talet med sina litterärt läckra låtar, och återigen runt millennieskiftet när Robert Forster och Grant McLennan återupptog samarbetet, fast som en duo. McLennan gick ur tiden 2006 och därmed tog det stopp för The Go-Betweens.
Fyra år efter förra soloalbumet kommer nu Robert Forsters soloalbum ”The Candle And The Flame” (Tapete, LP/CD/DL) med nio nya, bitterljuvt klingande låtar från hans vassa låtskrivarpenna.
Det är lite av en familjeaffär, för både dottern Loretta Forster och sonen Louis Forster spelar gitarr på skivan.
Den senare har vi kunnat höra i det nyligen insomnade bandet The Goon Sax. Karin Bäumler – Forsters fru sedan tre decennier – medverkar även hon med bakgrundssång, fiol och xylofon.
De tre sista agerar medproducenter och det hela utvecklade sig till en ytterst välbehövligt fredad zon, bort från Karin Bäumlers cancersjukdom.
Sorgeprocesser och bearbetning är ett återkommande tema på många skivor på sistone
Låtarna skrevs innan sjukdomsbeskedet, förutom inledande ”She’s A Fighter”, men spelades in allteftersom under ett halvår, beroende på Bäumlers dagsform.
Spartanskt inspelade i hemmet träder Forsters texter och musik fram i än tydligare dager på detta hans åttonde soloalbum.
Sorgeprocesser och bearbetning är ett återkommande tema på många skivor på sistone, från Nick Cave till förra spaltens Ryuichi Sakamoto. Så även i jazzvärlden.
Sebastian Rochford / Kit Downes är en duo med piano och trummor, som på ”A Short Diary” (ECM/Naxos, CD/DL) bearbetar trummisen och kompositören Rochfords fars död.
Gerard Rochford var en skotsk poet som gick bort strax innan 2010-talet blev 2020-tal.
Precis som hos Sakamoto bildar musiken ett slags ordlös dagbok, och är inspelad i hemmamiljö.
Intimt och inkännande spelar pianisten Kit Downes på ett piano som tillhört Rochforts farfar, och att det hela är inspelat i Sebastian Rochfords barndomshem i Aberdeen bidrar till de sällsamt vackra stämningarna.
Rochford – känd från banden Polar Bear och Sons Of Kemet – överarbetar inte sitt trumspel, allt håller en värdig balans.
En annan ny platta på tyska jazzetiketten ECM som har snurrat flitigt på sistone är ”Drifting” (ECM/Naxos, CD/DL) av Mette Henriette.
En samisk-norsk saxofonist som skapar mycket atmosfärisk musik i en molnformation där kammarmusik, jazz och lätta flingor av folkmusik möts i ett stilla snöfall av toner.
Här finns inte jazzens kontrabas, men väl cello av Judit Hamann.
Hon har smidigt sällskap av Johan Lindvalls vackra pianospel.
Musiken har fångats vid inspelningar på Munchmuseet i Oslo, men ”Skriet” uteblir, åtminstone i rent påtaglig mening. En mer passande skiva till vädret utanför får ni leta efter.
Raka motsatsen möts vi av på Monster Magnets arkivutgåva ”Test Patterns: Vol. 1” (God Unknown, LP/DL). Vi får i oss den nästan 25 minuter långa låten ”Tab” i två olika versioner, varav den ena en färsk remix.
Låten utgavs ursprungligen för 35 år sedan på demon ”Forget About Life, I’m High On Dope”.
Det är utspejsad, kompromisslöst psykedelisk rymdrock som bara dånar fram ur högtalarna.
Väldigt långt från Monster Magnets senare, mer anpassade rockmusik (hur anpassat ett band nu kan vara om det gör en Union Carbide-cover?).
”Tab” låter som om Hawkwind tar en tripp ut i svampskogen och möter ett korsögt Black Sabbath som försöker konversera med ett psykedeliskt Stooges. Tolvtumsvinylen har utviksomslag och inuti gömmer sig ett frimärksark à la acid blotters. Jag hade tur i tullen…
Nog bör dessa scener få leva kvar och erbjuda levande alternativ till allt det utslätade.
Kangas klanger hann även med en tripp till Parasoll Festival i lördags. En festival för noise, no wave och improvisationsmusik som hade premiär i Paris hösten 2022.
Smal musik men ganska tjockt med folk i Folkteaterns black box-lokal i Göteborg. Svenska Altar of Flies och Sewer Election klättrade upp ur underjorden för ett inledande set ihop med konceptuellt klurige ljud- och bildkonstnären Leif Elggren.
Från Frankrike fick Folk besök av gitarristen Nina Garcia och avantgarde-turntablisten Arnaud Rivière. Till vardags spelar de i Autoreverse men gjorde nu två separata soloframträdanden som båda beträdde den gräns där musikens själva essens testas.
Garcia bände och slog på gitarren, tog några kliv till förstärkaren för att styra ljudet i rundgången. Rivière improviserade vilt med silverbrickor och allehanda verktyg kring sina ålderstigna och väderbitna picknick-skivspelare.
Trion Officine från Paris avslutade kvällen med no wave- och noise-influerad, monoton mangelmusik.
Några få bastoner och gitarrackord bildar grunden ihop med en hårt slående trummis som gränsar till improvisationsjazz ibland.
Sångerskan och gitarristen Marion Camy-Palou kastar ur sig orden i korta stötar under lugg.
Jag kommer att tänka på både Swans och saliga Borås Energi.
Perfekt med en nästintill rockkonsert efter allt experimenterande.
Dessutom fick jag med mig två spännande album hem också.
Officines debutalbum ”Dieu” (Tanzprocesz, LP/DL) levererar ljudmassage även i hemmet.
Uppföljaren ”2E” (Ideal, CASS/DL) släpps i kassettformatet då vinylpresserierna har så ohemult långa köer.
Folkteatern goes Fylkingen. Det är två hotade livescener i våra två största städer.
Nog bör dessa scener få leva kvar och erbjuda levande alternativ till allt det utslätade!
info@opulens.se
