SKIVNYTT. Kangas klanger frågar ”Are you ready for the country?” och bjuder in två veteraner för att ringa in ännu ett nytt år.
Dwight Yoakam tar låtit det ta sin lilla tid. Countrystjärnan som kommit att symbolisera revitaliseringen av genren på 1980-talet har inte släppt ett album med nyskrivet material på nio år, sedan ”Second Hand Heart” från 2015. Då räknar vi inte med ”Swimmin’ Pools, Movie Stars…”, som kom året därpå och innehåller äldre Yoakam-nummer i bluegrass-tappming.
Dwight Yoakams ”Bright Days”
Färska ”Bright Days” (Via/Thirty Tigers, LP/CD/DL) innebär dussinet nya låtar, samt två covers. Det senare en musikalisk gren Dwight Yoakam tidigare excellerat i, med tolkningar av allt från stora förebilden Buck Owens och Lefty Frizzell till The Clash och Prince. 2024 ger han sig på två disparata låtar: en mer väntad, traditionell Carter Family-sång i ”Keep On The Sunny Side” och så den färskare ”Bound Away” från det kaliforniska alternativrockbandet Cakes repertoar.
Första singelvalet ”I Don’t Know How To Say Goodbye (Bang Bang Boom Boom)” är en stunsig duett med yngre stjärnan Post Malone, som ju lutat sig rejält mot countryn på senare tid. Andrasingeln ”Wide Open Heart” är en dansvänlig sak som skulle kunna gå hem väl hos Mavericks- eller Wilmer X-fans. Senaste smakprovet ”I’ll Pay Price” är en harmonistinn, lugnare sak. ”Can’t Be Wrong” gungar fram i nästan rockabillytempo, medan ”Every Night” skulle kunna vara en bortglömd Traveling Wilburys-låt.
På titelspåret delar stolta pappan Dwight till och med låtskrivarrollen med lille Dalton, som nyligen fyllde fyra år, och sjunger positiva rader som “Brighter days are up ahead”. Dwight Yoakam har själv producerat albumet, med ljudteknikern Chris Lord-Alge (Tina Turner, Green Day) som sparringparner. Soundet klingar kristallklart, låtarna håller hög klass och Yoakam har sin unika röst kvar. Han har liksom twang i stämbanden.
I september förärades han en Lifetime Achievement Award vid årets Americana Music Awards i Nashville, men av ”Bright Days” att döma har den L A-baserade Kentuckysonen många ljusa dagar kvar i karriären.
”Last Leaf On The Tree” med Willie Nelson
En ännu längre karriär kan Willie Nelson stoltsera med. 91 år fyllda levererar denna veteranernas veteran ”Last Leaf On The Tree” (Sony Legacy, LP/CD/DL), ett nog så vitalt livstecken. Trotjänaren Trigger, Nelsons nylonsträngade, klassiska klassiska gitarr, är såklart med i inspelningsstudion på mannens 76:e (!) studioalbum – och album nummer 153 över huvud taget, enligt officiell statistik.
Främst rör det sig om covers, en gren där Nelson i ännu högre grad än Yoakam tillhör de främsta. Dessa kompletteras med ”Color Of Sound”, som Willie skrivit i tandem med sonen Micah Nelson, och en gen(om)gång av Willies ”The Ghost” från 1960-talet. Låtvalet sträcker sig från mer väntade artister som Neil Young, Tom Waits, Keith Richards, Warren Zevon och Nina Simone till punkigare indie-folk-typer som Sunny War, Beck och sonen Micah Nelsons Particle Kid. Micah har producerat skivan, och just den där familjära tonen är ett vinnande koncept.
Kanske har sonen också påverkat låtvalet, särskilt då den väldigt otippade versionen av The Flaming Lips ”Do You Realize??”
In alles ett styrkebesked från en fortsatt vital artist. Eller som Willie Nelson sjunger i Tom Waits titelspår:
They say I got staying power
Here on the tree
But I’ve been here since Eisenhower
And I’ve outlived even he
I’m the last leaf on the tree
The autumn took the rest
But they won’t take me
I’m the last leaf on the tree…
info@opulens.se
