SKIVNYTT. Kangas klanger firar jubilarerna Rolf Wikström och Stockholm Jazz Orchestra, och hälsar på Eric Palmqvist i hans naturliga habitat.
Stockholm Jazz Orchestra jubilerar
Ett 40-årsjubileum firas i detta nu av Stockholm Jazz Orchestra. Dels med en omfattande höstturné och dels med storbandets 20:e fullängdare. Albumet ”Utsira” (TengTones, CD/DL) presenterar nyskriven musik av Göran Strandberg, även arrangör och pianist på skivan.
Stockholm Jazz Orchestras grundare, trumpetaren Fredrik Norén, låter här Göran Strandberg få fritt spelrum. Det är fjärde gången Stockholmssonen Strandberg komponerar ett helt album för den orkester han varit medlem av i 25 år. Men det är faktiskt det första dylika sedan 2009 års ”Ikaros”. Då får man ha i åtanke att Strandberg också släppt strax över dussinet album under egen flagg.
Flagg, skriver jag, och det passar ju bra i samband med nya ”Utsira”, där radions sjörapport agerat inspirationskälla till låtar med titlar som ”Finska Viken”, ”Måseskär” och ”Fiskebankarna”. Starka nummer, framförda ett storband med vind i seglen och fullt blås därtill. För detta är ett rejält storband.
Johan Hörlén, Sebastian Mattebo, Robert Nordmark, Krister Andersson och Fredrik Lindborg utgör en exceptionell besättning på saxofoner och träblås. Karl Olandersson, Magnus Broo och Nils Jansson trakterar trumpeter och flygelhorn, medan trombonerna sköts av Bertil Strandberg, Lisa Bodelius, Hannes Junestav och Anders Wiborg. Trumslagaren Adam Ross och kontrabasisten Martin Sjöstedt finns därunder och möjliggör för de andra att navigera i den musikaliska sjörapporteringen.
Personligt och politiskt med Eric Palmqvist
En annan flitig svensk musiker och låtskrivare är Eric Palmqvist, tidigare tongivande och namngivande i bandet EP’s Trailer Park. Den i huvudstaden bosatta gotlänningen släpper ett nytt album efter en triad temaalbum i form av ”En halv gris kan inte gå” (2019), ”Hej då” (2020) och ”Värmen” (2021) – ett poetiskt knorrande om missbruk, ett förhållande som når vägs ände, samt psykisk ohälsa. ”Människornas planet” (LP/DL) riktar i stället blicken utåt, och kommenterar läget i vårt land och i världen i stort.
I texterna blir det personliga politiskt och det politiska personligt. ”För hajarna kommer nog till den som blöder/och gamarna känner stanken utav döden”, som Palmqvist sjunger i ett av nyckelspåren, den molltonat poppiga ”Sverige! Sverige!” Musiken drar den här gången mer åt ett indierockigt håll, med strömförande elgitarrer och ett uttryck som hamnar någonstans mittemellan Ulf Stureson och Olle Ljungström. ”Tvålen” är en hal duett med Kajsa Grytt, och vi kan även höra höjdare som Martin Hederos och Lina Langendorf på skivan.
Rolf Wikström sammanfattar karriären
Veteranen Rolf Wikström firar sin 75:e födelsedag med att sammanfatta sin karriär på ”Skåpmat 71-05” (Black Light/Comedia, CD/DL). Den svenske bluesmästaren har fått sitt livsverk samlat tidigare på ett par samlings-CD, och somliga spår går i repris här. Annat är tidigare ohört. De tidigare samlingarna är dock utgångna och knepiga att hitta, och i och med detta finns äntligen en vettig låtkoppling tillgänglig även på streamingtjänsterna.
På senare tid har det dröjt allt längre mellan Rolf Wikströms nya album. När ”Ballader och bröl” (LP/CD/DL, Black Light/COMEDIA/Border) kom 2021 hade det hunnit gå tio år sedan sist. ”Skåpmat 71-05” fyller sin funktion, både som sammanfattning och som introduktion.
Vi hör den ruffiga Roffe-rariteten ”I’m So Tired Of It”, hans debutsingel från 1972 under artistnamnet Cool Hambone. Vi hör en tidigare osläppt elektrisk soloversion av Nils Ferlins ”En valsmelodi”, Daniel Lemma-duetten ”En ökenblomma” och Stefan Sundström-kompositionen ”Jag gör allt som man inte får”. ”Jag har hört om en stad ovan molnen” är hämtad från den nu 25 år gamla Frälsningsarmén-skivan ”En salig samling”. Akustiska versioner, Wikströms visvarianter på Cornelis Vreeswijk och Bellman – ”Skåpmat 71-05” visar sig matnyttig.
info@opulens.se
