Gussy: “Wayne Shorter”

MUSIK & MÄNNISKOR. I torsdags rapporterades det att den framstående jazzmusikern Wayne Shorter avlidit i en ålder av 89 år. Gussy Löwenhielm resonerar kring vad Shorters musik har betytt men också om samband mellan musik, hälsa och livslängd.

Yoko Ono fyllde 90 år häromveckan. Den 18 februari för att vara exakt. En ansenlig ålder för en kvinna som kanske inte har valt det hälsosammaste livet att leva. Bara det faktum att hon inledde ett heroinmissbruk efter ett missfall i november 1968 tyder ju på att impulserna att ta en joggingtur i Central Park lös med sin frånvaro. I varje fall i slutet av 60-talet. Nu tror jag att hon sedan länge är mer selektiv med vad hon sätter i sig. Samtidigt som meditation och yoga verkar vara mer frekventa inslag i hennes liv. Då kanske man kan bli 90 år.  Eller mer.

Beatnikförfattaren tillika drogromantikern William S Burroughs blev hela 83 år. Det måste man säga är en högst respektabel ålder för någon som hade drogerna så nära sig större delen av livet. Han hade säkert mycket hyss för sig i Central Park. Men joggingtur är inte det första som dyker upp i huvudet när jag tänker på Burroughs. Faktum är att det är svårt att veta vad som ska bidra till en prematur död. Vi har ju en moral som säger att vi ska avstå från det ena och andra och istället göra något mer hälsosamt för att vi ska må bättre.

Men vad mår vi bättre av? Vegetariska rätter, laktosfri kost, gympass och ett äpple om dagen eller kulturella utbyten med kreativa personer och en aldrig sinande palett av intryck? Vem vet? Det kanske aldrig går att veta med exakthet. Men kanske är det så att ett hälsosammare leverne får vissa personer att göra avkall på sin kreativitet.

Jag vet väldigt lite om saxofonisten Wayne Shorters vanor. Men jag vet att han skapade ända fram till sin död. Och att han hade ett väldigt nära samröre med Miles Davis som inte direkt är känd för att ha gjort aerobicsvideor tillsammans med Jane Fonda. Men Shorter var en mästare.

Han var en trollkarl med en aldrig sinande ström av nyskapande idéer. Han har funnits i mitt musikspektrum genom hela mitt vuxna liv och jag skulle ljuga om jag sa att han inte har haft någon som helst inverkan på mig och min musiksmak. Ljuga, ja. Bara hans mästerverk ”Pinocchio” sitter så djupt rotad i min hjärnas motoriska centra att styckets tema direkt slinker ur min mun när jag är i färd att göra någon syssla i egenskap av hemmafixare. Ska jag ner i källaren för att hämta julpynt dyker den upp snabbare än impulsen att smälla en mygga i pannan en högsommarkväll. Den har blivit som en extra kroppsdel. Kanske en näsa.

Första gången jag hörde ”Pinocchio” var såklart med fusionpionjärerna Weather Report. Ett band som precis som mina andra husgudar, Fleetwood Mac, bytte medlemmar oftare än Donald Trump bytte manskap i sitt kabinett, men som till skillnad från Fleetwood Mac, som jag tyckte blev sämre och sämre med åren, aldrig helt övergav sina rötter men ändå tillät sig att utvecklas.

Miles Davis 60-talskvintett är fantastisk.

Miles grundidé fanns ju såklart med i Weather Reports fundament med gruppimprovisation och konstigt vore det ju annars. Shorter var ju en viktig del av Miles Davis 60-talskvintett, som egentligen ledde till populariserandet av hela hard bop-genren.

När Miles sedermera lät den genomgå en metamorfos för att lägga grunden för det som skulle bli fusionsjazz var Wayne Shorter med även där. Det var visserligen även Herbie Hancock. Men Shorter hade en viktigare roll eftersom hans kompositioner var de mest framträdande och tongivande för gruppens sound. Och då bör man främst nämna ”Masqualero”, ”Footprints”, ”Nefertiti” och så ”Pinocchio”. Dessa kompositioner med sina lösa strukturer var en viktig del av den begynnande fusionsmusiken, då framförallt ”Masqualero” var ett ständigt återkommande inslag i Miles 70-talsshower. Gärna med distade el-pianon.

Miles Davis 60-talskvintett är fantastisk. Med sina organiskt ringlande kompositioner som kan ta vägen exakt vart som helst kan man inte göra annat än att häpna och hänföras. Jag önskar bara att jag upptäckt den tidigare. Det är framför allt det senaste året som jag har konsumerat deras katalog då en del av min kvällsrutin har varit att lyssna på framförallt ”Sorcerer”, ”Miles Smiles” och ”Nefertiti” medan jag har knåpat ihop foton med sekelskifteskvinnor och humoristiska formuleringar. Den musiken är en enormt inspirerande fond att skapa till.

Men mitt intresse för Shorter väcktes alltså långt tidigare. Det var, som tidigare nämnts, när jag stiftade bekantskap med Weather Report i mitten av 90-talet, kanske framförallt genom min dyrkan av basgeniet Jaco Pastorius.

Shorters musik har som ni förstår berört mig starkt.

I Weather Report började Shorter renodla sitt förhållande till sopransaxofonen och det var framförallt genom den som vår långa vänskap inleddes. Explosivt.

Jag minns framförallt en gång när jag var på väg hem från den Musikvetenskapliga Institutionen vid Stockholms Universitet. Jag lyssnade på stycket ”Gibraltar” från gruppens egentliga genombrottsalbum ”Black Market”. När jag närmar mig hemmet inser jag att låten närmar sig sitt klimax. Hellre än att gå in, väljer jag att ta ett extra varv runt kvarteret för att kunna njuta av Shorters explosiva sopransaxofonsolo medan min kropp är i rörelse, för bästa utdelning av positivt stimulerande hormoner. En sådan inverkan hade nämligen Shorter på mig. Han fick mig att gå den där extra rundan. Och det kanske inte är det samma som en joggingtur i Central Park men ändå något i den andan.

Shorters musik har som ni förstår berört mig starkt. I så pass stor utsträckning att jag lätt kan säga att han har berikat mig på ett vis som förmodligen gör att mitt liv förlängs.

I augusti i år skulle Shorter ha fyllt 90 år. Men 89 är en ansenlig ålder för en person som har gjort sådana intryck och skapat så mycket. Lite som en annan husgud, David Crosby, som jag nyligen skrev om i samband med att han gick bort 81 år gammal. Och vem är det som spelar saxofon på Miles version av Crosbys fantastiska ”Guinnevere”? Jo, det är Wayne Shorter. Och jag skulle ljuga om jag sa att den låten inte betyder ett skvatt för mig. Ljuga som Pinocchio.