Helgporträttet: ”Den globala trumpismen tränger in i allt vi gör”

FRAMGÅNGAR. Uje Brandelius är på turné med sitt band Doktor Kosmos. Hans senaste år har präglats av att han fått Parkinsons sjukdom – men också av stora framgångar på scen.

Doktor Kosmos är ute och spelar igen. Hur känns det?

– Det är jätteroligt. När det planerades hade vi inte några tankar på att det skulle bli så här stort, men vi har mötts av fullsatta lokaler och en galen ljudnivå på publiken. Nu känner vi oss nästan ihjälkramade. Det verkar som om det efter 15 års bortavaro finns ett sug efter oss och efter politisk musik.

Hur hanterar du din sjukdom inför konserterna?

– Inte alls. Jag tar bara mina mediciner och eliminerar en del stressmoment, och det går bra. Enda skillnaden är att vi har fler människor med oss än tidigare. Vi är ett litet band med ont om pengar och då måste man göra allt själva. Vi är fortfarande inget Rolling Stones och bär våra egna förstärkare, men har gjort det lite bekvämare för oss. Vi har märkt att vi har blivit bättre på att spela när stressen kring allt vi ska göra runt omkring har minskat.

Bandet har en lång historia, där flera medlemmar har varit med sedan starten för över trettio år sedan. Hur har ni lyckats med det?

– Det som brukar få band att splittras är brist på pengar eller att frontfiguren har fått hybris. Där har jag försökt vara så demokratisk som min läggning tillåter, för jag har aldrig varit bra på grupparbete. Det som skiljer band från soloartister är att alla bidrar med sin säregna röst. Jag har en grunddemokratisk hållning, där alla bestämmer över sina riff och hur de spelar. Sedan är det nog bra att göra ett upphåll på 15 år ibland. Det gör att man kan behålla känslan av att vi gör det här för att det är kul.

Doktor Kosmos profil är politiska texter. Hur har ni påverkats av det senaste valresultatet?

– Vi är som alla andra omskakade, ledsna, omtumlade och stridslystna. Det är antagligen en del i vår i succé nu. Folk är fan rädda och de ser ett band som vårt som en sorts skyddsrum och safety zone.

Hur är framtidsplanerna för doktor Kosmos?

– Vi hade inga tills för några veckor sedan. Men det var kul att spela igen och vi kände oss uppskattade och populära på nytt. Vi har ett sound och jag tycker att vi också har en uppgift.

Du är en kreativ person. I din samling av priser finns två guldbaggar som du fick för filmen ”Spring Uje spring”. Men du har också varit nominerad till ett Augustpris för barnboken ”Hemma hos Harald Henriksson”. Du har dessutom varit radiojournalist, manusförfattare och skådespelare. Vad ser du som din största framgång?

– Det är att vi har hållit ihop bandet. Det är också värt ett pris som får namn efter något djur och det får vara någon som är långlivad. Vad heter den där hajen som kan bli 400 år? Håkäring. Jag vill ha en guldhåkäring!

Vad jobbar du med idag?

– Jag turnerar med Doktor Kosmos och skriver manus. Och så skriver jag låtar, det gör jag alltid, det är lite som att borsta tänderna för mig. Jag skriver även när jag inte vet vad jag ska ha dem till. De är sedan bra att ha när jag nästa gång ska göra en föreställning eller skiva. Vad det blir vet jag inte men film, teater och musik, är min framtid. Det är vad jag hoppas.

Utöver sångare, musiker och författare är du journalist, och har där framför allt jobbat mycket med radio. Men du har också i ett par år varit anställd av Vänsterpartiet, bland annat som pressekreterare. Vad är dina kopplingar till partiet idag?

– Jag har vänner där men är inte medlem och har inte deltagit aktivt i något där på fem, sex år.

Det blåser högervindar idag. Hur tycker du vänsterrörelsen ska hantera det?

–  Fan jag vet inte. Jag kommer att fortsätta spela min musik. Det är mitt barr till stacken. Konservatism, homofobism och allt som vi trodde vi hade koll på och som låg nedstoppat i en källare, har kommit upp till ytan. Det är något vi måste hantera.

– Det är så mycket som har ändrats där människor som jag har blivit till extremister. Jag tycker jag står kvar på samma plats, men har plötsligt blivit jättejättevänster. Det blir lite ensamt på här på kanten. Men allt som går upp, går ner. Det är en naturkraft. Någon gång blir det bättre, kanske inte under vår livstid, men någon gång.

Politisk depression och framtidsoro – hur hanterar du känslor av det slaget?

– För att vara ärlig har jag mycket av flyktbeteende. Så vad jag gör är att jag begraver mig i jobb och familj. Vi behöver nog låsa in oss i rummet ett tag innan vi minglar vidare. Men man kan få energi också av att dra sig undan en tid.

– Den globala trumpismen är så otroligt splittrande att den tränger in i allt vi gör. Det är något jag eller någon annan borde försöka skildra på film. Det är svårt att göra politisk konst utan att det blir plakatartat men det politiska läget nu går så djupt, att det skär ända in i våra familjer. Den påverkar vår kärlek och skapar hat, den kommer in i våra hem och ner i våra sängar. Politiken kan idag dela på par och få hjärtan att gå sönder.

Du har tre barn med lika många mödrar, som verkar ha gått genom skilsmässorna utan att det blivit några alltför djupgående men. Vad är knepet?

– Jag är verkligen ingen relationsrådgivare och vi har nog bråkat lika mycket som andra. Men man får aldrig låta en konflikt bli djupfryst. Det finns inte utrymme för att lämna mina barns mödrar bakom mig. Det handlar inte om att försöka hitta harmoni utan om att gå vidare, där vi får hitta nya sätt att bråka på. Att vi alla bor nära hjälper till. Barnen är kittet som håller oss samman och de är på något sätt allas barn.

Du friade till din sambo Terese i radio när du var sommarpratare. Vad blev hennes svar?

– Vi åkte bil med kompisar när vi lyssnade på sommarpratet. Det vi gjorde var att vi stannade, tankade, grät en skvätt och sedan åkte vi vidare. Men vi har inte fått till det där bröllopet än. Filmen och allt som har hänt runt oss gör att vi måste bygga upp en sorts sug efter att få stå i centrum och lyssna när folk håller fina tal och så.

Nästan hela din familj ställde upp och spelade rollerna av sig själva i filmen. Hur har arbetet med den påverkat er fortsatta vardag?

– Jag trodde den skulle påverkas mer, och att vi inte skulle kunna sitta tillsammans på ett kafé utan att känna oss iakttagna. Och det har hänt. Vi märker att folk ibland tystnar när vi kommer och ibland kommer någon fram och tackar för filmen. Men framförallt har filmen påverkat mitt liv, där jag får fler förslag om att göra roliga saker och det är lättare för mig att få jobb. I övrigt bor vi i samma lägenhet och har samma rutiner som innan.

Filmen kretsar kring hur du, som pappa och en man mitt i livet, hanterar ett svårt sjukdomsbesked. Hur gick det till i verkligheten?

– Parkinson är en sjukdom där man får veta om sin sjukdom så många år i förväg att man inte blivit påverkad av den än, så de första åren sket jag fullständigt i den och tog inte mina mediciner. De började jag med för två år sedan när jag insåg att det tog för lång tid för mig att gå till tunnelbanan, byta glödlampor och sånt. Men nu tar jag dem och det funkar bra.

Att leva som kulturarbetare kan vara roligt, men är ofta ekonomiskt tungt. Har du någonsin funderat över dina yrkesval, och önskat att du gjort annorlunda?

– Det är inget jag egentligen har valt och jag har ingen utbildning efter gymnasiet. Jag har tittat i Universitetskatalogen, sökt utbildningar och kommit in men aldrig gått dit. Det har alltid dykt upp något lite roligare jag velat göra.

– Det är två perioder i livet då jag levt på kultur. När jag var i 30-års levde jag nästan på musiken. Den andra började när jag i 45-års åldern gjorde min föreställning, som filmen bygger på, och den vågen surfar jag på än. Däremellan har jag jobbat för Vänsterpartiet i riksdagen och på Sveriges Radio. Mina kulturjobb har kommit ur en hobby som långsamt blivit lite lönsamt. Idag kan jag kalla mig kulturarbetare, men musiker säger jag inte.

Vad vill du säga till den nya kulturministern?

– Jag åker inte med på tåget med dem som gör ett ramaskri för att kulturministern inte kan något om kultur. Det hade nästan varit värre om hon var barnmorska för en viss sorts kultur, det hade varit mer av en jävsituation. Hennes uppdrag som minister är att sitta på möten och dela ut pengar. Problemet är att hon och den nya regeringen vill skänka mindre pengar och att de vill strypa en viss sorts kultur. Det är jävligt oroväckande.

– Det hade varit intressant att få igång ett samtal om det som kallas politisk kultur. Det är något som i 90 procent av fallen varit kultur från vänster. Nu väntar jag på den första öppet rasistiska teatergruppen. Och den kommer. Frågan är om det inte då kommer krav på mindre politisk kultur från vänsterhåll? Den förändring som pågår är så stor att mångfald inom utbudet i public service gått från att vara en gemensam värdegrund till att nu ses som en åsikt.

..och till hennes regering?

– Det läskiga är att SD är så kulturintresserade. De förstår hur viktigt det är, medan kultur är något som sossar och moderater skiter i. Vad vi nu har är en ohelig allians där M skiter i kulturen och flyktingfrågan. SD säger att det är synd om pensionärerna men gör inget åt det, utan skiter i allt som är ekonomi. Det kan bli ett äktenskap som fungerar perfekt. Partierna kör varsin fråga, och driver landet i botten.