MINNESORD. Det är med stor sorg och saknad vi konstaterar att Opulens medarbetare och musikskribent Hanna Chawki har avlidit efter en tids sjukdom. Våra tankar går till hennes närmaste. Hannas nära vän Pamela Jaskoviak tecknar här hennes porträtt.
Min vän Hanna är död. Ingen var som hon. Ingen. Någon sa just till mig “hon gjorde den här stan lite större”. Och det stämmer. Med sin vildsinthet och oräddhet, egensinnighet och bergfasta tro på konstens kraft utvidgade hon själva luften omkring sig.
Hon hade funnits i utkanten av min värld sedan svartklubbarnas 80-tal i Göteborg. Bara femton år gammal kastade hon sig ut i undergrounden, överjordiskt vacker med sina stora bruna ögon kantade av kol och sitt trassliga svarta hår och sina utmanande kreationer. Att säga att hon ägde karisma är en underdrift. Hon var den typen av person som folk var lite rädda för, alltid rak, alltid övertygad, aldrig vikande med blicken. Hon stod på scen, läste dikter, skrev låtar, spelade och sjöng i band. Hon skådespelade i obskyra konstfilmer och deltog i vilda performanceakter.
Så småningom tog Hanna över bloggen Göteborg Nonstop där hon skrev underfundiga krönikor och betraktelser. Hon var en del av bandet Surreal Lovers och bildade duon Cosmic Ellington Girls tillsammans med Lena Junoff, också känd som “Primadonnan från Hisingen”. Med mera. Vi var inte vänner då, mer bekanta. Vi gillade varandra, bytte några ord, hyste ömsesidig respekt. Men sommaren 2018 ringde Hanna upp mig.
Vi skulle delta i samma evenemang i Rom. Hanna undrade om vi skulle resa dit tillsammans. Hon kom och besökte mig i mitt hus och vi gick till sjön och solade på en klippa. Vi åt kryddstark linssoppa och planerade vår resa. Och en tid senare låg vi tillsammans i en smal dubbelsäng i Rom, jag hade bokat det billigaste rummet jag kunde hitta.
Vi låg vakna större delen av natten och pratade om livet, kärleken och döden och hon ställde mitt horoskop. Ja, hon hade en mycket alternativ livssyn. “Min verklighet är helt annan än de flesta andras”, sa hon. Hon var medium och spådam, alternativmedicinare, astrolog och magiker, helt utan tvivel på den andliga och kosmiska dimensionen. “För mig är det en självklarhet”, sa hon. “Jag känner inte till något annat.”
Kanske var hon lite av en häxa, men hela hennes liv kretsade kring kärlek. Kärlek till själva livet, till konsten, till vännerna och familjen, och framför allt till sönerna Jim och Desmond. Desmond föddes 1996 med många mycket allvarliga funktionsnedsättningar. Det blev Hannas livsuppgift att vårda och skydda honom, en uppgift som hon aldrig beklagade sig över utan som hon såg som en gåva. “Han lärde mig allt”, sa hon.
I Rom umgicks vi natt och dag. Hon gjorde tai chi på balkongen, jag gjorde yoga. Vi mediterade tillsammans och åkte på jakt efter Anita Ekbergs hus. Efter en halv dags vedermödor fann vi oss själva i ett villaområde utanför ett ålderdomshem, konverserande en dement herre i långkalsonger, men lät oss inte nedslås. Först när ett kompakt mörker hade sänkt sig över Roms utkanter hittade vi fram till Anitas hus, som var osynligt, omgivet av höga, ogenomträngliga häckar. Vi satt i taxin och riktigt kände Anitas ande där på den gömda lilla vägen, hon hade nyligen gått bort. Sen den resan blev vi vänner på riktigt, Hanna och jag.
För bara några dagar sedan hälsade jag på henne på sjukhuset. Hon hade korallrosa läppstift, blommig kimono och strålade av hopp och liv. Nu är det hon som nyligen har gått bort. Undergroundens okrönta drottning. Staden Göteborg har blivit mindre.
info@opulens.se
