Jag flyr till musiken och ”Bella Ciao”

TRÖST. ”Sången ”Bella Ciao” är en av de där skapelserna som har förmågan att linda in de gapande såren. Att ta udden av smärtan. Den fyller mig med förföriskt kärleksrus även när det omgivande mörkret är som värst”, skriver Haris Agic.

”È questo il fiore del partigiano / Morto per la libertà” säger en gammal italiensk folksång i rader som fritt kan översättas som ”Och detta är frihetskämpens blomma. En som dog för friheten”. Dessa ord utgör den allra sista raden i den italienska folksången Bella Ciao som till dagens dato har omfamnats av människor världen över, där den spelas och sjungs som frihetens och motståndets hymn.

Sångens förföriska melodi likväl som de enkla men kraftfulla textraderna kryper lätt in under huden. I dess budskap väver den ihop känslor som värdighet och heroism med sorg, smärta och förlust som alla självklara och ömsesidigt beroende delar av människans existentiella dimensioner. I melodin finns ett särdeles kraftfullt patos som kan få tiden att stanna. Har du inte hört den – förbered dig på någonting speciellt!

Marc Ribots och Tom Waits version av ”Bella Ciao”

2018 gjorde den amerikanska übergitarristen Marc Ribot och graveyardbluesikonen Tom Waits en fin tolkning av låten. Men, med handen på hjärtat, Waits signaturskrovliga stämma lyckas inte riktigt tränga in under huden lika lätt som originalet. Den tolkning som balkan oompah-gudfadern Goran Bregović med sin orkester bjuder på däremot, den är underbart medryckande. Troligen beror det på att Bregovićs version framförs på originalspråket – sångens sentiment låter sig inte riktigt fångas på engelska på samma sätt som det gör på italienska helt enkelt.

Hursomhelst möjliggör alla dessa tolkningar för fler att (åter)upptäcka sången och därigenom få en chans att antigen drabbas av den för första gången eller att påträffa en och annan hittills outforskad dimension av dess vidunderlighet.

”Bella Ciao” smälter samman skönhet och tragik

Sången smälter samman det oändligt tragiska och samtidigt det sanslöst vackra i att vara beredd att dö för frihet och rättvisa. Att den är formad som en kärlekssång, där huvudkaraktären lämnar sin käresta för att gå ut i strid, gör den till kanske den ultimata farvällåten!

Kanske är det motsägelsen i friheten-via-döden-för-kärleken som, likt en hägring, lockar förföriskt? Ackompanjerat av en rad existentiella frågor som per automatik tränger sig på ter den sig närmast oemotståndlig. Inte minst denna: handlar uppoffring verkligen om mod även om det är det enda tänkbara alternativet? Och måste uppoffring vara ett uttryck för mod för att kunna räknas som en bragd?

För nog är det en uppoffring att gå riskera livet för friheten. En stor sådan! Definitionen på att ge sitt allt. Det är sådant som gör att det oundvikliga kanske inte känns lika tungt. Som den ultimata formen av motstånd. Sådant som också högst sannolikt är förklaringen till varför just denna sång har slagit an en ton hos så många människor världen över.

Frihetskampen i forna Jugoslavien

Med handen på hjärtat, min upplevelse av just denna sång är nog ändå tämligen biased. Texten och melodin beskriver det sentiment som vi fick lära oss i grundskolan i den forna Jugoslavien – om frihetskampen mot fascistiska och nazistiska inkräktare under Andra världskriget. Om hur döden, för många frihetskämpar och för det jugoslaviska folket överlag, var det enda alternativet när de – i underläge – ändå gjorde motstånd mot den Hitlerledda nazistiska ockupationen.

I krigets Bosnien på 1990-talet

Texten och melodin ringar också in sentimentet jag som ung tonåring upplevde i krigets Bosnien på 1990-talet. Rädslan mitt under belägring och pågående etnisk rensning där måltavlan är en själv biter inte lika mycket på en om man känner att den hotande döden har en djupare mening. Övertygelse om att tragedin ändå kan ha ett potentiellt vackert syfte kan göra den mer uthärdlig.

Fascister i dagens Italien

Häromveckan kunde vi se Roms gator svämmas över av svartklädda fascister som till ljudet av sina talkörer bjöd på en kavalkad av fascisthälsningar. För inte så länge sedan var jag övertygad om att sådana högerradikala nationalistiska krafter och praktiker är ett utdöende socialt fenomen. Jag hade fel. Istället har de blivit fler och mäktigare. Hatet mot ”den andre” har börjat kolonisera hela världen – inklusive Europa och inte minst vårt fina, öppna och toleranta land. Med hjälp av eufemismer och kryphål i lagen söker man manipulera demokratins spelregler (på många sätt en ulv i fårakläder).

Kristerssons tal

Ekot av fascisternas stöveltramp mellan Roms anrika hus har inte ens hunnit ebba ut innan vår egen statsminister, i ett budskap implicit riktat till Sveriges invandrare, helt obesvärat underströk att svenskt medborgarskap ytterst handlar att vara redo att ”med vapen i hand – och med livet som insats – försvara Sverige, våra värderingar och vårt sätt att leva”. En svenskhet som han menar att Sverige har varit alldeles för frikostig med. Svenskhet som inte bara ska villkoras, den ska helst förtjänas medels martyrdöden.

Nationalromantiska undertoner

Jag känner ett skriande behov av att opponera mig. Vill skriva om hur sättet hans budskap är formulerat och riktat – och så rikt kryddat med nationalromantiska undertoner – avslöjar hans misstro och ytterst hans förakt gentemot invandrare snarare än en tro på gemenskap i all vår mångfald. Om hur viktig rättvisa och jämlikhet är för försvarsviljan. Om hur det är att bäva inför tanken om att tillhöra en armé där vissa ibland oss ses som mer av en förbrukningsvara än andra. Om skräcken att knuffas längst fram på fronten som krockkudde för ”riktiga svenskar”. Men jag orkar inte. Hotet mot vår frihet, mångfald och demokrati har blivit en realitet i allt stegrande grad – och jag känner mig övermannad av en ny slags dåsighet och förtret. Trött på att behöva försvara mig.

Demokratin glider oss ur händerna

På sistone har det unga rädda barnet i mig börjat ge sig till känna igen. Jag har svårt att förstå de normaliserande rösterna som menar att man bara vill ha en mer ansvarsfull invandringspolitik. Att folket har sagt sitt. Att kvinnohatande homofober, islamofober och etnonationalister med järnrör i bakfickan de facto tilldelas politisk makt. Kan inte se det rimliga i det. Känner hur demokratin glider oss ur händerna.

Jag flyr till konsten och musiken

Så jag har ertappat mig själv, hur jag tar till flykt. Igen! Denna gång inte till ett nytt land. Skulle nog inte mäkta med det. Inte en gång till. Istället flyr jag till konsten. Till musiken. 

Bella Ciao är en av de där skapelserna som har förmågan att linda in de gapande såren. Att ta udden av smärtan. Den fyller mig med förföriskt kärleksrus även när det omgivande mörkret är som värst. Jag känner hur jag sträcker på mig. Rakryggad. Stolt. Inte nödvändigtvis på grund av var jag kommer ifrån utan mer på grund av vartåt jag vill gå – till en värld där vi är måna om och angår varandra.

Här får jag vara. Här vill jag vara. Och när tiden är kommen dör jag också gärna här, omhuldad av alla våra sånger som är vi.