STRAUSSTOLKNING. Björn Gustavsson tipsar om en rad intressanta klassiska verk som nyligen utkommit på cd. Däribland Richard Strauss Eine Alpensinfonie i en överdådig tolkning.
Francesco Cavalli, Hymns and Psalms. Coro & Ensemble C. Monteverdi di Crema/Bruno Gini, Dynamic 2021
Alessandro Stradella, Cantatas and serenatas, volym 2. Alessandro Stradella Consort/Estévan Velardi. Dynamic 2021
Joseph Haydn, Die Schöpfung, Bayerisches Staatsorchester, Chor der Bayerischen Staatsoper, dirigent Karl Richter. Remastrad inspelning från 1972; Hänssler Classic 2021
Johannes Brahms, Piano Concertos, András Schiff och Orchestra of the age of enlightment, ECM New series, 2021
Richard Strauss, Eine Alpensinfonie. Rundfunk-Sinfonieorchester Berlin/Vladimir Jurowski. Pentatone 2021
Den Italienproducerade cd:n med musik av Francesco Cavalli (död 1676 i Venedig) bjuder på vackert förgrenad stämsång i typisk renässansstil; alltsammans tolkat med hörbar innerlighet. Ypperliga sångsolister samt musiker som månar om varje liten detalj i skeendet – extra viktigt i glesa musikvävar som dessa, där minsta avvikelse kan störa helheten.
Tonsättaren och organisten Francesco Cavalli började redan som 14-åring framträda som sångare i San Marco-katedralen i Venedig – och dirigenten var ingen mindre än Monteverdi. Med tiden blev Cavalli en av landets mest populära operatonsättare; hela 42 verk lämnade han efter sig. Det finns i hans musik en mjuk, njutbar melodik – och den återkommer även i dessa hymner, tolkade med must och märg och färg.
Jämnårige Alessandro Stradellas musik är stramare, mer kärv karaktär – åtminstone i den andra volym kantater och serenader som nu utkommit med Alessandro Stradella Consort, som spelar på tidstrogna instrument och här har sällskap av tre sopransolister och en bassångare.
Några av sångsolisterna framträder med – i mitt tycke – lite väl mycket vibrato, vilket skapar en svajighet som mer går åt operahållet än den kyskt sakrala ton som här torde vara den närmast till hands liggande tolkningen. Det är alls inte oävet, men just dessa Stradella-verk är ganska likformiga och man måste nog vara en renässansmusik-fan av Per Feltzins kaliber för att fullt ut kunna njuta av dessa kantater – som emellanåt har karaktären av tämligen enformiga recitativ.
Emellertid gjorde Stradella mycket annat och betydligt livligare saker – exempelvis oratorier och operor där han snarast påminner om Scarlatti. Drottning Kristina i Rom älskade Stradellas musik och blev en av hans stora gynnare.
Joseph Haydn tillbringade sina sista år i Wien, en tid då hans intresse för sakral musik stärktes – inte minst efter att han kommit i närmre kontakt med Händels oratorier. År 1798 skapade Haydn själv ett oratorium, Skapelsen, och det kom att bli en av hans största framgångar någonsin. Man kan förnimma fläktar av Händel i detta mastodontiska verk, där Haydn skildrar jordens skapelse enligt Första Mosebok i Bibeln. Skapelsen – skrivet för stor orkester, kör och solister – kan till del ha inspirerats även av John Miltons vid denna tid så uppskattade Paradise Lost.
Verket inleds med en ödesmättad uppmarsch, påminnande om den senare Beethovens symfoniska stil. Verket igenom leder legendariske Karl Richter Bayerska statsoperans kör och Bayerisches Staatsorchester. Inspelningen, gjord 1972, har här remastrats till ypperlig nivå – och detsamma kan sägas om framförandet i stort: alltsammans är ypperligt, vältrimmat, sublimt, precist och gjort med kompromisslös hängivenhet.
Dubbel-cd:n med Johannes Brahms båda pianokonserter bjuder på sublima tolkningar. Solisten Andras Schiffs djupa förtrogenhet med Brahms bäddar för stordåd. Redan som ung greps han av Arthur Rubinsteins legendariska Brahms-tolkningar. Sammanfattningsvis bjuder dessa inspelningar – med välrenommerade Orchestra of the Age of Enlightment vid sidan av solisten – på ypperligt förmedlad Brahmsmusik. Att solisten därtill spelar på en Blüthner-flygel från Brahms ungdomstid förstärker upplevelsen ytterligare.
Den tyske tonsättaren och dirigenten Richard Strauss skrev 1915 ett slags symfonisk dikt; den programmusikaliska Eine Alpensinfonie, där han (ungefär som Wilhelm Peterson-Berger) i olika satser beskriver en vandring i bergstrakterna. Musiken skiftar lika starkt som Alpernas topografi: skyhöga branter och gröna, stilla dalar.
Musiken har ofta påfallande likheter med Allan Pettersson – det gäller inte minst den första av de 22 satserna, som flerstädes starkt påminner om Petterssons sjunde symfoni.
Rundfunk-Sinfonieorchester Berlin under Vladimir Jurowski svarar för en överdådig tolkning: den brett instrumenterade, växlingsrika, spännande och poetiska musiken tycks förmedlad med djuplodande insikt och resultatet blir att inspelningen berör djupt.