TOPPLISTA. Filip Hallbäck resonerar kring den topplista som nyligen röstats fram och presenterats i tidskriften Rolling Stone beträffande tidernas bästa sångare. Själv vill han framhålla två sångerskor som saknas på listan – Nana Mouskouri och Mireille Mathieu.
I början av året lanserade musikmagasinet The Rolling Stone en uppdaterad sammanställd lista över de 200 bästa vokalisterna genom tiderna. Första gången som den här tidningen publicerade en liknande lista var 2008 och då som nu toppades den av den amerikanska souldrottningen Aretha Franklin.
Väl värt att nämna i sammanhanget är att även Franklins signatursång Respect (från 1967) i samma tidning år 2021 rankades som nummer ett på listan över de 500 bästa låtarna genom tiderna.
Den utarbetade omröstningsprocessen från 2008 inkluderade synpunkter från välkända och etablerade profiler inom musikbranschen, men problemet då var att resultatet blev alltför snedvridet mot den klassiska rockmusiken från 1960- och 70-talens dagar.
Topp tio domineras den här gången av svarta amerikanska sångare
I klartext innebar det att 1960-talets musik utgjorde någon sorts norm för den goda musiksmaken, något som i sin tur riskerar att skapa en synlig, om än onödig, form av elitism. Utifrån en representationssynpunkt krymptes jämställdheten och mångfalden av röster därtill.
Den här gången har listan sammanställts av tidningens personal och nyckelmedarbetare, som väljer att betrakta 100 år av populärmusik som ett pågående globalt samtal.
Urvalskriterierna består av ”originalitet, inflytande, djupet i en artists repertoar och vidden av sångarnas musikaliska arv”.
Visserligen inga konkreta och mätbara bedömningsgrunder, men väl öppen för mångahanda tolkningsmöjligheter som inte känns alltför begränsande.
Utfallet den här gången blev en bred och någorlunda jämställd representation.
Topp tio domineras den här gången av svarta amerikanska sångare. Efter Franklin var följande rankade: Whitney Houston (2), Sam Cooke (3), Billie Holiday (4), Mariah Carey (5), Ray Charles (6), Stevie Wonder (7), Beyoncé (8), Otis Redding (9) och Al Green (10).
I denna lista framträder en yngre generation kvinnor, däribland Adele (22), Ariana Grande (41), Lady Gaga (58), Rihanna (68), Amy Winehouse (83), Taylor Swift (102), Lana Del Rey (175) och Billie Eilish (198).
Sedan finns givetvis de som ofta automatiskt hamnar på sådana här listor, oavsett ens tycke och smak. till exempel John Lennon (12), Freddie Mercury (14), Elvis Presley (17), Frank Sinatra (19), Marvin Gaye (20), Mahalia Jackson (28), Etta James (41), Ella Fitzgerald (45), Bruce Springsteen (77), Michael Jackson (86), Diana Ross (87) och Elton John (100).
Vidare finns en rad sångare utanför USA och Storbritannien, bland annat Miriam Makeba (53), Umm Kulthum (61), Youssou N’Dour (69), João Gilberto (81), Lata Mangeshkar (84), Gal Costa (90), Nusrat Fateh Ali Khan (91), Françoise Hardy (162), Juan Gabriel (172) och Ofra Haza (186).
Sådana här listor är emellertid alltid lika prestigefulla som kontroversiella. Bland de sångare som märkligt nog inte inkluderats i denna lista hör Celine Dion, Madonna, Annie Lennox, Olivia Newton John, Dionne Warwick, Bette Midler, Cher och Judy Garland, något som delvis väckt ont blod hos vissa fans.
Dessa två förtjänar åtminstone ett hedersomnämnande i Rolling Stones lista över de bästa sångarna.
Själv skulle jag vilja plädera för en artist som inte finns med på Rolling Stones lista, varken 2008 eller i år: den mångprisade sångfågeln Nana Mouskouri.
Huruvida hon kan betraktas som särskilt originell eller inflytelserik låter jag vara osagt, men däremot är detta en mycket produktiv sångare med brett register.
I början av 1950-talet studerade hon klassisk musik närmare åtta år vid Atens konservatorium, men lämnade för att ägna sig åt jazz och folkmusik vid diverse grekiska nattklubbar.
Hennes internationella musikkarriär tog fart under 1960-talet, varmed hon sjöng på flera språk: grekiska, tyska, nederländska, franska, spanska, portugisiska, italienska och engelska.
Med sitt svarta hår, stora glasögon och gracila utstrålning, i kombination av hennes obefläckade igenkännbara sopranröst och professionella image, möjliggjorde för henne att nå en bred publik.
Hon samarbetade med kompositörer som Mikis Theodorakis och Michel Legrand, samt i duetter med bland annat Charles Aznavour, Demis Roussos, Julio Iglesias och Harry Belafonte (samtliga finns för övrigt inte heller finns med i Rolling Stones lista över bästa sångare).
En annan som jag vill lyfta är den franska storstjärnan Mireille Mathieu, som var den allra första västerländska artisten att uppträda offentligt i Kina och som dåvarande påve Johannes Paulus II gav privat audiens till 1983.
När Mathieu slog igenom i Frankrike i mitten av 1960-talet, skedde det ett par år efter nationalikonen Édith Piafs tragiska bortgång.
Även om Mathieus dramatiska röst med dess kraftfulla vibrato kunde leda tankarna till Piaf, anslöt Mathieu dock inte till chansontraditionen i första hand utan orienterade snarare sig mot modernare poplåtar.
Bland hennes åtskilliga låtar genom åren märks Bravo, tu a gagné, som är en fransk version av ABBA:s bitterljuva The winner takes it all, som spelades in i Stockholm i samarbete med ABBA-medlemmarna själva.
I decennium efter decennium sedan 1960-talet har Mathieu lyckats hålla sig i topp i ett tidevarv av rock’n’roll-musikens hegemoni och bristande intresse för icke-engelskspråkiga låtar.
Likt Mouskouri har Mathieu producerat flera album och singlar på många språk utöver franska, bland annat ryska, finska, japanska och kinesiska.
Dessa två förtjänar åtminstone ett hedersomnämnande i Rolling Stones lista över de bästa sångarna. Deras sång- och språkkompetenser är något icke att förakta.
info@opulens.se
