Hur var årets upplaga av Way Out West?

FESTIVAL. Hur var årets upplaga av Way Out West? Här kommer vår medarbetare Lena Torquato Lidéns svar på den frågan.

Innerstadsfestivalen Way Out West i Göteborg fortsätter att vara en lugn och välordnad upplevelse. Trots regndagarna innan festivalstart, eller kanske just därför är Slottsskogens träd en vacker inramning.

Artister som skapar drömlandskap som engelsk-pakistanska Nabihah Iqbal, vars powerpop blandas med dansgolvsfyllande beats.

Många kvinnliga artister bjuder på de stora upplevelserna även om de inte står på de stora scenerna, som endast 21-åriga Ayra Starr med sin mjuka nigerianska afropop som nått 100 miljoner på Youtube med sin video ”Rush”.

En låt som är svår att låta bli att sjunga med till när den kommer på radion. Årets headliners gamla popbandet Blur, stadens egen son Håkan Hellström är väl helt okej på scen men då gillar jag bättre röjiga gubbpunkarna Viagra Boys! Jag sympatiserar med deras okomplicerade proteststil som struntar i ålder och gillar när sångaren med hela överkroppen tatuerad far runt:

“Leave society, be a monkey
Swing on down to your local jungle
Where you can hang out
And eat a banana
You don’t have to worry about no current events
Just rub a frog on your genitals and
Stop paying your rent”

Lika delar äckligt, roligt, tajt, röjigt! Vilket ger mig en känsla av en resa i tiden, när festivaler oerhört ofta var just så i sin helhet, i motsats till just Way Out West…

Det finns en retro-autenticitet som jag söker och som jag känner att shoegazer-pop som Snail Mail ger mig. Lindsey Jordan sjunger och hon är född 1999. Men den klädstilen, musiken, känslan ger mig en enkel resa tillbaks till den tiden, 1996, när jag lyssnade på sånt här. Det är som att fastna i ett tidsnät!

På den tiden lyssnade jag också delvis på country vilket kanske inte var mainstream alls då. Just därför är Maja Francis en extra trevlig bekantskap med hennes vackra röst som närmar sig Dolly Parton i kaliber. Tyvärr försvinner delar av upplevelsen i Linnéscenens grötiga ljudbild precis som föregående år… Denna späda kvinna i illgrön babydollklänning och hyperblonderat hår, vars röst ger mig rysningar pratar så att tårarna rinner från kvinnornas ögon runt omkring. Hon ber om ursäkt i förväg för att hon känner sina egna tårar komma upp och tillägnar musiken till sin PMS som troligen orsakat känslosvallet. Sedan dags för hitlåten ”Douchebag”:

“You mansplain and say I talk too loud. Somehow you always seem to put me down

But I keep laughing at your stupid jokes, ha ha. Teardrops, try to pick myself up

Roam around the streets like a dog. When you ask about me I’ll be long gone, run run. And you should know that I will never come back”

Texten gör mig snarare arg än ledsen. Men i slutet av spelningen berättar hon det som kanske mest av allt bränns. Att hon var utbränd och deprimerade och ville sluta med allt det här men så står hon ändå här på scenen och vi alla lyssnar trots att det är strax efter lunch, inte världens bästa speltid för en grym artist som ibland kommer upp i orimligt höga tonarter.

Scenen Dungen imponerar som vanligt med grymma dansbeat, min favorit i år den arabiska DJ:n Muktar som varsamt blandar arabiska stråkar, trummor och sång med moderna dansbeats. Sedan en sväng in i Oasen, en dold tältgrotta bakom Dungen med jättegod drinklista och magisk atmosfär. För att komma in behövde man passera en tunnel som fyllts med rök. Kanske bra för att inte locka in fler besökare i denna hemlighet. I övrigt var det otroligt trångt på området och långa och långsamma köer till det mesta.