SKIVNYHETER. Veckans musikspalt från Timo Kangas täcker allt från den prisvinnande brittiska rappande damen Little Simz till svenska folkmusikstjärnan Sara Parkman, från ärrade David Crosby och Nina Hagen till svenska Taken By Trees och punkigt ösiga amerikanerna Off!
När vi sammanfattar 2022 kommer Sara Parkman att vara närvarande på mångas läppar. Hon är en av de starka yngre svenska folkmusikartisterna, en som vågar ta nya stigar i barrskogen. ”Eros Agape Philia” (Supertraditional, LP/CD/DL) visar att hon också är en av de svenska artister som serverar vettiga nya låttexter inom folkmusikidiomet, något som efterlysts i musikmagasinet Lira, där jag för övrigt också skriver.
På nya plattan sjunger Sara Parkman om kärlek ur olika vinklar, inga av dem mossiga. Vänskap och begär, kvinnor och mödrar – allt detta ryms i Parkmans rekreation av svensk folkmusikalisk lyrik. Den ackompanjerande musiken är urgammal och modern på en och samma gång.
Parkman är full av uttryck i både röst och musik; syntar pyntar, fioler viner. Den drömskt dramatiska musiken har också lett till att en ung publik hittat till hennes utsålda turnéer. Markus Krunegård gästar med sång på ”Mörkgröna älven”, och prisbelönade kören Hägersten A Cappella ökar intensiteten ytterligare. ”…ett löfte om evigheten” sjungs det på ett ställe och nog kommer vi att återvända till den här skivan alltid.
Ett mindre utlevelsefylld sångstil står tidigare Concretes-sångerskan Victoria Bergsman för. Hon är inte minst bekant från Peter, Bjorn and Johns visselhit ”Young Folks”. Som artist kallar hon sig Taken By Trees. Efter en skivpaus som varat sedan 2018 års album ”Yellow to Blue” kommer nu ”Another Year EP” (Rough Trade), en femspårs-EP med Colin Blunstone-covers. Blunstone sjöng och sjunger ännu i dag i brittiska The Zombies, kända för sextiotalets hitlåt “She’s Not There” och barockpop-mästerverket ”Odessey and Oracle”. Han sjöng senare på flera av Alan Parsons Projects album, och The Zombies är ute på turné även 2022.
Colin Blunstone gjorde några superba soloutflykter under det tidiga 70-talet, och det är låtar från hans 1971 och 1972 som Taken By Trees tolkar här, i bara aningen modernare ljudbild. Särskilt bra är ”Say You Don’t Mind” – skriven av blivande Wings-medlemmen Denny Laine – och Blunstones egenkomponerade “Caroline Goodbye”. ”I Don’t Believe in Miracles” får en David Lynch-aktig uppdatering på Taken By Trees EP som aldrig hinner lämna någon träsmak, endast mersmak.
Betydligt mer fartfylld är första albumet på åtta år från Off! ”Free LSD” (Fat Possum, LP/CD/DL) är också skivan där Circle Jerks-sångaren Keith Morris och hans delvis nya manskap frångår det invanda hardcore-punkformatet genom att inkorporera vissa frijazzinfluenser och större experimentlusta. Främst märks detta i de instuckna instrumentalstyckena ”F”, ”L”, ”S” och ”D” som också (nästan) bildar albumtiteln.
Annars är det mest ösigt och rått, som det brukar vara när det gäller Off! Keith Morris har ju även varit vokalist i – och medgrundare av stilbildande Black Flag, kort innan Henry Rollins tog över mikrofonen och det våldsamma turnerandet i bandet.
Nya i Off! är trummisen Justin Brown (Thundercat, Flying Lotus, Herbie Hancock) och Autry Fulbright II (…And You Will Know Us by the Trail of Dead). Hoppas de inte tycker att Sverige är för off för att turnera här.
Livet på vägarna kräver sin tribut. “Truckloads of darkness here, and my matches are soaking wet…will this black night ever end?” Danska vägveteranerna Thorbjørn Risager & The Black Tornado kryssar just nu de vintriga svenska trafiklederna med sin åttonde studioplatta ”Navigation Blues” (Provogue/Mascot Label Group, LP/CD/DL) i bagaget.
Rootsrock- och blues-septetten mixar Stax-soul, Chicagoblues, boogie och patinerad rock ‘n’ roll på ett sätt som påminner om Tony Joe White, Ray Charles, ZZ Top och Tedeschi Trucks Band.
Tämligen oskandinaviskt framfört på ett sätt som övertygar, efter två decenniers verksamhet med över 1 200 spelningar. ”Something To Hold On To”? Jodå.
Rotmusik ligger förestås i blodet även hos David Crosby and The Lighthouse Band, om än i ett betydligt lugnare tempo och mer svävande i den folk-mjuka ljudbilden. Soundet är mestadels akustiskt hållet på ”Live at the Capitol Theatre” (BMG/Warner, CD/DVD), där Becca Stevens, Michelle Willis och Michael League i fyr-bandet backar upp Byrds- och CSNY-legendaren vid en konsert i Capitol Theatre i Port Chester, New York – fångat vid en turnéavslutning 2018.
Crosby kom i kontakt med de andra medlemmarna i samband med en Snarky Puppy-inspelning och de blev ett fullödigt band i samband med Crosbys album ”Here If You Listen” som släpptes just 2018.
Det är en finstämd konsert med snygg stämsång i gamla klassiker som “Guinnevere,” “Carry Me” och “Woodstock” men också nyare låtar ur en rik repertoar.
Bland de 16 låtarna finner vi också en tidigare outgiven Crosby-låt. ”1974” är en decennier gammal demolåt som Crosby haft på sin hårddisk men aldrig gjort något med.
Alla fyra medlemmar delar på spotlighten, och exempelvis sjunger Michelle Willis låtarna ”Regina” och ”Janet” med stor känsla.
Veteran är ett epitet som även passar Nina Hagen som handsken. Efter ett halvt sekel som artist på bägge sidor av den tyska järnridån släpper Angela Merkels favorit nu sitt första album på elva år.
Under den hoppfulla titeln ”Unity” (Grönland, LP/CD/DL) får vi en spretig blandning där dubbiga, reggaetempererade låtar följs av folk, synthfunk och rock i en ganska blek anrättning.
Originallåtar varvas med gamla ”16 Tons” och tolkningar av Bob Dylan och Sheryl Crow, men det lyfter inte ens när George Clinton eller Bob Geldof gästar.
Just George Clintons musik har spelat stor roll för medlemmarna i Mount Westmore, en kvartett rapikoner från Kalifornien. Ice Cube, Too $hort, E-40 och Snoop Dogg har samarbetat i olika kombinationer tidigare men nu förenas de över ett gemensamt debutalbum.
Med ”Snoop, Cube, 40, $hort” (Death Row, CD/DL) bevisar Mount Westmore att för många kockar kan göra soppan vattnig trots alla personliga kryddor, och trots rader som ”all salad, no dressing”.
Misogynt färgade texter som ”Up & Down” kommer med territoriet, och är bara tröttsamma. Tyvärr är den låten inte heller särskilt spännande musikaliskt, även om kvartetten försöker närma sig vågade kvinnliga rapparen Cupcakkes sound.
Andra texter avhandlar läget i de svartas tuffa kvarter, med fattigdom och droglangande. Vet inte hur mycket de här herrarna vet om den saken i detalj år 2022 när de är sådana underhållningsgiganter.
En helt annan version av albumet släpptes via blockchain i somras, och det är ungefär så modernt det blir här. Slutresultatet är inte det monument som omslagsbilden så gärna önskar.
Desto angelägnare känns Little Simz på ”No Thank You” (Forever Living Originals, DL). Bara två månader efter att 28-åringen vunnit det prestigefyllda Mercurypriset – och drygt två veckor efter MOBO-priset – överraskar hon med ett helt nytt albumsläpp. Här samarbetar hon åter nära producenten Inflo från lika hyllade, men väldigt hemlighetsfulla akten Sault. En man som även jobbade fram en del av låtarna på Adeles senaste. Nya albumet släpps dessutom på Inflos egen etikett, långt från musikbranschens vanliga centrum. “Fuck rules and everything that’s traditional”, som det heter i ”Angel”.
Little Simz rappar om ämnen som mental hälsa och musikindustrin, saker som det skrivits en del om i samband med artisten på sistone. Hon låter arg även när musiken är atmosfäriskt betydligt lugnare, ambitiöst uppbyggd med körer och stråkar. Det vilar en stark känsla av gospel och soul över albumets ljudbild, mitt i den omisskännligt brittiska touchen. Samtidigt är musiken intimare i uttrycket än på ”Sometimes I might be introvert”.
Uppföljaren bara växer i styrka för varje lyssning, och alla som har biljett till Little Simz utsålda framträdande i Slaktkyrkan i Stockholm lördagen 17 december kan ha fått årets tidigaste julklapp.
info@opulens.se
