KLASSISKT. “Om man inte redan var Herbert Blomstedt-beundrare lär man knappast kunna undvika att efter programtidens slut ha blivit det,” skriver Björn Gustavsson, som sett en aktuell dokumentär om den framstående dirigenten.
Herbert Blomstedt – kanske den förnämsta svenska dirigenten någonsin – porträtteras i en tyskproducerad dokumentär som nu ligger ute på SVT Play. Filmen är för övrigt i sig är ett stycke konst; en bred gobeläng (1,5 timme bred) som ger en lika inkännande som mångfacetterad bild av denne legendar – som ännu i 95-årsåldern fortsätter att dirigera.
Vad gör honom så unik? Kanske kombinationen av musikalisk begåvning och humanistiskt patos. Därtill både nyfikenhet ungdomlighet och – inte minst – en oerhörd glädje. Det är som att hans tolkningar genomlyses av ideliga, lyckliga leenden.
I filmen – där Blomstedt obehindrat uttrycker sig på tyska – häpnar man över hur gnistrande klart och personligt han formulerar sig, och med vilken blandning av nyfikenhet och mognad han beskriver musiken. Såväl knivskärpa som utsökt humor.
Filmen låter oss också följa Herbert Blomstedt på de stora scenerna i världen – och däremellan tar han igen sig i familjens pastorala idyll i södra Bergslagen. Han sitter i en solstol vid vattnet, berättar om olika verk, inte minst Beethovens. Rör så vackert sina händer. Ljudar teman, variationer. Förklarar vad som händer i den och den satsen.
Herbert Blomstedt var redan som barn stammis i då nybyggda Göteborgs konserthus. Det var 1930-tal och Herbert Blomstedt blev som uppslukad av musiken. På hemvägen visslade han sekvenser ur symfonierna för att inte glömma dem, och hemma vid skrivbordet skrev han ner dem.
1954 dirigentdebuterade han med Stockholmsfilharmonikerna, och samma år fick han tjänsten som chefdirigent för Norrköpings symfoniorkester. Genom åren har han världen runt dirigerat en lång rad orkestrar världen. Långa tider har han bott i Tyskland, där han haft djupgående samarbeten med inte minst Staatskapelle Dresden och Gewandhausorkestern i Leipzig. Ingen annanstans har han för övrigt mött så disciplinerade och väl förberedda musiker som just i Tyskland, säger han i programmet.
Om sitt liv med musiken säger han många djupsinnigheter. Dessutom framkommer en andlig dimension. ”En bra kväll i en konsertsal svetsar inte bara samman oss som spelar. Det känns som att tillsammans med publiken besöka en helig ort.”
Herbert Blomstedt studerar ingående partitur inför sina uppdrag – gärna originalen. Beethoven, där han med tiden blivit en av världens absolut främsta uttolkare, ägnar han särskild uppmärksamhet, och i detta fall har han ofta fått tillgång till handskrivna partitur i tyska arkiv.
Ett partitur, säger han, är en urtext, som bör studeras lika noga som teologer studerar Bibeln. Att studera källorna kan dessutom ge nya insikter, hävdar han – samtidigt som han gör klart att man som uttolkare naturligtvis har sina friheter.
Herbert Blomstedt berättar fantastiska anekdoter om bland annat legendarer han själv träffat, Furtwängler, Toscanini och Bruno Walter – och där särskilt den sistnämnde blivit hans stora förebild.
Inte ofta görs kulturdokumentärer med sådan skicklighet som detta tyska filmteam uppvisar. Vi får följa Herbert Blomstedt från de mest privata miljöer – som när han äter sallad med barnen i sommarhuset – till fascinerande repetitions- och konsertsekvenser runtom i världen. Bättre kan det knappast bli. Om man inte redan var Herbert Blomstedt-beundrare lär man knappast kunna undvika att efter programtidens slut ha blivit det.
bjorn.gustavsson@opulens.se
