NEKROLOG. Redan några få timmar efter beskedet om Sven-Erik Magnussons död spreds svarta rubriker på tidningssajterna, samtidigt som musiker och sångare i olika åldrar bedyrade hans betydelse för svenskt musikliv.
Lisa Nilsson skrev på twitter: ”Sven Erik Magnusson. Värmland i hela folksjälen, inpräntad som en gammal fura, melodisk som en björkdunge, och nu stilla som en skogstjärn.” Och Nya Wermlands-Tidningens kulturredaktör Mats Dahlberg skrädde inte orden i sin minnesruna: ”Sven-Erik var sångaren och gitarristen som i Sverige var nästan lika populär som de fyra i Beatles. Och Beatles var en av de grupper som Sven-Ingvars med framgång tävlade med på topplistorna.”
Det sistnämnda är förstås en överdrift: Beatles låg ofta högst på Tio i topp och på Kvällstoppen; Sven-Ingvars placerade sig på Svensktoppen – men det gjorde de å andra sidan ofta, och med sammanlagt 54 låtar!
Sven-Erik Magnusson blev tidigt folkkär som sångare i gruppen Sven-Ingvars – som hade bildats redan 1956 och som genremässigt rörde sig mellan rock, schlager och vispop. När senare den svenska dansbandsvågen kulminerade (ungefär åren 1973—1975, innan diskon slutligen tog över) nådde Sven-Ingvars popularitet rekordhöjder.
Sven-Erik Magnusson var vida omtalad för sin mjuka, säkra sångröst. Jag minns att jag tyckte att han och Gunnar Wiklund hade de vackraste manliga svensktoppsrösterna. I mångt och mycket påminde Magnusson om den något senare Björn Skifs: båda artister med rötter i 50-talets rock’n roll; båda impregnerade i 60-talspop, och båda därefter folkkära och i hög grad integrerade i samtida svensk populärkultur.
År 1966 hade Sven-Ingvars sammanlagt sex olika melodier på Svensktoppen. Säg inte nej låg på listan i 16 veckor, Kristina från Vilhelmina i 12 veckor, Det tror jag inte på i 8 veckor, Å jänta å ja i 1 vecka och Vid din sida i 15 veckor…
Läsåret 1966/1967 brukade jag sjunga svensktoppslåtar under min långa hemväg från skolan – ofta blev det just Sven-Ingvars. Det tog mig kanske tjugo minuter att gå genom skogen hem från skolan. Kristina från Vilhelmina var en av de första Sven-Ingvarslåtar jag lärde mig utantill. Senare sjöng jag bland annat denna: ”Jag ringer på fredag, så ses vi på lördag, jag kommer i bilen, vi tar oss en tur…” På min ep-skiva hördes efter dessa ord två högljudda bilsignaler; och just de där tutningarna älskade jag att härma, som en abrupt kontrast mitt i sången. ”TUT – TUT…”
Även Önskebrunnen sjöng jag ofta där på min ensamma skolväg: ”Släng en slant uti brunnen och önska dig nånting, tänk på något speciellt, som du vill ha, Släng en slant uti brunnen, kanske just din dröm slår in, Tja, kanhända den blir verklighet idag”…
På skivomslagen från slutet av 1960-talet ser man hur medlemmarna i gruppen för varje år lade sig till med allt längre hår; såtillvida följde de den allmänna trenden. Men några egentliga popinfluenser nådde egentligen aldrig Sven-Ingvars, vare sig när det gäller deras yttre eller deras musik, som nog får betecknas som ”välstädad”. Senare gjorde de succé med sina lättsamma tolkningar av Fröding och Dan Andersson.
Våren 2011 firade gruppen sin 55-åriga existens med en Sverigeturné. Responsen från publiken var översvallande. Även vårt kungahus gillade det dansbandsaktiga Sven-Ingvars: frontfiguren Sven-Erik Magnusson bjöds i juni 2008 in till Drottningholms slott och fick där motta Hans majestät konungens medalj i 8:e storleken och med motiveringen ”för mångåriga och mycket uppskattade insatser”.
Just 2011 hörde jag Sven-Ingvars spela inför en fullsatt kongresshall i Örebro. Sångaren Sven-Erik Magnusson – den ende i bandet som då var kvar sedan begynnelsen – inledde med att spela klarinett, precis som på 50-talet (då Benny Goodman varit hans stora förebild).
Örebropubliken, till stor del i Sven-Erik Magnussons egen ålder, lockades att sjunga med, och såväl Magnusson som de andra musikerna bjöd på en nostalgikavalkad där stämningen efterhand nådde kokpunkten och där ovationerna var enorma…
Förra året firade Sven-Ingvars sin 60-åriga existens genom att packa turnébussen och sedan framföra ett jubileumsprogram som innefattade en sex decennier lång hit-kavalkad. Ganska unikt – för att inte säga väldigt unikt. Men cancern var obeveklig, och nu har denne folkkäre sångare ryckts bort; varthän vet ingen.
bjorn.gustavsson@opulens.se
Alla artiklar av Björn Gustavsson
